Leifby: Det här klubbmärket borde Frölunda välja
Det är ett jäkla slit att vara frölundait.
Förutom en riktig Sisyfos-semi mot Luleå finns det en del annat, för frölundaiterna, att fundera över.
Föreningens ordförande Mats Grauers, pamparnas pamp och bland det pampigaste vi sett sedan ”Hasse Hoffas” dagar, beordrade härom dagen flaggförbud i Scandinavium (under spelets gång) och ett gäng supportrar lämnade semifinal två i protest.
Baddaren Grauers förklarade att sikten, för de som eventuellt tagit plats bakom den trogna skara som gillar att använda flaggor, skyms och att det numera råder flaggförbud i slutspelet.
Det är bland det mest outvecklade jag hört i svensk ishockey den här säsongen, och det säger inte lite.
I svensk fotboll kan det också råda flaggförbud ibland, men det beror på att polisen har bestämt att det ska vara så, och det är förstås otänkbart att IFK Göteborg, AIK, Hammarby eller Malmö FF skulle förbjuda sina supportrar och kortsidor att använda flaggor.
Mats Grauers är däremot förtjust i klappor, detta i papp vikta sattyg och totalt hjärndöda ting som förpestar våra svenska ishockeyhallar här och var.
Tar sig Frölunda hela vägen till final kanske de även förbjuder ramsor, skrik och gap från läktarplats då detta kan innebära att vissa inte hör ljudet av… klapporna.
Som om inte frölundaiterna hade nog att tänka på ska de i veckan bestämma hur de ska se ut de kommande hundra åren.
Ni minns förstås det makalösa debaclet i vintras när Frölunda presenterade sitt nya klubbmärke som en ”mediabyrå” jobbat med ”i flera månader” som såg ut som hej kom och hjälp mig.
Så fult, dumt och själlöst
Det nya märket var så fult, dumt och själlöst att det skulle krävas Roald Dahl-fantasi för att komma på något mer anskrämligt.
Som tur väl var backade Frölunda-regimen och bestämde i stället det de borde bestämt sig för från början, att låta medlemmarna bestämma.
Ur haveriet kom så småningom tre förslag och det är nu de här tre förslagen som Frölundas medlemmar ska rösta om under onsdagen.
Samtliga förslag är ljusår bättre än det som presenterades i vintras men det finns ändå anledning att tänka efter rejält.
Vad jag vet är det ett historiskt beslut Frölundas medlemmar ska ta, ingen annan förening av samma dignitet har haft en omröstning likt denna.
Lag i svensk ishockey har bytt ut sitt klubbmärke tidigare men antingen har någon pamp (typ Percy Nilsson) bara bestämt sig för att göra det, eller så har det handlat om en återgång till ett gammalt märke, som i Luleås fall där medlemmarna 2018 bestämde att klubben skulle återgå till den klassiska ”Stålmannen”.
Det är förstås bra att Frölunda nu låter medlemmarna bestämma, i sann föreningsdemokratisk anda.
Jag är inte avundsjuk för beslutet är stort och viktigt, men som smyg-frölundait på 90-talet (när Peter Gyllander var Radiosportens man i Scandinavium, Frölunda spelade i allsvenskan efter jul och Peter Berndtsson, Serge Boisvert och Terho Koskela var publikfavoriter) anser jag mig ha rätten att ha en åsikt.
Grandiost – och bara gött
Ni ser märkena här ovan/intill och det första är det som har snurrat runt mest och fick spridning redan innan Grauers och gänget presenterade sin reningsverk-logga.
En kille som heter Daniel Ekelund har suttit hemma på kammaren i Majorna och gjort det själv och förstått det som den dyra mediabyrån aldrig begrep sig på.
Att det är sport, ishockey, en crosschecking över halsen som inte renderar någon avstängning, att det ska bäras av spelarna 70 matchdagar om året, sitta på ett bröst, en keps, tatueras in på Mats Grauers ena skinka.
Det är inget dumt förslag och en favorit i Frölunda-kretsar, har jag förstått, men betänk nu att det ska leva över tid.
Känns det inte lite blaffigt, studentrum-ivrigt och lite segling-i-Marstrand-piké-stekigt?
Jag gillar inte heller den där historielösa ”FHC”-grejen.
Alternativ tre är en fin sköld, men just bara en sköld, och jag tycker att alternativ två är bäst.
Här tar man alla som har koll på föreningens historia och kittlar dem under fötterna med Christian Ruuttus avslagna klubba.
Ränderna och den röda randen skriker 12 044 och ett hetsigt, disigt Scandinavium, jag ser Bittan, Boork, Boisvert och Borgman framför mig, VF anspelar på klubbens rötter och de där åren då även en fjunig smålänning kunde fascineras över hur de små resultaten ändå kunde fylla de stora läktarna i Scandinavium.
Trycket, tilldragelsen, tuffheten.
Det finns en livslängd i det här märken som de andra saknar, de är lättare att ledsna på och det vore väl synd om Mats Grauers måste anlita en mediebyrå till om sju-åtta år.
För mig framkallar det grönvita VF-märket den rätta och riktiga Frölunda-känslan, det är grandiost men också bara gött, det är grant, gruffigt och gapigt, som ishockey i Göteborg ska vara.
Så här borde varenda frölundait se ut framöver, till oändligheten och vidare.
