Inte ens tränarbytet hjälpte Leksand

LEKSAND. Från en kris till en annan. 

Från en sparkad tränare till en annan.

Brynäs fick en snabb effekt. Leksand fick inte ens det.

Och nu krävs snart ett nytt ”Miracle on Ice” om SHL-drömmen ska bli verklighet den här säsongen. 

Följ ämnen
AIK Ishockey

Det blåser verkligen stenhårt den här nådens höst 2017. 

I dag åkte jag 14 mil västerut, från Gävle till Leksand. 

I torsdags såg jag Roger Melins sista match i Brynäsbåset. 

I kväll såg jag Leksands första match utan tränarduon Markus Åkerblom och Örjan Lindmark.

Sparkade i går och J20-duon Jens Nielsen och Elias Granath tog plats i båset. 

Om det blev bättre?

Inte direkt. Sjätte raka förlusten kom efter 0–3 i Tegera Arena.

Bättre balans när motståndaren har puck och ett vassare power play var något som Jens Nielsen ville se i sin första match.

Ja, och så något mål då förstås. 

Det blev inte speciellt mycket av det, utan att jag ska döma för hårt efter bara en match.

Den positive kan säkert hitta detaljer i spelet som var bättre, fattas bara annat. Men det Leksand behövde mest av allt (utdelning framåt) blev det inget av med.

Bara ett mål på tre hemmamatcher

4 902 åskådare är en med SHL-mått riktigt bra publiksiffra hösten 2017. 

Så många hade kommit till Tegera Arena för att se vad Jens Nielsen kunde åstadkomma i sin första match med det här laget. 

De fick se ett Leksand som på nytt blev nollat på hemmais. 

Det jag, och flera med mig, bedömde som allsvenskans vassaste offensiv har alltså bara gjort ett (!) mål på de tre senaste hemmamatcherna. Bara Södertälje har gjort färre mål än Leksand den här hösten. 

Trion Jesper Ollas, Mattias Ritola och Alex Friesen var trion som var tänkt att driva Leksand offensivt.

De har tillsammans gjort två mål på nio matcher. Det är pinsamt dåligt

Då är det inte heller speciellt konstigt att Leksands offensiv inte fungerar. 

Det är frukten av individuell inkompetens men också ett resultat av att det kollektiva spelet inte har fungerat.

Luften pös ur som ur en ballong

Mötet med AIK blev krasst sett inte någon tydlig signal om att Leksand är på rätt väg efter det tidiga tränarbytet. 

Det är något krystat och förlamande över spelet just nu.

Leksand hade en del goda intentioner i första perioden, men det bar inte hela vägen. 

Sedan pös luften successivt ur hemmalaget. 

Det blev väldigt mycket på utsidan och väldigt lite lägen i det farliga området rakt framför AIK-målet.

Ta Mattias Ritola. Han vill väl, men i sin frustration över att målen och poängen inte kommer slår han just nu knut på sig själv. 

Det landar till slut i svåra passningar och skottförsök från fel lägen från nummer 21. 

Det var bara när kedjan med Knuts, Karlsson och Forsberg var inne som det fanns någon typ av naturlig aggressivitet och vilja att attackera målet.

All heder till AIK

Sedan finns det alltid en motståndare. 

All heder till AIK som efter fyra raka förluster genomförde en effektiv bortamatch. Solnalaget fick ett tidigt ledningsmål i power play och spelade sedan skickligt på den ledningen. Målvakten Linus Lundin storspelade och fick också bra hjälp av sina utespelare. 

Och när chanserna kom kändes faktiskt AIK hetare än vad Leksand. 

Alla minns hur det slutade för Leksand säsongen 205/16. Från jumboplats i allsvenskan i november till SHL-avancemang via ett ”Miracle on Ice”.

Nu är laget, åtminstone på pappret, bättre och organisationen och ekonomin på en annan nivå. 

Men de här tre sakerna spelar egentligen ingen roll om inte det som händer på isen fungerar tillfredsställande. 

Just nu ska Leksand så snabbt som möjligt lägga bort allt snack om ett snabbt återtåg och i stället fokusera på att försöka lämna det absoluta bottenträsket.

Det är inget snack om att den kommande rekrytering av ny huvudtränare blir oerhört viktig. 

Annars kan det här bli ännu värre än det redan är.