”Blir som ett russin i huvudet om jag bara spelar hockey”

Marcus Leifby möter Erika Grahm – den spelande sportchefen

Av: Marcus Leifby

Publicerad:

GÄVLE. På dagarna värvar hon spelare, planerar resor och jobbar med ett nytt hockeygymnasium, på kvällarna värmer hon upp, skjuter slagskott och sliter för att Brynäs ska gå vidare i slutspelet.

Det är ingen risk att hon går och drar benen efter sig, Erika Grahm, 29.

Den spelande sportchefen.

 Erika Grahm – spelande sportchef i Brynäs.
Foto: Pernilla Wahlman/TT NYHETSBYRÅN
Erika Grahm – spelande sportchef i Brynäs.

Spelande tränare hör vi talas om då och då, och tränare som borde blivit domare.

Spelande sportchefer är däremot mer ovanligt, åtminstone på den här nivån och i de övre skikten i svensk ishockey.

Utan att vara trångbröstad känns det som att Michael Sundlöv, Erika Grahms sportchefskollega i Brynäs som ansvarar för herrarna, är en bit från matchformen.

Grahm gör sitt andra år i Brynäs dit hon kom inför fjolårssäsongen, och förutom spel i SDHL-laget lockade klubben med en annan, lite oklar roll på kontoret.

I år har den rollen mynnat ut i en sportchefstjänst för damsektionen, eller ”damansvarig” som det står på Brynäs hemsida.

Tjänsten är på 75 procent, och på ledig tid spelar hon seniorishockey för 15:e säsongen i följd.

– Det är en väldigt speciell roll och i början var det svårt att hitta rätt balans. Då jobbade jag på kontoret 8-16, sedan tränade jag på kvällarna och spelade matcher på helgerna. Jag var trött, grinig, elak, men jag har blivit bättre på att kliva in och ut ur rollerna.

– Och nu i slutspelstider har jag kunnat jobba undan en hel del, så nu kan jag lägga mer tid på att vara spelare.

Foto: ERIK MÅRTENSSON / BILDBYRÅN
Brynäs förlorade den första semifinalen mot Luleå med 3–4.
Foto: Marcus Leifby
På dagarna värvar hon spelare, planerar resor och jobbar med ett nytt hockeygymnasium. På kvällarna värmer hon upp, skjuter slagskott och sliter för att Brynäs ska gå vidare i slutspelet.

”När jag går ut på isen är jag ishockeyspelare”

Vi ses på hennes delvis inglasade kontor i Gavlerinken, på väggen bredvid datorn sitter idolkort på Peter Forsberg i röd MoDo-dräkt och på Luleås (!) Johanna Fällman, och på skrivbordet ligger ett block med hockeyhieroglyfter som skulle kunna vara en plan för hur laget ska resa till Luleå för att spela semifinal.

Förutom att planera resor och göra det som sportchefer gör, fixa jobb och lägenheter och ansvara för spelar- rese- och materialbudget, har hon under vintern jobbat med klubbens satsning på flickhockey och uppstarten av ett lokalt hockeygymnasium för tjejer.

– Det har varit idén med den här rollen från början, hur vi ska kunna bredda Brynäs IF, få fler tjejer att spela ishockey och hitta en ny målgrupp som vill gå på ishockey. Jag har elitidrottat i hela mitt liv och jag vill verkligen vinna, men för mig personligen skulle det betyda mer om 95 procent av flickorna i åldern 5-13 år fortsatte spela ishockey. 

Det låter som att du har mycket att tänka på om dagarna och kvällarna?

– Ja, men när jag går ut på isen är jag ishockeyspelare, då försöker jag tänka bort allt det andra. 

Men går det, du är ju trots allt chef?

– Jag är chef. Över spelare och tränare. Fast på kvällen är tränaren chef över mig.

Så på kvällen kan din tränare (Henrik Glaas) peta dig, och dagen efter kan du som sportchef ge honom sparken? 

– Typ, så det är väl tur att det fungerar så bra då… (skratt). Jag är inte ensam om att ta de besluten men samtidigt visste vi förutsättningarna när jag gick in i det här. Och jag har aldrig lagt mig i hur laget formeras. Spelarna ville att jag skulle fortsätta spela och så länge jag är en okej spelare i laget är det inga problem. Nu håller jag en bra nivå, men när drivet inte finns där, eller om jag riskerar att hamna utanför laget, då är jag klar.

Och du förhandlar med spelarna du spelar tillsammans med? 

– Fast i omklädningsrummet och på isen är jag lagkamrat, behöver de hjälp med något eller vill prata kontrakt så gör vi det på dagtid. Och vi pratar ju sällan om kontrakt värda 100 000 kronor i månaden. Jag tror att de känner stor tillit, att jag vill allas bästa. De flesta förstår att jag har fått den här rollen för att utveckla damishockeyn. 

Foto: Marcus Leifby
Erika Grahm inledde karriären i Kramfors-Alliansen.
Foto: Claudio Bresciani/TT NYHETSBYRÅN

”Hade fantastiska tränare”

Det kryllar inte av kvinnor på Brynäs kansli den här dagen (heller) men för Erika Grahm är hon van vid att vara ensam tjej.

Som liten växte hon upp i lilla Frånö, en by på ett par hundra invånare utanför Kramfors i Ångermanland.

Precis som Magnus Wernbloom, Tobias Viklund och bröderna Kempe inledde hon sin karriär i Kramfors-Alliansen, men när Erika var liten fanns det inte så många tjejer som spelade ishockey i varken Frånö eller Kramfors.

Eller rättare sagt, det fanns ingen. 

– Brorsan spelade ishockey och pappa var tränare. Jag hängde med på träningarna och åkte skridskor, och så hade vi en rink 50 meter från huset där vi bodde. Jag var ensam tjej i hela Kramfors så det enda alternativet var att spela med killarna

Hur var det att vara ensam tjej?

– Jag hade en kompis, Jocke, med mig från Frånö, och vi höll ihop. Sedan hade jag fantastiska tränare som alltid såg till att jag hade det bra. De gångerna vi delade omklädningsrum fick jag gå och duscha först, och de sade alltid till killarna i laget att ”rör ni det dörrhandtaget nu, då spelar ni inte mer den här veckan”. De satt som ljus allihopa. Jag har alltid känt mig väldigt respekterad. Kramfors team 90, utan de grabbarna hade jag inte suttit här i dag.

När Erika var elva år blev hon tränare för Kramfors första flicklag, och några år senare debuterade hon i favoritlaget MoDo som 14-åring.

– Jag är född modoit och har hållit på laget så länge jag kan komma ihåg. Det var stort att få spela i den tröjan, berättar Grahm som flyttade till Örnsköldsvik när hon började på hockeygymnasiet.

15 år senare sitter hon på sitt kontor och kan titulera sig sportchef. 

Foto: AXEL BOBERG / BILDBYRÅN
Snart 200 landskamper har det blivit för Erika Grahm.
Foto: Marcus Leifby
Grahm har spelat 13 säsonger i MoDo och två i Brynäs.

”Klart att jag har mina krämpor”

Du har spelat 13 säsonger i MoDo och två i Brynäs, men du är bara 29 år gammal. Hur känns kroppen? 

– Den känns bra. Det är klart att jag har mina krämpor, och jag underskattar inte uppvärmning och nerjogg. 

Har du fem säsonger till i dig? 

– Fysiskt ja, men inte mentalt.

Varför?

– För att jag har det här jobbet.

Om du får välja då, spela ishockey på heltid eller fortsätta som sportchef?

– Jag var tjänstledig ett år i MoDo och kunde ägna mig åt att bara spela ishockey, men jag tycker att man blir som ett russin i huvudet. Som tjej vet jag också att jag måste hitta ett yrke som jag kan jobba med efter karriären. 

Och du har hittat ett?

– Ja, men jag vill inte bara jobba med damishockey. Jag följer många lag, i många ligor, och har bra koll i stort. Jag vill jobba med ishockey oavsett kön och skulle vilja ha en sportdirektörsroll i någon form i framtiden. Men hur många kvinnor finns det som jobbar högt upp inom svensk ishockey? 

Foto: Marcus Leifby
Sportchefens plats i omklädningsrummet.

Publik- och intäktsmål från nästa säsong

Varför finns det inga kvinnliga sportchefer inom herrishockeyn, tror du? 

– För att ishockey har varit för män, och jag tror ärligt talat inte att så många kvinnor skulle vilja sätta sig i den situationen som det är just nu. Ibland känns det som att jag står på en öde ö och jag måste dagligen påminna folk om att ishockey inte bara är för män. Vi har en resa att göra och hela organisationen här är byggd för att vi ska vara en bra SHL-klubb. Vi vill jobba på samma sätt med damverksamheten, och en del i arbetet är att få alla att förstå hur viktigt det är. Från och med nästa år ska vi sätta publik- och intäktsmål även inom dam.

Du hade inte jobbat med det här om du kände att det var omöjligt.

– När jag kom till Brynäs tänkte jag ”var fan har jag kommit?”. De hade kört damverksamheten i botten och förändringar tar tid i en så stark kultur som det finns kring Brynäs. Men det är inte idrottsföreningar vi pratar om längre. Det är stora företag, som omsätter närmare 200 miljoner kronor. Förr kunde man gå från att spela ishockey till att bli sportchef, bara för att man hade spelat ishockey. Men för att jobba i de här organisationerna framöver är det nog inte dumt att ha gjort lite saker, som att ha utbildat sig eller skaffat andra erfarenheter.

– Ishockey i dag är inte ”vinna, vinna, vinna” till varje pris. Vi måste ta ett större ansvar än så, och alla stora sponsorer kommer att ställa andra krav på oss som förening. Vi i Brynäs jobbar med hållbarhet, vi källsorterar i omklädningsrummen, återanvänder snön från ismaskinerna, restaurangen jobbar klimatsmart och vi ser över mångfalden i kioskerna så att fler kan känna sig hemma här. Men vi behöver också visa att vi tar jämställdhet på allvar, och gör vi det finns det mycket att vinna, inte minst ekonomiskt. 

Det finns lite jobb att göra, låter det som.

Under tiden ska det spelas ishockey också, och närmast för Brynäs och Erika Grahm väntar en hård semifinaldust med Luleå.

Och någon måste ju boka buss, flygbiljetter och hotellnätter. 


Publicerad:

LÄS VIDARE