Abrahamsson: Allt var ju upplagt för fest…
Men Mora kraschade festen i Tegera Arena
LEKSAND. Mora slog tillbaka och tog sig in i matchserien.
Slaget om Siljan 2.0 är tillbaka på ruta ett.
Nu har Mora tagit tillbaka den fördel man gav bort i måndags.
Snett nedanför mig är den tårtbit som utgör bortasektionen full med rödvita supportrar som skanderar: ”Det vi som är Dalarna”.
Det var ju inte så här det skulle sluta för de 7 436 som tagit sig till Tegera Arena, åtminstone 7 000 hade blåvita sympatier.
Allt var ju upplagt för fest.
Norra Stå var ett vitt hav.
Stiko Pers stämningsfulla version av ”Bröder”
Halsdukstifo.
Hajen-temat på det efterföljande tifot, där den väldige besten ska drar ner Moras klubbmärke, var så snyggt och stilrent.
En hoppande arena när pucken släpptes.
Tre power play redan efter sju minuter och på försök nummer tre kom ledningsmålet av Austin Madaisky.
Jag är långt ifrån helsåld på den storväxte och skäggprydde kanadensaren, men skjuta kan han.
Hårt som satan, genom nätet ut på gatan.
Leksand hade tre ramträffar i den första perioden, men Andrew Rowe kunde kvittera bara dryga minuten efter Leksands ledningsmål.
Sedan var det som slut på det roliga.
Engstrand från syndabock till hjälte
Matchen avslutades med att Jacob Nilsson vände ut och in på både Daniel Bertov och Olle Alsing innan han, via Bertovs skridsko, skickade in en backhand till segermålet 3–2.
Då återstod knappt fyra minuter.
Jag skrev efter första matchen i måndags att Moras hopp inför fortsättningen var att det 16 dagar långa uppehållet var orsaken till den bleka insatsen.
Det låg en hel del i det.
Mora svarade för en betydligt bättre insats i match 2. Starkare snabbare, rörligare och rejälare.
Mer uppoffrande.
Driv mot målet, hård press mot Leksands backar (åtminstone i perioder) som började sprida puckar åt alla möjliga håll. Och inte minst: starkare framför de båda målen.
Samtidigt var de två mest uppenbara bristerna senast segervapen i kväll: power play och målvakten Christian Engstrand.
Inte alls överraskande att Engstrand studsade tillbaka efter sin riktigt svaga insats på hemmaplan. Det har vi sett ett antal gånger tidigare i karriären. Det bor ett gott psyke i Linköpingskillens kropp.
Moras power play i första matchen kändes lika farligt som en taxvalp.
Nu var det ett stekhett segervapen. De två första målen kom de i power play.
Kvitteringen till 1–1 var mer ett slumpmål där två leksingar fastnade med klubborna. Ändå en snabb attack mot ett lag i undertal.
Men det andra målet kom efter lång och hård press där Mora både flyttade puck och vann andrapuckar.
Patrik Norén misslyckades två gånger om med att få ut pucken. Steven Seigo agerade vägg på blålinjen och Michael Haga kunde lirka in ledningsmålet.
Fördelen tillbaka för Mora
Leksands fick dock en kvittering sex minuter in i tredje perioden
Efter två idiotiska utvisningar av Mora (Lagace och Fagerudd) kunde Mattias Ritola och Oskar Lang till slut vägga sig fram och Ritola skickade in kvitteringen.
Man kan givetvis ha åsikter om att Lagace-utvisningen vevades gång på gång på den väldiga jumbotronen. Men det hade i ärlighetens namn räckt med en gång för att domarna skulle se det hjärnsläppet.
Att sedan Carey förstärkte händelsen förändrar inte att det var en solklar tvåa för interference.
Slaget om Siljan 2.0 har så här långt kanske inte riktigt levt upp till förväntningarna. Den här matchen var dock bättre än den första och det här har alla förutsättningar att utveckla sig till ett riktigt påskdrama över sju episoder.
Känslan är att ju längre som matchserien går desto mer talar det för Mora som nu på allvar är inne i den här kvalrysaren.
Nu är det 1–1 i matcher.
På långfredagen smäller det i Mora.
