Målvaktshjälten om resan - ”Bara 14 år”

Av: Tomas Ros

Publicerad:
Uppdaterad:

HOCKEY

Gustafsson: Jag pratar med dom nästan varje dag

1 av 2 | Foto: Privat
Familjen Gustafsson.

SKELLEFTEÅ. Bakom varje idrottare finns det en ­familj. En närhet som alltid stöttar.

Bakom Johan Gustafsson finns mamma Birgitta och pappa Sten Åke.

– Jag pratar med dom nästan varje dag. De hör på min röst hur jag mår och kan mig utan och ­innan, säger Frölundas målvaktshjälte.

Vi backar bandet till i början av 2000-talet och en vanlig dag i Köping. En fjunig ­Johan Gustafsson cyklar till skolan och när skolan gjort sitt i utbildningsfasen så väntade sport och lek för Johan.

– Vi gjorde allt. Vi var ett gäng killar födda 1992 som var smågalna. Det var landhockey, fotboll och hockey. Hela tiden. Förutom jag så var Daniel Gunnarsson och Markus Kinisjärvi med i samma gäng och var lika sporttokiga som jag. Gått bra för många av oss i Köping-gänget, säger han.

Han blev känd som 14-åring. Yngst i allsvenskans historia när han kastades in i målet i en match mot Sundsvall. Och riksmedia fick en ny kelgris.

– Det var en speciell tid. Jag fattade nog inte riktigt vad som hände. I dag kikar jag tillbaka på det där och tycker det är lite otäckt. Jag var bara 14 år. Det är inte gammalt.

Spelade ECHL i Alaska

Frölunda-målvaktens ­resa är speciell.

Talang. Underbarn. JVM-guld. VM-guld.

Det snurrade snabbt för spolingen från Köping.

Och i USA hände det som de flesta idrottare råkar ut för: motgång.

– Jag spelade i AHL:s kanske sämsta lag. Vi förlorade hela tiden och mitt självförtroende blev bara sämre och sämre. Jag skickades till ECHL och Alaska. Men tiden där ser jag positivt på. Vi vann och jag fick spela mycket. Det behövde jag.

Bakom Johan finns de där klassiska idrottsföräldrarna. De som skjutsat till fotbollsplanen, hockeyrinken, lagat pannkakor på torsdagar, tvättat lortiga fotbollsstrumpor och tröstat när idrotten inte tog den väg som barnet önskade.

”Bry sig lagom mycket”

– Ja, så är det verkligen. Jag har en målvaktstränare i Kristoffer Martin, men ingen mental rådgivare eller någon målvaktsguru som hjälper mig. Jag har Kristoffer och så har jag mamma och pappa (Birgitta och Sten Åke). Jag snackar nog med pappa varje dag känns det som. Han hör på mitt ton­läge vad som är fel och det är oerhört skönt att känna stödet hemifrån, säger han.

Vad är en bra idrotts­förälder?

– De ska vara stöttande. Bry sig lagom mycket. Pappa var en duktig simmare när han var yngre så han vet hur det är att tävla. Men hans relation till ishockey är som supporter. Han håller på Brynäs och det var i Gävle som jag såg mina första elitserie-matcher. Han ledde in mig i ishockeyns härliga värld och det är jag evigt tacksam för.

”Han vet hur jag är”

Sten Åke och Birgitta ser inte alla Frölundas matcher på plats. Men det första samtalet som Johan tar efter matchen är från Sten Åke.

– Är jag riktigt tjurig så kan jag inte ens prata med pappa. Men det fattar han. Han vet hur jag är. Men stor cred till att de hjälpt mig. Är evigt tacksam för det.

I kväll är det fjärde finalen inför 12 044 åskådare i Scandinavium.

Sten Åke och Birgittas lilla pojke blir antingen hjälte eller syndabock – vardagen för en målvakt.

Oavsett matchen utgång finns de där. Med värme och omtanke. Precis som idrottsföräldrar ska vara.

Gustafssons karriär

2007, Arboga : Debuten

Johan är 14 år gammal och går i sjuan. Han spelar med Arbogas J18-lag och när sedan klubben hamnar i ekonomisk knipa leder det ena till det andra och Johan kastas in i A-laget som tidernas yngsta spelare i allsvenskan.

– Vi mötte Sundsvall och vi hade ett veteranlag och så då jag i målet. Man förstod nog inte riktigt vad som hände. I dag kan jag tänka tillbaka på matcherna och förundras över hur jag som 14-åring ­vågade ställa mig i målet. 14 år är inte gammalt.

Den historiska matchen gick sådär för Johan. Torsk med 4–1 mot Sundsvall efter att Johan blivit bombarderad i målet.

– Men det blev också startskottet för min hockeykarriär. Jag kände att jag hade talang och jag fattade att jag kan det här med att stå i mål.

2010, Karlstad: SHL-debut i Färjestad

”Jag kommer alltid komma ihåg vilken dag det var. 27 februari. Dagen innan jag skulle fylla 18 år. Och vi mötte Modo borta och i Modo spelade Peter Forsberg och Markus Näslund. Tror Näslund satte två bakom mig och Foppa petade in något också. Stort minne för mig. Visst, vi torskade med 10–3 eller liknande. Men kul att få göra debut mot sådana legendarer.”

2012, Calgary: JVM-guld

Juniorkronorna snubblade sig fram i turneringen. Men spelet fungerade inte för Johan, det var inte hans förtjänst att laget tråcklade sig fram. Men man vann gruppen och fick Finland i semifinalen. 0–2-underläge och laget, och Gustafsson var nära fiasko.

”Vi vände och vann på straffar. Sedan blev det final där ryssarna kontrade och la sig på försvar. Svår match att spela, men sedan fick Zibanejad in målet på sudden death och jag fick pris som finalens bäste spelare. Oerhört starkt minne. Och festen i Stockholm. Vilka minnen.

2013, Stockholm: VM-guld i Globen med Tre Kronor

”Jag var tredjemålvakt och spelade inte en enda minut. Jag var med och tränade och kollade på matcherna på läktaren. Hade ganska mycket fritid och hade min flickvän med mig i Stockholm. Lärde mig mycket av att kolla in Markström och Enroth och sedan var det intressant när Sedinarna kom och få höra hur de tänkte och såg på ishockey. De är otroliga hockeyspelare.

Gustafsson fick till ett VM-guld och fick inom ­loppet av 16 månader en andra folkfest i huvud­staden.

2013, Luleå: Fantommatchen

Skellefteå mot Luleå i allmänhet och Johan Gustafsson i synnerhet.

– Det är den bästa match som jag spelat i min karriär. Skellefteå var ruggiga och de hade ett oerhört tryck hela matchen. Matchen slutade 0–0 och i sudden avgjorde dom. Hade vi fått den matchen så kanske vi haft någon typ av chans.

2013–2015, Iowa, Minnesota och Alaska: Äventyret i USA

Johan skrev NHL-kontrakt, men nådde aldrig till att bli registrerad som NHL-målvakt med noll spelade NHL-minuter.

Blev istället AHL och ECHL – i Alaska.

– Ja, man kan alltid vara eftertänksam vad som hände och varför det gick som det gick. Jag var inte tillräckligt bra. Vårt Iowa-lag var ett av de sämre i ligan och för varje förlust så tappade jag självförtroende. Min ranking i organisationen sjönk och jag kände att det var tufft. Tiden i Alaska var nog den bästa. Där fick jag spela mycket och fick vinna matcher.

– För ett år sedan bestämde jag mig för att avsluta med Minnesota Wild. Kände att jag ville hem.

2016, Göteborg: SM-final med Frölunda

Är just nu två matcher från SM-guld.

– Jag tänker inte så. Fokus är bara på nästa match. Vet också att man som målvakt är utsatt. Man ska inte bli för hög efter vinster eller för låg efter förluster.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Sportbladet – SHL

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om SHL ishockey: Avslöjandena, åsikterna, profilporträtten, djupanalyserna och listorna!