”Pappa gillade att håna mig när han gjorde mål”

Reideborns om lugnet, landslagsdrömmarna och rummet där allt började

Av: Daniel Sörensen

Publicerad:
Uppdaterad:

Adam och Sofia Reideborn är två av Hockeysveriges allra hetaste målvakter – båda säger att det är deras lugn som format dem.

Möjligen är det pappa Peters mentala träning som tagit dem till den högsta nivån.

– Pappa gillade att håna mig när han gjorde mål, och jublade lite extra. Testade mitt psyke lite grann, tills man blev riktigt arg, berättar Adam.

Vid en första anblick är det inte alls uppenbart att det är två syskon som vi möter. Men det tar inte många minuter innan de utseendemässiga olikheterna är bortglömda och det blir tydligt att det finns ett starkt och innerligt familjeband mellan storebror Adam, 26, och lillasyster Sofia, 19, Reideborn.

Lugnet, ödmjukheten, vänligheten.

Syskonparet motbevisar direkt devisen att de bästa målvakterna alltid är de galnaste individerna.

Att de är två av Sveriges absoluta toppmålvakter råder det nämligen inga tvivel om. Adam utsågs i fjol till SHL:s allra bästa puckstoppare efter en kanonsäsong med Djurgården och det dröjde inte länge förrän NHL-klubbarna hörde sig för.

Sofia spelar i ett av SDHL:s bottengäng – SDE HF – men ligger ändå i statistiktoppen över seriens främsta.

Adam och Sofia Reiderborn
Foto: JERKER IVARSSON / Aftonbladet
Adam och Sofia Reiderborn

Hur kommer det sig att två av toppmålvakterna i de svenska högstaligorna SHL och SDHL kommer från samma familj?

– Vi har inte tänkt på det där sättet förut. Vi har alltid bara lekt och spelat innebandy, någon har alltid fått vara målvakt, säger Adam.

Sofia:

– Han lekte alltid med mig när jag växte upp. Vi spelade handboll, innebandy och basket i ett rum i huset på Stora Essingen (Stockholm). Vår storebror Andreas var med ibland.

– Men Adam har alltid varit den som jag har sett upp till, som har lekt och tagit sig tiden att kasta de där handbollarna och ställt mig i målet, säger hon.

Han har varit lite av din personliga målvaktstränare?

– Haha, ja. Lite så.

1 av 2 | Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN

”Pappa var med ibland och retade upp oss”

Men varför blev det just målvaktspositionen för er båda? Har ni några andra hockeyspelare i släkten?

Adam:

– Brorsan spelade hockey upp till J20-nivå och jag började stå i mål när han tog över kompisar till oss. Jag älskade det – jag ville ju vara målvakt. Det var kul att få leka med hans kompisar och känna sig lite äldre. Sedan förde jag det vidare till dig. Pappa var med ibland och retade upp oss...

Sofia:

– ... och mamma stod där med filmkameran.

Adam:

– Pappa gillade att håna mig när han gjorde mål, och jublade lite extra. Testade mitt psyke lite grann, tills man blev riktigt arg. De (pappa och storebror Andreas) utmanade verkligen för att se hur långt de kunde gå utan att man blev irriterad.

Vad det verkar har pappa Peters mentala träning hjälpt målvaktssyskonen. Båda upplevs som väldigt lugna och sansade – men samtidigt inser de att det kan finnas fördelar med att släppa lös sina inre demoner emellanåt.

Adam:

– På matcherna blir jag inte arg om jag släpper in mål, mest besviken på mig själv. Men på träningarna kan jag bli lite mer galen och tar ut det på utespelarna.

Sofia:

– Jag har ett hetare temperament än vad Adam har. Men vi är lite lika på match, då vill man inte visa det. Då anses man vara lite svag och förlorar den psykologiska kampen. Men på träning kan jag bli riktigt förbannad, då kan det slängas en och annan klubba i målramen.

Adam:

– Det är bra att bli lite arg ibland. Att visa att man inte är nöjd med att släppa in mål, man ska vara den som vill ta alla puckar.

Anpassar jobbschemat efter träningstiderna

Trots att de är tämligen lika varandra, både som personer och som målvakter – de anser själva att lugnet är den gemensamma nämnaren, att de båda är trygga i positionsspelet – lever de helt olika liv.

De annorlunda förutsättningarna inom herr- kontra damhockeyn innebär att deras vardagar skiljer sig åt.

– Ibland när Adam ska försöka vara lite rolig och säger att han har ett jobbigt liv och sitter hemma och spelar tv-spel blir jag lite irriterad. Men självklart tycker jag att det är lite orimligt stora skillnader, även om herrarna spelar på en mycket högre nivå och drar mer publik, säger Sofia.

Adam:

– Det är jättestora skillnader, mycket större än det borde vara. Damhockeyn har en väg att gå men sporten börjar få mer tid i medierna och det börjar klättra i intresse. Fortsätter eldsjälarna att bygga upp intresset så är det inte lång tid kvar innan skillnaderna jämnas ut lite mer.

Sofia berättar att hon jobbar halvtid och kan anpassa arbetstiderna utifrån hur tränings- och matchschemat med klubben ser ut – det fungerar för stunden. Samtidigt säger hon att SDE ofta tränar sena kvällar på grund av hallbristen och svårigheterna med att få istider i Stockholm.

För storebror Adam ser vardagen annorlunda ut. Träningspassen klaras oftast av på dagen, sedan finns det gott om tid för annat.

Adam:

– Jag har ett liv som är få förunnat. Jag har mycket tid och kan vara med familjen och göra saker vid sidan av hockeyn. Det är lyxigt på det sättet.

”Jag satt hemma och storbölade”

I mitten av december debuterade Adam för Tre Kronor – han startade i Sveriges 2–3-förlust mot Finland i Channel One Cup.

Det var en stor dag för hela Reideborn-familjen.

Adam:

– Det var jättehäftigt att ta på sig tröjan och spela en match. Jag trodde inte på det för några år sedan, men nu har jag gjort det och det är jag väldigt stolt över.

Sofia:

– Jag kommer ihåg Rysslandsmatchen, du spelade inte ens då, men jag satt hemma och storbölade. Mamma frågade vad jag höll på med. Jag är så sjukt stolt över honom och han förtjänade verkligen det här.

1 av 2 | Foto: Jerker Ivarsson / AFTONBLADET

Adam:

– Det är jätteroligt att höra det. Alla i min familj vet om hur tufft det var i Modo (tillhörde klubben 2014–2016). Det var tufft under de två åren som jag var där, varken jag eller laget fick ut någonting av vårt spel. Jag tänkte då att jag inte höll på SHL-nivå, jag var nära på att gå ned till allsvenskan och börja om. Att jag nu två år senare får en landslagschans är häftigt.

Sofia, även du har erfarenheter av landslagsspel, med Juniordamkronorna. Hur har du upplevt det?

– Det är en annan grej att komma in på en internationell nivå. Det är lite seriösare och mer press på att prestera. Även fast det inte var på seniornivå var det bra att få den erfarenheten om man får chansen i landslaget i framtiden.

Känner du att du är nära landslaget?

– Inte så nära nu, nej. Men jag krigar på och hoppas på att få chansen.

Trots att hon själv anser sig vara en bit ifrån Damkronorna just nu är det uppenbart att Sofia Reideborn drömmer om att få representera Sverige, precis som storebror Adam.

– Det ultimata målet för en damhockeyspelare är OS. Just nu är det målet; OS i Peking om tre år. Det är det största man kan göra. Som NHL är för honom är OS för mig.

Adam:

– Det är ingen omöjlighet att ta sig dit. Du får jobba på och göra det bästa av situationen i klubblaget.

Sofia:

– Får jag en chans att spela mycket i ett bra lag i ligan så kommer jag inte att tacka nej. Jag får se vad som händer med SDE och vad som händer efter säsongen. Man vet aldrig vad som sker – vi får se vilka dörrar som öppnas.

Adam:

– Spännande.

De båda skrattar till lite. Det är uppenbart att de trivs i varandras sällskap. Trots att det skiljer sju år mellan syskonen har de alltid funnits där för varandra och hjälpt varandra att utvecklas.

De är stöpta i samma form – återkommer ständigt till historierna om familjens sportrum i hemmet på Stora Essingen, där de spelade innebandy och handboll och lät varandra stå i mål. Pappans jubel när han gjorde mål på Adam.

Det var i det rummet som syskonens psyken testades, där deras framgångssagor inleddes.

Det är inte alltid de galnaste individerna som blir de bästa målvakterna.

Publicerad: