Börje Salmings sorg: Han grät i mina armar
Torontos tidigare GM Jim Gregory blev 83 år
Publicerad 2019-10-30
Börje Salming är i djup sorg.
En av hans närmaste vänner från tiden i Toronto, den tidigare general managern Jim Gregory, är död.
– Han var som en pappa för mig, säger Salming.
År 1973 värvades Börje Salming till Toronto Maple Leafs. Han flög över Atlanten och möttes av en varm och trygg kanadensare. Han hette Jim Gregory och skulle komma att få en viktig roll i svenskens liv.
På isen fanns lagkamraterna, vid sidan av fanns Jim. Han hjälpte till med praktiska ärenden, lyssnade, stöttade och hjälpte nyförvärvet in i samhället.
”Det är fruktansvärt”
För tre dagar sedan pratade den 83-årige Jim och 68-årige Börje i telefon för sista gången. Nu är kanadensaren död.
– Han hade gjort en operation, så jag ringde. De visste varken ut eller in, men han lät hoppfull och sa att han hoppades på det bästa. Det här är fruktansvärt, säger Salming.
Hur var han som person?
– Det är svårt att prata om. Han var där från min första minut och tog hand om mig. En fantastisk person. Jag kommer ihåg första året, då jag frågade om jag fick köpa några souvenirer att ta med hem till familjen Sverige. Han visade mig till affären, sa att jag skulle ta vad jag behövde och hälsa från honom.
Orden stockar sig för Börje. Det är svårt att prata om förlusten, känslorna är inte i ordning, men han vill försöka förmedla vilken varm människa Jim Gregory var.
”Han grät i min famn”
– Jim har alltid varit där och backat upp mig och familjen till hundra procent. Som en bästa vän.
Vissa general managers håller avstånd till sina spelare och vill mest skriva kontrakt. Han låter inte som den typen.
– Nej. Vi var som en familj. Han var så speciell och lugn. Han var alltid så jäkla fin mot mig, inte bara när jag spelade utan också efteråt. Vi träffades varje gång jag var över dit.
– Jag var där för tre-fyra år sedan med ett gäng grabbar och tittade på två matcher. Vi var på träningen en morgon och då såg Jim att jag satt där. Han ropade på mig. Han kramade mig. Han grät i min famn och då grät jag också.
Oj. Hur var det?
– Jag vände mig om sedan. Då stod grabbarna och grät också. Vem var han? Så frågade de. Jag kunde inte riktigt svara. Det var ju Jimmy. Han är en så jäkla fin farbror.
