Wennerholm: Fiaskot fullbordat i Tammerfors
TAMMERFORS. Nej, inte nu igen.
Johan Garpenlöv och hans landslag tappar ännu en ledning med 3-0, då Kanada vänder och vinner VM-kvartsfinalen med 4-3.
Nu går Garpenlöv till historien som den sämsta förbundskaptenen någonsin
Fiaskot blev fullbordat den här svarta torsdagen i Tammerfors.
Det var inte det slut jag unnat honom.
Och speciellt inte på det här sättet.
Ett grymmare slut går inte ens att fantisera ihop och det går att skylla på otur, men det finns inget annat totalbetyg än fiasko att sätta efter den här sista föreställningen.
En ny tappad ledning med 3-0, sedan svenskarna slutat spela och helt gett bort matchen till motståndarna.
Det känns som det var igår jag satt på en öde läktare i Peking och såg finländarna göra samma sak i gruppspelet i OS.
Ledning 3-0 efter två perioder, kvitterat innan full tid och sedan förlust på övertid.
Nu åkte svenskarna ur den här VM-turneringen på lite drygt två ödesmättade minuter som kommer gå till historien som två av de mörkaste.
Det blev nästan ännu värre nu, när mattan drogs bort så sent och så plötsligt, när den där sista pucken gled precis över mållinjen bakom Ullmark med bara 1.23 kvar att spela.
Och det var 3-3 och förlängning.
Så blev den svenske superstjärnan William Nylander utvisad bara 25 sekunder in i förlängningen och i fyra mot tre klappade Drake Batherson in avgörande 4-3 bakom Sveriges bästa spelare - Linus Ullmark.
Än en gång blev rädslan att förlora större än viljan att vinna och här får naturligtvis förbundskaptenen Johan Garpenlöv ta på sig ett stort ansvar.
Att det händer en gång må vara hänt.
Men två är en gång för mycket.
Johan Garpenlöv går nu till historien som den förste förbundskapten som aldrig kommit topp tre i en världsomfattande turnering, eller tagit medalj i VM eller OS.
Leif Boork gjorde fiasko i sin enda VM-turnering 1985, men han var trots allt i final och tvåa i dåvarande Canada Cup 1984.
Men efter VM-fiaskot i Prag, drabbades han av så massiv kritikerstorm från de dåvarande SHL-tränarna, att han själv valde att avgå.
Sveriges första förbundskapten någonsin var kanadensaren Billy Harris, som tog över efter Arne Strömberg 1971.
Han var långt ifrån någon succé, men lyckades ändå fixa ett VM-brons 1972 innan han försvann lika fort som han kom.
Sedan kan jag gå igenom hela raden av förbundskaptener från Kjell Svensson och Sura_Pelle Pettersson och fram till modernare varianter som Pär Mårts och Rikard Grönborg.
Alla tog VM- eller OS-medaljer under sin tid i båset.
Johan Garpenlöv blev helt utan och dessutom tog han Tre Kronor till en historiskt usel niondeplats i VM i Riga förra året, då svenskarna missade slutspel i en VM-turnering för första gången någonsin.
Nej, det blev ett bittert slut, men samtidigt ett där svenskarna får skylla sig själva.
Det kunde nämligen inte börjat bättre.
Carl Klingberg pangade in 1-0 redan efter 1.27 och gav svenskarna en drömöppning.
Smack rakt upp i Chris Driedgers plockhandskryss.
Klingberg som hade markerat sitt stöd för förbundskapten Johan Garpenlöv inför det här slutspelet och lovat att han och resten av gänget skulle göra allt för att ge Garpen ett lyckligt slut.
Och sedan William Nylander som blixtsnabbt snappade upp pucken, sedan Joakim Nordström täckt ett skott i egen zon.
Förlorade skotten med 19–1 i andra
Nylander fick fritt fram och jag tror han satte pucken i exakt samma maska som Klingberg redan prickat.
Så kallt, så säkert.
Och klockan stod bara på 7.04.
Ja, sedan fick Sverige en jättechans att öka på ledningen både i fem mot fyra och fem mot tre och Lucas Wallmark missade ett mål som var så öppet att det kändes omöjligt att missa.
Men han kanske tänkte på Håkan Södergrens gamla ord att det inte finns något svårare än att leda med 3-0 i hockey.
Nu kom 3-0 i andra perioden i stället, då Max Friberg först prickade stolpen och sedan styrde in ett skott från backen Erik Gustafsson.
En av få gånger som svenskarna var i kanadensarnas zon i mittperioden.
I övrigt var det Linus Ullmark mot Kanada i en period där kanadensarna vann skotten med 19-1.
Jag vet inte senast som ett svenskt landslag förlorade skottstatistiken så stort i en enda period, eller om det ens hänt. I så fall måste det varit på gamla Sovjetunionens tid.
Men utdelningen kom i den tredje och inte ens jag kan kalla upphämtningen orättvis i en match där Kanada vann skotten med 42-19 till slut.
Och just nu känns det bara tungt och tomt och trist.
Hur ska då inte spelarna känna sig.
