Hockeyprofilen: ”Kan inte bara sitta på arslet”
Publicerad 2021-03-10
Tidigare jagade han mål och segrar. Nu är det en utmaning att ta sig till affären och handla mjölk.
Drygt två år efter den svåra skadan kämpar Tobias Forsberg fortfarande med att hitta rätt i sin nya tillvaro.
– Det är fortfarande att man vaknar upp på morgonen och ser rullstolen och så känner man “vad fan..”, säger den förre Leksandsspelaren.
Tobias Forsberg slökollar på ”Bytt är bytt” i sin lägenhet i Gustavsberg utanför Stockholm, där han bor tillsammans med sambon Filippa Norr Richloow.
Det finns ju inte så mycket annat att göra i dessa tider. Före pandemin brukade han träna flera gånger i veckan tillsammans med sin personlige tränare, Andreas Simensen.
Han hade också planer på att åka utomlands och utforska nya rehabiliteringssätt.
Men på sistone har det i stället blivit mycket hemmaträning, och Forsberg beskriver situationen som "sjukt instängd".
– Det är ju inte optimalt, säger han.
Det var i en allsvensk match mot Almtuna på annandagen 2018 som han kraschade in i sargen och skadade nacken allvarligt.
Drygt fyra månader efter smällen meddelade Forsberg att han blivit förlamad från bröstet och ner, fått nedsatt funktion i armarna och ingen i fingrarna.
Den stora omställningen är fortfarande en kamp.
– Att man sprang ner på Coop och köpte mjölk, en sån sak kan man ju sakna enormt mycket. Sådana vardagsgrejer som man aldrig har tänkt på förut som nu inte är en självklarhet, säger han.
”Blir bara destruktivt”
Att över en dag gå från elitidrottare till att inte kunna gå innebar en chock.
Och att hitta en ny identitet bortom ishockeyn har varit en av de största utmaningarna. I början ville han återgå till den han varit, men han insåg att det aldrig skulle fungera.
– Jag kommer äta upp mig själv inifrån om jag ska tänka så. Jag kände direkt att det är bättre att jag sätter upp mål som jag kan nå i nuläget istället för att tänka “tänk om”, säger han och fortsätter:
Många elitidrottare ställs inför en identitetskris när karriären är över – för Forsberg blev det ett extremt slut.
– Folk har sett upp till en och vad man har gjort där ute och presterat och sen helt plötsligt när skadan kom kände jag bara “vem är jag nu?” och “vad ska jag göra nu?”, säger han.
Det hastiga händelseförloppet kan däremot ha haft en fördel: det fanns inget annat val än att förändra livet.
– Det var som att allt blev en nystart och att jag var tvungen att glömma allt det för att kunna ta mig vidare, säger Forsberg.
Han funnit styrka i att människor inspirerats av hans resa och framsteg, men kommer nog aldrig helt finna sig i situationen.
– Det är fortfarande att man vaknar upp på morgonen och ser rullstolen och så känner man “vad fan..”, säger han.
Tillbaka som expert
I oktober förra året gjorde han comeback i hockeyvärlden som gästexpert i Cmores SHL-sändningar, sedan dess har han medverkat i omkring åtta sändningar. Han har även blivit krönikör på Hockeysverige.se.
Återkomsten har varit givande, men det har också väckt saknaden av att tillhöra en grupp och vara del av jargongen.
– Man är ändå del av hockeyn och del av diskussionen och det gör ju ändå att det blir något typ av hål som fylls, som skapades i och med skadan när det bara slets bort från en, säger han.
Forsberg har också som mål att arbeta inom idrott på andra sätt, och planerar att börja plugga något form av idrottsprogram.
– Den delen att få lägga upp ett schema, en träning, ett mål på något sätt, och det som krävs för att nå dem, det saknar jag enormt mycket, säger han.
Inte bli bekväm
Planerna och drömmarna är många, nu handlar det om att inte bli bekväm och faktiskt skrida till verket.
– Man kan inte bara sitta på arslet heller, jag kan inte sitta här och säga att jag gör massa grejer och tar mig framåt och så gör jag inte det, säger Forsberg.
När han ser tillbaka på sin ishockeykarriär tänker han på saker han borde gjort annorlunda; han borde tränat mer eller trott på sig själv mer.
Men så ska det inte bli i framtiden.
– Om 20 år, då ska jag fan inte sitta och tänka samma angående skadan, att jag skulle gjort mer, säger han.
– Tillfreds med mig själv kommer jag nog bli, det vill jag bli. Men då måste jag nog nå lite högre först innan jag känner mig tillfreds med situationen. Fråga igen om fem år, eller två kanske, säger han och skrattar.
