Alltid lätt att gapa om kris och fiasko
Svårare att komma med förklaringar och konkreta åtgärder
Publicerad 2017-01-06
MONTREAL. Utan medalj tre år i rad.
Är de gyllene åren slut för Juniorkronorna?
Är vi sämst när det gäller?
Eller är det bara ett logiskt facit på grund av en rad faktorer?
Nej, det blev ingen medalj den här gången heller. Men det var i alla fall inte någon pinsam förlust som de två senaste åren. Spelmässigt var Juniorkronorna bättre än Ryssland, men föll tungt i förlängningen.
Det är alltid lätt att gapa om kris och fiasko. Svinga åt höger och vänster. Svårare då att hitta förklaringar och komma med konkreta åtgärder.
Det vi definitivt kan slå fast är att det har varit några tunga år för svensk ishockey när det gäller medaljer.
Tre JVM utan medalj. VM med två raka kvartsfinalförluster. Och så ut i semifinal mot Team Europa i World Cup.
Om vi delar upp de svenska JVM-turneringarna från 2009 i treårsperioder ser det ut så här.
Vi inledde med silver, brons och en fjärdeplats.
Sedan guld, silver, silver
Och nu tre raka fjärdeplatser.
Vann guld utan de största stjärnorna
Den riktigt gyllene perioden var mellan 2012–2014 och då var också kullarna födda 92–94 någonting alldeles extra. Då hade vi till och med råd att vara utan några av våra absolut bästa spelare.
2012 vann vi guld utan drafttvåan Gabriel Landeskog och draftfyran Adam Larsson.
2013 gick vi till final trots att vi saknade spelare som Hampus Lindholm, Jonas Brodin, Oscar Klefbom och Mika Zibanejad.
2014 förlorade vi finalen mot Finland, vilket egentligen inte skulle ha skett. Att inte Sverige vann guld den gången var lika svagt och uppseendeväckande som när vi missade guldet i Gävle 1993, då laget innehöll Peter Forsberg, Markus Näslund och Niklas Sundström.
Nu står vi här med tre raka fjärdeplatser och det finns garanterat ingen som är nöjd med det. Den hausse och popularitet som byggts upp runt Juniorkronorna kan inte hållas vid liv med enbart ett imponerade gruppfacit.
Tre anledningar till de tunga åren
Det är inte längre 2003, det krävs mer än så.
Sverige har varit bra på att vara bra, men vi har varit dåliga på att vara riktigt bra.
Jag ska ta upp tre anledningar till varför vi inte har lyckats hävda oss om de finaste medaljerna.
• Svaga kullar
Det har varit allmänt känt under många år att våra årgångar födda 95–97 inte har varit lika starka och breda som kullarna från första halvan av 90-talet.
Framför allt 95- och 97-kullen har klassats som direkt svaga med svenska juniormått mätt.
Majoriteten av spelarna i den här turneringen tillhör den 1997-kull som för knappt två år sedan slutade åtta i U18-VM. Den sämsta placeringen för Småkronorna sedan 2002.
Det har också visat sig att de här spelarna inte håller absolut toppnivå i världen på J20-nivå.
Den stora utmaning inför framtiden
• SHL har blivit sämre.
Kvaliteten på SHL har sjunkit de senaste åren. Helt logiskt med tanke på den enorma utflyttning av spelare som skett. Ett snabbt överslag visar att vi har runt 150 av våra absolut bästa spelare i NHL, AHL, KHL och Schweiz. Samtidigt som de bästa tjeckiska och finska spelarna i Europa numera håller till i KHL. Att vara bra junior i SHL i dag är inte det samma som att vara det för fem år sedan. Då hade vi en fördel med att våra spelare kom från en högkvalitativ seniormiljö. I dag ser jag inte alls den fördelen jämfört med de övriga toppnationerna.
För att inte tala om allsvenskan. Den här turneringen visar att du inte en toppspelare på den här nivån även om du är det i vår andraliga.
• Det mentala
Okej att Sverige har inte haft tillräckligt bra spelare de senaste åren, samtidigt har våra förbundskaptener inte klarat av att få ut maximalt av de spelare de har haft tillgång till. Om det är en förbundskaptensfråga eller en fråga för hela ungdoms- och juniorprogrammet har jag inget bra svar på. Kanske både och.
Det jag har sett de senaste åren är i alla fall inte spelare som har växt när motståndet blivit tuffare.
Tvärtom.
Man kan alltid förlora mot bättre motståndare, men när man inte får ut maximalt i de matcher som verkligen gäller något är det hög tid att analysera vad det beror på. Där har svensk ishockey en stor utmaning inför framtiden.
