Vart har alla svenska juniorer tagit vägen?

Finland bara spottar ur sig juniorer som kliver rakt in i A-VM och gör succé.

I fem VM i rad har unga finska forwards växt till världsstjärnor.

Så vart har alla svenska juniorer tagit vägen?

Det känns nästan som man får backa till Mats Sundins och Peter Forsbergs dagar för att hitta svenska forwards som gjort avtryck i så låg ålder.

I detta VM är det nittonåringen Anton Lundell som är Finlands senaste superstjärna direkt från juniorfabriken.

Nästa spelare att kliva in och dominera även bland de stora pojkarna.

En spelare att bara sitta och njuta av och som är uppe i sex poäng (4+2) på sina sju matcher i gruppspelet.

Och han är inte den förste.

Det har sett ut så här i flera år nu.

Senast i Slovakien 2019 var det en då 18-årig Kaapo Kakko som blev det stora samtalsämnet.

Han gjorde sex mål och en assist på Finlands väg mot det sensationella VM-guldet. Det var hans andra för säsongen, då han ledde det finska JVM-laget till guld tidigare samma år.

Är svenska juniorer för omogna?

Och 2018 hade Eeli Tolvanen ett liknade genombrott, både i OS i Sydkorea och i VM i Köpenhamn. I OS gjorde han nio poäng på fem matcher och kom med i turneringens All Star Team. Som artonåring.

I VM i Tyskland 2017 var det Sebastian Aho, då 19 år, som klev fram med elva poäng på tio matcher och när han fyllt 20 till VM i Köpenhamn året efter, vann han skytteligan med sina nio mål och utsågs till turneringens bäste forward

Och vem har glömt VM Moskva i 2016 och en Patrik Laine som nyss fyllt arton år.

Han gjorde tolv poäng (7+5) på tio matcher och tog Finland till en VM-final mot Ryssland. Då hade han tagit JVM-guld tidigare på säsongen och blev utsedd till både VM:s bästa forward och turneringens MVP.

Jag längtar verkligen efter att få se ett liknande genombrott av en svensk forward i en VM-turnering.

Vi har unga backar som slagit igenom i låg ålder, som Oliver Ekman-Larsson, Erik Karlsson och Jonas Brodin, men de märks inte lika mycket.

Så vad beror det på?

Är svenska juniorer för omogna för VM-spel, trots att de rankas som några av världens största talanger av NHL-klubbar och scouter?

Ta Frölundas Lucas Raymond och Djurgårdens Alexander Holtz, valda som nummer fyra och sju i NHL-draften 2020.

De kändes ju inte ens nära att platsa i det här svenska VM-laget.

Eller är det så att de inte får chansen?

Att svenska förbundskaptener är alldeles för försiktiga och kör med både svångrem och hängslen?

Jag tror sanningen ligger någonstans mittemellan.

Obegripligt, Garpenlöv

Djurgårdens 18-åring William Ekelund var ju nära VM den här gången, innan han skadade sig i Carlson Hockey Games just innan VM-starten.

Men jag tvivlar på att han klarat slutgallringen, även om jag tyckte han var given som joker i en VM-trupp. En ung spelare som kan få en fantastiskt utveckling i en VM-turnering och göra hela skillnaden.

Backen Nils Lundkvist är väl ett exempel på det, även om han hunnit fylla tjugo. Men han var strålande de tre matcher han kunde spela i den här VM-turneringen.

Och Johan Garpenlöv valde att peta Skellefteås 20-åring Jonatan Berggren i sista stund, trots att han satsat på honom hela säsongen i en kedja med lagkompisarna Jesper Frödén och Andreas Wingerli från Skellefteå.

Jag tyckte det var obegripligt.

Berggren är typiskt den där spelaren som kan växa och göra skillnad i ett VM. Nu fick vi aldrig veta.

Jesper Frödén blev heller inte anmäld från start, men när han väl fick chansen kom han att bilda svenskarnas bästa kedja ihop med Wingerli och Frölundas Max Friberg.

Vill se mer risktagande

Så det är mycket som hade kunnat vara annorlunda, även om det alltid är lätt att vara efterklok.

Men jag skulle vilja se mer risktagande av svenska förbundskaptener.

Att våga gå utanför ramen och satsa på unga talanger.

Det är alltid en liten risk, men som i all gambling kan det sluta med en jackpot.

Titta bara på Finlands senaste VM-turneringar.

När jag tittar tillbaka så är väl det senaste genombrottet för svenska juniorforwards i ett VM, då Nicklas Bäckström och Patric Hörnqvist fick chansen i Moskva 2007.

Då hade de blivit ett radarpar i JVM i Leksand och Mora tidigare samma vinter.

Bäckis hade VM-debuterat som 18-åring i Riga redan året innan, men då blev det inga poäng på de fyra matcher han fick hoppa in.

Mycket försiktigt matchad av dåvarande förbundskaptenen Bengt-Åke Gustafsson ska tilläggas.

Henrik och Daniel Sedin?

De VM-debuterade i Norge 1999, båda som 18-åringar, men skrapade bara ihop en poäng - tillsammans.

I Norge där Sverige för övrigt hade ett system som en del efterlyser även idag efter fiaskot i Riga

En anställd general manager i Peter Wallin, som tog ut SHL:s hetaste coacher att stå i båset i VM-turneringarna.

Och jag kan garantera – det var ingen succé.

LÄS VIDARE

Sportbladet – SHL

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om SHL ishockey: Avslöjandena, åsikterna, profilporträtten, djupanalyserna och listorna!

Följ ämnen i artikeln