”Låt inte barnen dö – låt dem gå på fotboll i stället”

DOKUMENT: Amedspor mot alla odds

Hemstaden är belägrad, stjärnan avstängd och ­fansen utelåsta – på något sätt utmanar den lilla ­kurdiska ­tredjedivisionsföreningen ­ändå de turkiska jätte­klubbarna. Kvartsfinal nu.

På gott och ont ekar de här cupknallarna ­hela ­vägen till Fittja.

Erik Niva.

Vissa gånger talar de tomma ­stolarna minst lika högt som människorna som brukade sitta i dem. Inramningen vid det här tillfället var olycksbådande, ödesmättad.

Avstängda läktare, kolonner av militariserad polis utanför. Stridsflygplan i luften ovanför arenan, dova smällar från artillerield någonstans i fjärran.

Domaren blåste i gång matchen, men ­spelet började inte för det. ­Hemmaspelarna stod stilla, inledde med en 30 sekunder lång protest. Några minuter tidigare hade de ­tågat in på planen med en stor banderoll: ”Låt inte barnen dö. Låt dem gå på fotboll i stället”.

Kvartsfinal i cupen. Kurdiskt förknippade Amedspor mot mäktiga Fenerbahçe och alla deras historiska kopplingar till den turkiska militärapparaten. Om ni så vill – match mellan de två stridande parterna mitt under pågående krig.

– Jag tittade så länge jag kunde, men ­sedan bröt de sändningen för att det blev för mycket sammandrabbningar utanför. Det var tårgas och vattenkanoner mot ­fansen som inte fick komma in på arenan, och så är det med turkisk media just nu... De vill inte att vi ska få se vad som sker.

I sydöstra Turkiet smäller både granaterna och gevären just nu. I sydvästra Stockholm också. På en helt annan nivå, i en helt annan skala – givetvis – men i grund och botten av samma anledningar.

– Jag är inte överraskad över att det ­blivit såhär, inte alls. Allting här påverkas av det som händer där nere. Hatet piskas upp och sprider sig hit. Det var bara en tidsfråga. För att det ska bli ett stopp här måste det bli ett stopp där.

Cihan Dalaba är tillbaka i de kvarter som han fortfarande ser som sina egna. Han kom till Sverige som ettåring, flyttade till Fittja i lågstadieåldern och blev sedan kvar ända tills han var i 25-årsåldern. Föräldrarna bor alltjämt på andra sidan centrum.

Alltid bott sida vid sida

Nu står vi på Krögarvägen, alldeles ­bredvid tunnelbanespåren. På marken ­utanför den turkiska föreningen ligger det kvar tjocka drivor av glassplitter, trots att det gått nästan två veckor sedan någon ­kastade in en typ av handgranat i lokalen.

Cihan Delaba. Foto: Jonas Eng

Det var den senaste eskaleringen av en våldsspiral som snurrat allt snabbare ­under det senaste halvåret. Både kurdiska och ­turkiska föreningslokaler i södra Stockholm har utsatts för sprängdåd, och för ett par veckor sedan blev en kurdisk aktivist skjuten här i Fittja med livshotande skador som följd.

– Han var med i ett demonstrationståg som tog en paus här. Sedan vet man inte ­exakt vad som hände, men alla tror ju att han blev förföljd och beskjuten eftersom det fanns kurdiska flaggor på bilen.

”Fått en enorm betydelse”

Brotten är ouppklarade, men precis som alla andra är Cihan Dalaba övertygad om att de har sitt ursprung i politiska ­konflikter från en helt annan del av världen. Själv är han kurd – född i miljonstaden som heter Diyarbakır på turkiska och Amed på ­kurdiska, den som i praktiken fungerar som huvudstad för kurderna i Turkiet – men är för den sakens skull inte utrustad med ­någon form av nedärvd krigsberedskap.

– Kurder och turkar har alltid bott sida vid sida här i Fittja, och det har aldrig varit några problem alls eftersom vi inte pratat politik. Jag har flera turkiska vänner, men de accepterar inte att vi vill bli självständiga och vi accepterar inte det vi ser som ­deras ockupation av vårt land. Men det kommer inte att leda någonstans ifall man drar upp politik – det kommer bara att ­sluta med att man blir ovänner – och den ­inställningen har alltid funnits här som en sorts outtalad överenskommelse för att vi ska kunna leva tillsammans.

På Krögarvägen ligger de turkiska och kurdiska föreningslokalerna inte ens 100 meter ifrån varandra. Grannar här, grannar där. En parkeringsplats, en militärblockad eller en fotbollsplan emellan.

Så sent som sommaren 2014 var läget långt mycket mer avspänt. Fredsförhandlingarna mellan den turkiska staten och den kurdiska PKK-gerillan hade hunnit så långt att sånt som tidigare varit otänkbart ­plötsligt klubbades igenom.

Genom åren har det förblivit olagligt att referera till Diyarbakır som Amed. Nu ­tilläts den kommunägda klubben i den kurdstyrda staden att döpa om sig själva till Amed Sportif Faaliyetler, eller rätt och slätt Amedspor.

Men sedan intensifierades kriget i ­Syrien och sedan utplånades den kurdiska staden Kobanê alldeles intill den turkiska gränsen och sedan hade historiens kurs oåterkalleligt ändrat riktning.

Ökat tryck på den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan. Kurdiska fram­gångar i parlamentsvalet. Syrien-kriget, IS-situationen, flyktingströmmen. Nyval. ­Repression från statsapparaten och terrordåd långt inne i det turkiska hjärtlandet. Utegångsförbud, blockader och gatustrider i Cizre och Nusaybin. En konflikt som gled över i krig.

Och så mitt i allt – en fotbollsklubb med ett kurdiskt namn från en kurdisk stad på oväntat segertåg genom Turkiet.

– Amedspor har fått en enorm betydelse, klubben har blivit en symbol för den ­kurdiska kampen mot regimen och fot­bollen har blivit en kraft för oss att samlas runt. Folket använder fotbollen för att ­skapa uppmärksamhet för hela situationen.

Firade med militärhonnör

Sportsligt sett hade Amedspor förblivit en ganska obetydlig aktör fram till och med det senaste årsskiftet – klubben håller till i den turkiska tredjeligan – men när världen runt ikring dem nu stod i brand spelade de plötsligt världsmästare.

I slutet av november 2015 utlystes utegångsförbud i Sur, de styvnackat kurdiska kvarter som utgör Diyarbakırs historiska stadskärna. Knappt två månader senare spelade Amedspor borta mot Istanbul BB – fyra i högstaligan förra säsongen – och tog sig vidare i cupen.

Läget runt matchen var laddat. Hemmalagets gamla landslagsprofil Semih Sentürk firade ett mål med en militärhonnör, medan Amedspor-fansen ­skanderade om de belägrade kvarteren i hemstaden. ”Överallt finns motstånd, överallt finns Sur”, ”Låt inte ­barnen dö. Låt dem gå på fotboll i stället”.

Till åttondelsfinalen mot Bursaspor släpptes de inte in på arenan, men ändå lyckades Amedspor ta ytterligare en skrällartad storklubbsskalp. ­Efter 2–1-segern gick mittfältsprofilen Deniz Naki ut på Facebook:

”Vi sätter stolthet i att vara en liten strimma hopp för vårt folk under dessa svåra tider. Vi var inte undergivna, och kommer aldrig att bli det. Vi gick ut på ­planen med vår tro på frihet, och vi tillägnar den här segern till ­alla de som lidit och dött under de senaste 50 dagarna av ­­förtryck. Her biji azadi – länge leve frihet!”.

För åtta år sedan var ­Deniz Naki med och vann EM med det tyska U19-landslaget. Tvillingarna Bender och Ron-Robert Zieler var några av lagkamraterna. Bundesliga-karriären tog dock inte fart som han tänkt sig, och 2013 valde Naki i stället att skriva på för turkiska huvudstadsklubben Gençlerbirligi.

Det var som att koppla in två snabbtåg på samma spår, att inleda väntan på den oundvikliga ­kraschen.

Naki har ordet ”­Azadi” intatuerat på ena underarmen, namnet ”Dersim” på den andra. Det förstnämnda är det ­kurdiska ordet för frihet, det senare det kurdiska ­namnet på hemstaden som heter Tunceli på turkiska. Han är inte den diskreta typen som går under radarn i dagens politiska ­läge.

Stängdes av

När IS attackerade Kobanê gick han ut på sociala medier och ­deklarerade sitt stöd för de kurdiska krigare som försvarade staden. Bara några dagar ­därefter blev han konfronterad i Ankara.

”Tre män kom fram till mig när jag var ute och shoppade. De omringade mig, började svära åt mig och förolämpa mig. De frågade mig om mina tatueringar, om det jag skrivit på sociala medier – och de sa att det bara var en varning”.

Amedspors Deniz Naki har blivit en betydelsefull symbol för laget och ­supportrarna. Foto. TT

Den gången kom Naki undan med några blåmärken i ansiktet, men han bestämde sig ändå för att lämna Turkiet med en ­avskedshälsning på Facebook.

”Jag vill att ni ska veta att rädsla inte kommer att ­hindra mig från att stå upp för de värden jag försvarar”.

De flesta förutsatte att Naki skulle återvända till den tyska fotbollen, men i stället valde han alltså Amedspor. Bara det gjorde honom till en symbol­spelare i många ögon, men det senaste halvåret har han vuxit ut till en kurdisk folkhjälte.

Han har besökt familjerna till rebeller som stupat i strid, han har fortsatt prata offentligt om uppoffringarna och kampen – och han har tvingats betala ett väldigt högt pris för det. Facebook-uppdateringen efter segern mot Bursaspor bestraffades med exempellösa tolv matchers ­avstängning för ”ideologisk propaganda”.

Amedspor-spelarna håller en minuts tyst protest efter avstängningen av Deniz Naki. Foto: TT

Blockaden av Sur-kvarteren i Diyarbakır är nu inne på sitt 96:e dygn. Ingen in, ­ingen ut. Begränsad tillgång till vatten, mat och el. Inga möjligheter att begrava de ­hundratals människor som dött i eller runt striderna.

I tvillingstaden Cizre släppte myndig­heterna sitt järngrepp för ett par veckor ­sedan, men först efter en otäckt blodig ­kulminering av belägringen. Tillförlitliga siffror är svåra att få fram, men dussintals kurder – kanske till och med hundratals – brändes ihjäl i en källare där de tagit skydd.

”Finns i princip ingenting kvar”

I söndags spelade Amedspor bortamatch mot en klubb som heter Tarsus Idman ­Yurdu. På läktaren hängde en banderoll med texten: ”Kärleken finns i källaren”.

– Det är en liten ordlek. ”Bodrum” ­betyter källaren, men är också namnet på en stad

i västra Turkiet. Så de säger att de menar staden även om det är uppenbart för alla att de syftade på källaren. Och så kommer de undan straff.

Cihan Dalaba ler med munnen, men ­inte med ögonen. Han är själv född i Sur, och stora delar av släkten bor kvar i Diyarbakır.

– Morbröder, fastrar, kusiner... Nästan ­alla är kvar. Och även om de inte bor nära striderna är de ju ändå helt förtvivlade.

Hur är det för dig själv att följa utvecklingen?

– Det är hemskt. Nu har de i princip förstört hela den gamla stadskärnan, som är med på Unescos världsarvslista. Det finns i princip ingenting kvar, och det är så många minnen som försvinner.

I Fittja råder varken undantagstillstånd eller utegångsförbud. Vi strosar runt lite, och Cihan Dalaba berättar om skillnader mellan då och nu.

– För 15 år sedan gick jag högstadiet i Aspudden, eftersom mina föräldrar ­tyckte att jag behövde bli bättre på svenska. Då ­vågade mina klasskompisar knappt ­komma hit ut. Det hade varit så mycket snack om ”Fittja Boys” och allt sånt... Egentligen är allt mycket bättre nu, så därför är det extra synd att allt spårat ur.

Vi går bort över parkeringen mellan de kurdiska och turkiska föreningarna. Häromsistens var det hundratals andra som gjorde samma lilla promenad ihop, som en manifestation för att visa att de allra flesta turkar och kurder står tillsammans i Fittja.

– Men det är som det alltid är... Det spelar ingen roll om tusen människor kommer överens om en annan person samtidigt bestämmer sig för att kasta en bomb. Och den risken finns kvar. Så länge läget är som det är i Mellanöstern kan det alltid smälla här också. Man måste lösa allt där nere först.

”Allt kan hända”

Och fotbollen? Stjärnan var avstängd, fansen utestängda och klubbhuset utsatt för razzior – men mot alla odds lyckades Amedspor ändå nå 3–3 mot Fenerbahçe i den första kvartsfinalen.

Fenerbahcesupportrar. I dag väntar returmöte lagen emellan. Foto: TT

Returen spelas i kväll. Fenerbahçe har gjort en poäng av att bjuda in 40 barn från Sur, men har samtidigt stängt bortasektionen för alla andra. Cihan Dalaba är spänd och resignerad på en och samma gång.

– I en match kan väl allt hända, men jag tror aldrig att Amedspor verkligen kommer att kunna lyckas. Den symboliska kraften i klubben är så oerhört stark att jag inte tror att de kommer att tillåtas att få större framgångar och bli ännu mer synliga. Det är en del av maktspelet. Det är nog bara en tidsfråga innan de stänger ner hela klubben, förbjuder den. Det har hänt förut, och lär hända igen.

Det låter ganska uppgivet.

– Både och. Det är så det är att vara kurd. Vi väntar oss inga framgångar, men kämpar ändå vidare. Blir vår by nedbränd så flyttar vi till nästa. Blir vår klubb upplöst så bygger vi upp en ny. Vad skulle vi göra i stället? Det är så livet alltid varit för oss.

Följ ämnen i artikeln