”Det där var den värsta dagen som vi upplevt”

Ulrika Wällstedt om V75-framgången • Sorgen efter sin döde kompis • Kriterieplanen: ”Visst drömmer man”

I lördags segrade Ulrika Wällstedts nya reklamhäst Sourire Frö på V75 och efteråt sprutade tårarna.

Mindre än ett år tidigare hade hon förlorat bästa kompisen Untilwemeetagain en V75-dag på Åby.

– Vi pratar om honom varje dag. Det där var den värsta dagen som vi upplevt, säger Ulrika till Trav365.

Hästar väcker känslor. Det kan vara tårar av glädje och tårar av sorg. Ibland är det dock både och, något som trav-Sverige blev varse om i lördags när treårige Sourire Frö skar mållinjen som vinnare.

På stallbacken stod tränaren Ulrika Wällstedt och försökte genomföra en segerintervju, väl medveten om vad vad denna seger innebar – och vad hon råkade ut för just på V75 för mindre än ett år sedan.

– Som alla förstod så är jag en känslomänniska, i alla avseenden. I sista sväng var jag galet nöjd bara att sluta tvåa och vågade inte riktigt att titta på loppet. Sedan lyssnade jag på referatet och jobbade in honom. Folk måste ha trott att jag borde varit inspärrad. Det har varit en jäkligt tuff tid sedan oktober, berättar Ulrika för Trav365.

Tragedin: ”Vila i frid”

Vad är det då som hänt denna öppna och pratglada dam det senaste året? Troligen mer än vad en vanlig dödlig hade orkat med. På mindre än tolv månader har Ulrika nämligen förlorat både ett föl och en fölmärr, men också sin bästa kompis. Hästen hette Untilwemeetagain och dog under en V75-dag på Åby en eländig oktoberdag. Den stora kroppspulsådern sprack i buken och hans liv gick inte att rädda.

Wällstedt skrev efter den tragiska incidenten ett långt och hjärteskärande meddelande på sin hemsida, och nedan följer ett axplock:

” I lördags morse lastade vi Dig och Dennis för ett V75-äventyr på Åby. Vi var så otroligt stolta över att Du och Sofia Adolfsson hade kvalat in till Dam-SM genom en fin andraplats i ett försök i Örebro. Det blev den värsta dagen i våra liv. Att förlora Dig på banan där och då är outhärdligt. Den sorgen, smärtan, saknaden och chocken går inte att beskriva med ord. Det gör så förbannat ont och sorgen känns oändlig. Hur ska vi orka vidare?! Var hittar man kraften?

Att komma hem och se Din tomma box var så grymt och gjorde så ont. Din hemmagrimma hängde på kroken, Din krubba var fylld med mat och boxen nyspånad för att Du skulle vila skönt efter en lång resa, men den ekade tom. I dag har många tårar rullat nerför våra kinder. Vi älskar Dig, kompis. Vila i frid, Until we meet again”.

helskärm

”Den värsta dagen som vi upplevt”

Visst kommer han och Ulrika mötas igen en vacker dag. Nu, många månader senare, kan tränaren åter prata om sin kompis. Om vad han betydde för henne, sambon Jonas och den övriga kretsen kring hästen.

– Det där var den värsta dagen som vi upplevt. Hans box används fortfarande inte och det är först nu som Sourire Frö fått använda delar av hans utrustning. När det hände undrade man om vi hade kunnat göra något annorlunda, men veterinären berättade att det inte var möjligt. Hästen var vid god kondition och han led inte. Det hade varit värre om han brutit ett ben, nu var han död innan han föll till marken. Tyvärr skedde allt på bästa sändningstid på TV. Vi pratar om honom varje dag och på senare tid har de fina minnena tagit över. Och jag har vetskapen om att han hade ett bra liv hos oss.

Han kallades för 24:an, efter den gula brickan märkt ”24” som satt på när han tog sina första stapplande steg hemma hos Wällstedt. Den utdömda hästen med det stora fighterhjärtat som en gång kom från Menhammar hade lämnat jordelivet, varpå en mycket tung period följde.

– Ett tag undrade jag om man ens skulle orka ta sig upp ur sängen. Efter regn kommer dock sol och i samband med segern i lördags kände jag äntligen att: "Nu är vi rätt väg!" Dock är sonen elva år och inte skitbekväm med att se sin mor tokböla på tv. Jag var dock likadan under min tid som skötare hos Stefan Hultman, vilket han också nämnde i ATG Live.

Ulrika hade 108 missade SMS

Hur har reaktionerna varit?

– Det är en massa personer som hört av sig och grattat, vilket jag är oerhört tacksam för. Jag hade 108 missade SMS när vi lämnade Gävle men har tyvärr inte hunnit svara på dessa ännu. Någon tipsnisse skrev dock att loppet var "en tunn soppa", men det är respektlöst, tycker jag. Efter loppet så fick jag ett foto på Sourire Frö där han sträcker ut tungan. Det kändes som om han sträckte ut den mot sina kritiker, ha ha.

Wällstedt driver ett stall om 22 hästar, där många är konvalescenter. Det är så man får ekonomin att gå ihop och de pengar de fyrbenta springer in går tillbaka in i verksamheten. Kanske får fler hästägare upp ögonen för henne efter lördagens vinst? Skam vore annars då Ulrika har en mångårig och diger hästbakgrund. Hon har inte alltid varit proffstränare utan det fanns också en tid då hon arbetade med autistiska barn, samt som skötare hos Stig H Johansson, Lutfi Kolgjini, Ola Samuelsson och Stall Hultman på Menhammar.

Bland de bättre hästarna återfinns kanoner som Energetic, Jacose, Jaded, Pine Dust med flera. Dessutom har hon skött om Maharajahs mamma, bara en sådan sak. En dag stod hon och Jonas vid ett vägskäl. Fortsätta med sitt trygga yrke på Menhammar, och då träna sina egna hästar under dygnets övriga timmar, eller bli proffs. Hon valde det senare och har trots en del motgångar genom åren aldrig ångrat sitt beslut.

– Det var dock ett extremt svårt beslut att sluta då det är en väldigt bra arbetsplats. Jonas hade dessutom en högre befattning på Menhammar. Och så tvingades jag lämna Jacose och Jaded... Vår situation blev dock ohållbar i längden och vi ville stå på egna ben. Vi kunde hyra in oss på Seglinge Gård och även om det inte är någon lätt bransch så brann jag för djuren. Vissa har kallat mig för en galen kattkvinna, då jag ett tag hade nio stycken. Tyvärr har katter en väldigt låg status i vårt samhälle, något vi borde kunna ändra på.

helskärm

”Gud, vad liten han är!”

Ulrika växte upp i närheten av Solvalla och trots att föräldrarna inte hade något hästintresse var de alltid med och stöttade sin målmedvetna tös, oavsett om det handlade om hästhoppning eller trav. Och i lördags visade dottern hur duktig hon är, genom att presentera den nya bekantskapen Sourire Frö i bästa författning. Ägarna är dessutom vänner till henne och bakgrunden till köpet rätt komisk.

– De hade velat köpa häst ett tag och jag fick nys om honom via Ola Samuelsson. Det handlade om en ansenlig summa men när jag fick se hästen tänkte jag: "Gud, vad liten han är! Ska man betala så mycket pengar för någon som dessutom inte har den bästa stammen?" När han sedan kom till stallet fick jag andan i halsgropen. Han såsade mest på, luktade på bajshögar och så. Han tog allt med en klackspark och lägger inte någon energi på saker som är oviktiga.

Från sidan ser han sannerligen inte ut som en Shirehäst, utan mer en ponny som hamnat fel. Men det verkar han själv inte förstå. Han må vara minst på jorden med sina 153 centimeter över manken men störst i orden. Den treårige krigaren bara ska vara först och när tussarna rycktes i sista sväng tackade han för sig och en vilt kämpande Santos De Castella lämnades i kölvattnet. Hemresan var dock samlad, trots att man samåkte med ägarna.

– Det var glada miner men ändå ganska tyst på grund av den ruskiga urladdningen för oss alla. Vi läste grattis-SMS för varandra och ägarna var jättelyckliga då de aldrig haft en V75-vinnare förr. Vi firade med champagne och chips, och så nattade vi alla hästarna i stallet. Vissa hästar kryper in under skinnet och Sourire Frö är en sådan. Han är bara två äpplen hög men snäll som en labrador.

Drömmen om Kriteriefinal

Var det din största seger hittills?

– Nja, det vill jag inte säga. Jag har varit extremt bortskämd som hästskötare med fina hästar genom åren. Det har blivit starter i Elitloppet men också vinster i Kriteriet, Oaks och Breeders Crown. Jag har också kvalat in en egen häst till Derbyt, nämligen Offshore Man.

Inom kort vankas det dock kval till Kriteriet, och en seger där lär säkerligen smälla allra högst i Ulrikas framgångsrika karriär inom travsporten. Även om en finalplats kanske inte är trolig så måste man som mindre tränare få drömma. Vad vore livet annars om man gav upp innan det äventyret ens börjat?

– Det är mycket som måste klaffa men vi är stärkta av V75-vinsten. Det är en jättefin treåringskull och bara tolv av 72 hästar kvalar in till finalen. Men visst drömmer man att han klarar det, avslutar Ulrika.