”Fick verkligen strida med näbbar och klor”

Helen Ann Johansson bröt barriärer på 1980- och 90-talet • Stor intervju

Uppdaterad 2021-06-07 | Publicerad 2021-06-04

Hon vann Prix d'Amérique 1995 – som första och hittills enda kvinna.

Nu berättar Helen Ann Johansson om den tuffa tiden innan genombrottet och kärleken till en av de bästa hästarna någonsin – Ina Scot.

– På den tiden tyckte många jag var en udda fågel men jag är så tacksam för allt ”Ina” gjort för mig, säger 59-åringen till Trav365.


26 år har passerat sedan den där januari-söndagen på Vincennes då Helen Ann Johansson chockade en hel travvärld genom att vinna Prix d'Amérique med superstoet Ina Scot.

Redan några år innan hade ”Ina” gjort rent hus i Sverige och tagit 31 raka segrar (!) – många gånger i de allra tuffaste sammanhangen på svensk och internationell mark.

Kriteriet, Breeders’ Crown, Drottning Silvias Pokal, StoChampionatet, Derbyt, Europaderbyt, Lotterian och Oslo Grand Prix var några av de storlopp som stjärnstoet dansade hem.

Ina Scot valdes in till travets Hall of Fame och utsågs till årets häst 1992, 1993 och 1995 – och tränades under hela sin karriär av Kjell P Dahlström eller ”Sheriffen” som han ofta kallades.

Helen Ann Johansson kom som lärling i början av 1980-talet och gifte sig med Kjell P fyra år senare.

Prix d'Amérique: ”Skulle bli halshuggen”

Tillsammans charmade de en hel travvärld där crescendot nåddes just den där söndagen i Paris.

– Jag är så tacksam för allt Ina och travet har gett mig och jag tänker på allt som jag fått uppleva. Innan Prix d'Amérique skulle avgöras så var det en fransk journalist som visade något slags tecken som att jag skulle bli halshuggen i loppet. Fransmännen tyckte att vi var korkade då att jag som kvinna fick köra, men tack för man är född i Sverige, då fanns ändå möjligheten. Jag hade mycket drivkraft den tiden, säger Helen Ann Johansson.

Öppnade dörren: ”Fick strida”

Betydelsen av den svenska vinsten på Vincennes var större än bara en travseger.

Helen Ann Johansson bröt barriärer och har genom sin orädda framgångssaga krattat vägen för många av de tjejer som gett sig in in i travsporten.

I slutet av 1990-talet gav hon upp sin karriär men hennes namn och betydelse lever kvar i mycket hög grad då hon numera är travsporten hedersambassadör där hon årligen delar ut Helen Ann Johansson Pris på Hästgalan.

Det är med både allvar och stolthet hon minns tillbaka på den tiden då hon lyckades slå sig in i eliten på allvar – men priset var högt.

– Det är jätteroligt med tjejernas framfart inom travet den senaste tiden. De sista tio åren har det skett jättemycket och särskilt kontra då på 80- och 90-talet då jag höll på. På den tiden tyckte många att jag var en udda fågel, jag fick verkligen strida med näbbar och klor, det var på liv och död.

Johan Untersteiner och Dear Friend vann Prix Helen Johansson på Vincennes (2020).

”Många aktiva var taskiga”

Det låter som du blev illa behandlad. Kan du utveckla det?

– Det var absolut inte bara i Frankrike utan även i Sverige, där många var aggressiva och ville sätta åt mig, det är ju hemskt egentligen. Många aktiva var riktigt taskiga, särskilt lite mindre tränare som kanske inte var så säkra på sina positioner behandlade mig väldigt illa. Jag försökte vara tuff i början, men det var inte alltid så lätt. I dag är jag stolt över att det är så många tjejer som finns inom travet. Man kan ju säga att jag klöv mark, nästa generation hade det inte lika tufft, säger Helen och berättar vidare:

– När jag väl hade lyckats vinna Prix d'Amérique ändrades mycket. Man borde ju värderas för det man gör och behandla människor hyggligt och bra. De som tryckte ner mig när jag var lilla stallflickan var också de som hade svansen bakom när man var högst upp. Man ska aldrig se ner på någon bara för att de till exempel är hästskötare. Jag var samma människa efteråt och det här beteendet störde mig då och det gör det fortfarande. Jag gillar inte när man behandlar människor på det sättet. Det är väldigt tragiskt när man tänker på det men så var det på den tiden.

I dag bor Helen i Borås och arbetar som ekonom på ett företag.

Hon trivs med tillvaron och befinner sig långt från sitt forna liv.

– Jag har aldrig ångrat att jag slutade, jag var helt färdig och borde kanske ha lämnat ännu tidigare, glöden var helt slut. Jag försöker hålla låg profil men pratar gärna trav om vissa är intresserade.

Ina Scot: ”Var helt sagolik”

I lördags kördes loppet ”Ina Scots Ära” på forna hemmabanan Mantorp vilket är ett utmärkt tillfälle att minnas den svunna tiden i rampljuset och en häst som vägrade förlora.

– Ina Scot hade gener som tog det bästa av det bästa. Syskonen skilde sig åt men hon tog det bästa av sina förfäder, där allt formades ner i de fyra benen. Hon tålde träning och kunde tränas varje dag, det fanns aldrig något stopp och hon kunde fortsätta hela tiden.

– Hon var överlägsen och vann även om hon hade sämre dagar, vann ändå med en halv näsa, fast hon inte var bra. Ina Scot är och var helt sagolik och alla gjorde henne till den diva och stjärna som hon visste om att hon var, hon var väldigt medveten om att hon var bäst. Hon ville styra och ställa och körde med hästar och människor.

Ina Scot med Helen Ann Johansson vann italienska miljonloppet Lotterian 1995 – tre månader efter PdA-segern.

Vakar i vinnarcirkeln

Ina Scot skadade sig i hagen som 24-åring och hennes liv gick inte att rädda.

Hon ligger begraven i vinnarcirkeln på Mantorpstravet och det är just den östgötska banan.

Loppet Ina Scots Ära har körts sedan 2004.

– Normalt sett hade jag varit på Mantorp, men min brors dotter tar examen vilket innebär att jag just i år inte kommer att vara på plats. Jag tror den förre ägaren ska åka dit. De begravde ju Ina Scot och gjorde det väldigt fint i vinnarcirkeln, där hon nu ligger och vakar över alla.