Stjärnans tuffa tid: ”Grät hela tiden...”

Montéprofilen om: • Otäcka olyckan • Dödsfallet på V75 • Jobbet som sjuksköterska • Framtiden: ”Är helnöjd”

Sofia Adolfsson var under flera år landets mest framgångsrika montéryttare. 

Ett fall under en ridtur hösten 2019 höll dock på att kosta henne karriären.

– Jag låg och grät under hela min tid på sjukhuset, berättar Sofia för Trav365.

Sofia är uppvuxen med hästar och började tidigt på ridskola. Hennes mor Lena ägnade sig åt dressyr och några travambitioner hade Örebro-tjejen inte i ung ålder. En shetlandsponny vid namn Smedens Presto blev dock vägen in i sulkysporten och redan som tioåring vann de Lilla Elitloppet ihop inför den månghövdade Solvalla-publiken.

– Han var min bästa vän! Vi vann 15 lopp tillsammans och jag minns den där segern under Elitloppshelgen väl. Jag hade knappt varit på trav dessförinnan och det var stort bara att vara på plats. Jag fattade nog inte riktigt vad vi hade åstadkommit den dagen, säger Sofia till Trav365.

Den kolsvarte ponnyn var liten till växten och dessutom besvärlig, vilket ett flertal barnfamiljer hade fått uppleva innan familjen Adolfsson tog över. En då sjuårig Sofia vägrade dock ge upp hoppet om sin bästis och via en körkörs på den lokala travskolan började pusselbitarna sedermera falla på plats. Det blev en framgångsrik karriär och även om Smedens Presto inte blev avelsgodkänd lämnade han efter sig ett flertal avkommor, och samtliga köptes av Sofias familj. 

– De var verkligen jättebra. Allihopa! Tävlingshästar hela bunten. Jag saknar Smedens Presto, han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. 

”Jag hade inget val”

Att konkurrensen är hård inom montén råder det inga tvivel om och enligt Sofia har kvaliteten på landets ryttare ökat markant de senaste åren. Det är av största vikt att få bra uppsittningar och de senaste åren har Sofias egen segerprocent minskat från 27 under 2018, till 13 under fjolåret. En stor anledning till det hänger ihop med en mycket olycklig incident hösten 2019 då Sofia under ett träningspass med en egen häst föll ur sadeln och råkade ut för en fraktur. Det som följde var en mörk period i montéstjärnans liv.

– Hästen var ny i stallet och jag kände honom inte riktigt. Något skrämde hästen och han bara drog iväg. Min utrustning släppte och åkte runt, så jag hade inget val än att lämna skeppet och hoppa av själv. Jag tyckte själv att jag landat bra men det visade sig snabbt att så inte var fallet.

”Jag har sett mycket död”

Sofia hamnade på akuten på Universitetssjukhuset i Örebro där en knäfraktur konstaterades. Smärtan kunde endast matchas av sorgen som hon kände inför faktumet att hon skulle tvingas vara sjukskriven i månader, och därmed missa flera viktiga ritter med bland annat SM runt hörnet. 

– Jag var mitt uppe i karriären och det var inte alls lägligt att sitta med benet uppe i luften i åtta veckor. Det var jobbigt mentalt att acceptera att bara kunna sitta still och jag låg mest och grät hela tiden, även om jag utåt oftast höll masken. Jag tappade mycket muskelmassa under den perioden och smärtan i benet satt i ganska läge, framför allt vid vissa rörelser. I dag så känner jag dock inte av skadan längre och hade tur i oturen att det inte krävdes operation. 

Att Sofia hamnade just på Universitetssjukhuset var dock ingen tillfällighet då hon nämligen jobbar där som sjuksköterska på ortopediavdelningen. Mestadels nattpass och Sofia har sett det mesta genom åren. 

– Jag trivs väldigt bra med mitt jobb. Tempot är högt och det är många akutsituationer. Höftfrakturer, trafikolyckor, till och med skottskador! Det har dessutom blivit en del jobb på Covid-avdelningen för mig, framför allt under "andra vågen". Jag har sett mycket död och det otäcka är att så många är sjuka så länge. Man ser ingen ände på det hela. Det har varit svårt emotionellt för mig och den övriga personalen. 

”Hittat ett upplägg som passar”

Som om knäskadan inte vore nog så tvingades Sofia i höstas uppleva en tragedi då hennes uppsittning i Dam-SM, Untilwemeetagain, i samband med loppet gick omkull och hans liv gick inte att rädda. 

– Allt det där var jättetråkigt. För mig, men främst tränaren och ägarna. Jag hade aldrig varit med om något liknande. Han trampade vatten redan i starten och jag kände tidigt att något inte stod rätt till. Sedan föll han bara ihop. Det viktigaste av allt är ju att hästen mår bra efter ett lopp och får följa med en hem, men så blev det ju inte den där gången. Det var en tragedi. Jag hoppas att jag aldrig mer behöver uppleva något sådant, minns Sofia. 

Vägen tillbaka har varit mödosam men på sikt hoppas Sofia återta montétronen, även om det kan tyckas svårt med tanke på att jobbet på sjukhuset ofta krockar med tävling. Som exempelvis i lördags då hon tvingades avstå att rida lopp under V75-dagen på Rommetravet. 

– Jag tycker mig ha hittat ett upplägg som passar. Givetvis vill jag uppnå samma framgångar som för några år sedan och jag blir verkligen superglad när någon ringer och vill sätta upp mig på sin häst. 

Under en period lurade Sofia på en karriär som proffstränare men de planerna verkar mer eller mindre ha skrinlagts. 

– Jag är helnöjd för dagen med att vara en glad amatör! Det vore svårt att kombinera proffsyrket med mitt arbete och den lilla fritid som jag har. Något privatliv har jag väl egentligen inte. Minimalt. Men om jag får chansen så är jag gärna ute i naturen, samt umgås med familj och vänner. Och med mina hästar i stallet så klart, avslutar Sofia.