De högg av benet med yxa

Jill Sjölund

Daniel och Kasper: Vi hade inget val – det gällde hans liv

Fredrik satt fastklämd i den brinnande bilen.

Kasper och Daniel insåg att det bara fanns ett sätt att rädda sin kompis. Med en slö yxa högg de av hans ben.

– Jag kände varje hugg, men det gjorde inte ont, säger Fredrik.

Det är tio år sedan den ödesdigra dagen – dagen Fredrik Martinsson, 30, aldrig kommer att kunna lämna bakom sig. Varje morgon när han tar på sig sin benprotes tänker han på Jonas Gredenmo, vännen som dog bredvid honom i bilbranden.

– Det är jobbigt att prata om det, att återuppleva allt igen, säger Fredrik.

– Jag önskar att jag kunde gå tillbaka och byta plats med Jonas, att han fick vara den som lever.

Tappade kontrollen

Det var den 21 april 1997 på Gotland. Andra batteriet vid Fårösunds marinbrigad övade landsvägskörning. Fredrik körde en av 10-talet terrängbilar i kolonnen. Jonas satt bredvid honom.

Ingen vet exakt vad som orsakade dödsolyckan. Varför Fredrik tappade kontrollen över bilen, körde ner i diket och kraschade rakt in i en stor tall.

Sekunderna senare slog lågorna upp. Fredrik och Jonas var fastklämda.

– Min enda tanke var att jag måste få ut Jonas, han var mer illa däran än jag. Det sprutade upp eld mellan oss. Jag tog av mig jackan och slog mot lågorna för att försöka släcka. Men det gick inte, säger Fredrik.

Flera lumparkompisar rusade fram. Kasper Pettersson, i dag 30, och Daniel Müller, i dag 31, tömde brandsläckare efter brandsläckare mot lågorna. Men motorn, som inte gick att stänga av, pumpade ut bensin. Lågorna fortsatte slå upp. Panik bröt ut.

– Alla sprang runt som yra höns men jag blev tvärtom bara förnuftigare och tänkte mer och mer klart och praktiskt, säger Kasper.

Med yxor, spadar och spett försökte killarna få upp passagerardörren för att hjälpa Jonas. Men det var omöjligt.

Elden växte sig allt kraftigare, hettan var tryckande. Fredrik hängde med kroppen utanför dörren, det enda som höll honom kvar var högerbenet som satt fastkilat mellan förarsätet och den knäckta styrstången.

– Det slog upp kolossala lågor omkring honom. Först var jag panikslagen men sen blev jag lugn i kroppen. Jag tänkte bara: ”Vad måste jag göra?” Jag hade en yxa så jag sprang fram med den till Fredrik och skrek: ”Vi måste hugga av ditt ben”, säger Daniel.

Kände ingen smärta

Fredrik var i chock. Det brann på hans ben och rygg. Han bad: ”Nej, inte än. Jag vill försöka själv lite till. Se till att få ut Jonas i stället.”

– Men till slut insåg jag att det inte gick längre, att bilen snart skulle explodera. Det avgörande var när jag såg hur det droppade plast från instrumentbrädan ner på vänsterbenet, det fräste men jag kände inte någon smärta. Då tänkte jag: ”Nu måste jag ut.” Jag vände mig bort, Daniel började hugga, säger Fredrik.

Yxan var från 1967, väl använd, utan egg. Daniel kommer inte ihåg hur länge han stod där och högg. Men han kommer ihåg att det var hett, som att stå i en majbrasa. Han fick brännskador i ansiktet och på händerna. Kasper bytte av.

– Jag bara matade hugg. Jag förstod att jag inte hade något val, det var benet eller livet. Jag tänkte bara att jag skulle hugga under knät för att det skulle bli lättare

att fästa en protes, säger Kasper.

Fredrik kände hur slagen träffade, ett efter ett. Men han kände ingen smärta.

– Det var en lättnad när jag kände benpipan gå av. Det var som att allt gled ner, trycket släppte, säger han.

Efter tio minuter i det brinnande infernot var Fredrik fri.

– Jag kommer ihåg sista slaget, när det bara var byxorna kvar att slå av. Det var en skön känsla att lyckas få loss honom. Jag tänkte att nu är det gjort, säger Kasper.

Hörde smällen

Fredrik släpades bort från bilen i sista stund. Han hörde hur det small. Bilen var övertänd. Jonas dog i branden.

Kasper la förband på benstumpen för att stoppa blodflödet. Smärtan kom ikapp Fredrik, han började frysa kopiöst.

Några minuter senare hördes sirenerna.

– Då släppte allt, jag blev trött och ville bara somna, säger Daniel.

Fredrik och Daniel fördes till sjukhus.

– Läkarna sa: ”Nu kan du vara lugn, du kommer att överleva.” Jag tänkte: ”Hoppas att mamma, pappa och syrran är här när jag vaknar.” Sedan somnade jag, säger Fredrik.

Fredrik låg i respirator, sövd i tio dagar. När han vaknade på valborgsmässoafton mindes han direkt vad som hade hänt. Han förstod att Jonas inte hade klarat sig och att han själv låg kraftigt brännskadad med ett ben mindre.

– Om Kasper och Daniel inte hade varit där och huggit av mitt ben så hade jag också varit död. De riskerade sina liv för min skull. Det går inte att beskriva med ord vad jag känner för det, säger Fredrik.

Efter ett par veckor fick Kasper och Daniel träffa Fredrik vid sjukhussängen.

– Det var nervöst. Jag visste inte vad jag skulle säga, det var så mycket känslor. Jag frågade: ”Hur mår du?” Det var de enda ord som kom fram, säger Daniel.

Fredrik började genast bygga upp sin sargade kropp. Han fick en protes, gick på sjukgymnastik, simmade och styrketränade. I dag har han skaffat familj, han jobbar som säljare – och vägrar se sig själv som handikappad.

– Jag hade inte klarat det utan det oerhörda stöd jag fått av min familj och mina vänner, säger han.

”Riktigt hjältedåd”

Kasper och Daniel blev världskända för sin ojämförbara sinnesnärvaro.

– Det de gjorde är ett riktigt hjältedåd, det är inte många som kan göra det de gjorde. Kasper och Daniel är verkligen värdiga vinnare av Svenska Hjältar, säger Jan-Olof Malmros, som var killarnas ytterst ansvarige befäl.

Juryns motivering: ”Kasper Pettersson och Daniel Müller är Svenska Hjältar 2007 för att de med stor sinnesnärvaro räddade livet på en kamrat. Deras ingripande saknar motstycke.”