MS-sjuka Sara besteg Kebnekaise – för att kriga mot sjukdomen

Uppdaterad 2020-01-13 | Publicerad 2017-10-03

När Sara Kaderqvist, 35, för två år sedan fick diagnosen MS, Multipel skleros, kom kämparglöden strax därefter.

Nu har hon bestigit Sveriges högsta topp Kebnekaise – och vägrar låta sjukdomen styra.

– Jag ville visa att ingenting är omöjligt.

Benen slutade utan förvarning att fungera. När Sara skulle väja för en cykel, ville inte benen längre lyda. Stickningarna som hon haft av och till i benen hade hon tänkt kolla upp. Nu gick det inte längre att ignorera.

På sjukhuset får hon höra att domningarna i benen och benens oförmåga att följa beror på samma sak, nervsjukdomen MS. För Sara Kaderqvist, som vid tillfället var 33 år gammal, kom beskedet som en smäll.

– Man hamnar i nån sorts vacuum, jag gick in i en depression, berättar Sara.

Blev sängliggande i veckor

Det svåra var att inte få några svar, trots att hon hade en diagnos. Sjukdomen orsakar inflammationer i nervsystemet som slår mycket olika beroende på vem som drabbas.

För Saras del innebar det till en början att hon blev sängliggande och fick sitta i rullstol. En inflammation hade slagit ut benen och en annan hade satt sig i hjärnan, men hur det i praktiken skulle påverka Sara kunde läkarna inte ge besked om.

– Jag fick inget svar på om jag kunde leva ett normalt liv. Det är tiden som berättar hur det kommer att gå, säger Sara.

Nästan omedelbart från det att Sara fått diagnosen MS satte läkarna in cellgifter för att lindra symtomen. Men Sara skulle komma att bli kvar på sjukhuset i flera veckor. När benen började fungera bättre igen kom revanschlusten.

– Jag började kunna jobba 25 steg i gympasalen på rehabkliniken, det var jävlaranamma och pannben.

”Mest fysiskt krävande jag gjort”

Ganska snart bestämde hon sig för att vandra så högt man kan i Sverige, till toppen av Kebnekaise – via den svåra västra leden. En vandring som kräver både klättring och att gå över glaciärer.

– Det var det mest fysiskt krävande jag har gjort, säger Sara, som inte hade någon tidigare erfarenhet av klättring sedan tidigare.

Av säkerhetsskäl var guiderna mycket tydliga med att den som sackar efter i gruppen måste avbryta och genast återvända till fjällstationen.

Men Sara lyckades ta sig upp – hela vägen till toppen.

– När jag stod där, högst i Sverige, kände jag mig så stark, fri, känslosam. Jag är så stolt över mig själv att jag klarade det. Alla borde få känna så.

För Sara fortsätter nu livet med sjukdomen, men hon har bestämt sig för att leva så aktivt hon bara kan.

– Du kan leva ett normalt liv, du kan klättra upp för berg, du måste bara kämpa lite mer än en vanlig människa, säger Sara.

För fler liknande historier – följ Goda nyheter på Facebook