Svenskorna hjälper fattiga barn i Ghana
Uppdaterad 2017-07-01 | Publicerad 2016-06-20
Inte ens malaria kunde stoppa 18-åringarna
De 18-åriga svenskorna från Sveg fick en chock när de möttes av sextio sjuka barn som levde utan toalett.
De ville resa hem omedelbart men torkade tårarna, kavlade upp ärmarna och började bygga badrum på barnhemmet.
När de kom hem startade de en stiftelse och nu hjälper de hundratals fattiga barn och familjer i Ghana.
Efter studenten 2008 ville Elina Bergström och Mikaela Lindström från Sveg ge sig ut på en resa i världen. Men backpackerlivet i Thailand lockade inte – de ville se något annat. De fastnade för en volontärresa till ett barnhem i byn Akwakwaa i Ghana.
– Vi visste egentligen inte så mycket innan vi reste dit. Några andra svenska tjejer hade varit där tidigare, och de hade rest därifrån efter bara några dagar för att de tyckte att det var sån hälsorisk att vara där. Då kände vi att det är där vi behövs, det här ska vi fixa!
Fick en chock när de kom fram
Men när Elina och Mikaela kom till barnhemmet fick de en chock. De möttes av sextio barn som ville kramas och klänga på dem, och alla var de i stort behov av kärlek och närhet. Hygienen var ofantligt dålig på barnhemmet.
– Vi kände nästan att det var för hemskt. Barnen var sjuka, de hade inga toaletter så vuxna och barn uträttade sina behov överallt. Vi kände att vi kan inte vara kvar här, vi kommer att bli sjuka, säger Elina.
Tjejerna ville hem och ringde sina föräldrar i förtvivlan. Men efter ett tag tog de sig samman.
– Vi kände vi att om de här människorna kan bo och leva här – då kan väl vi stanna i sex veckor, säger Elina.
Mikaela fick malaria
Innan de reste hemifrån de tjejerna samlat ihop lite pengar. På plats i Ghana drog de i gång ett projekt med att bygga toaletter, men det var svårare än de hade trott. Elina och Mikaela fick bli byggledare, något de aldrig testat på tidigare.
– Pengarna räckte inte riktigt, men vi sa till våra föräldrar att vi kommer inte komma hem förrän det här är klart.
Efter några veckor fick Mikaela malaria och tvingades söka akut hjälp.
– Då blev jag orolig, för det kändes väldigt smutsigt på sjukhuset. Det var inte så kul, men jag försökte att vara lugn för att lugna mina föräldrar. Det var först i efterhand som jag reflekterade och förstod hur farligt det var, säger Mikaela.
Men hon frisknade till och de lyckades färdigställa toaletterna på barnhemmet.
– När det var dags att resa hem kände de vi kan inte bara släppa det här. Vi hade blivit så tajta med barnen och föreståndaren på barnhemmet, säger Elina.
Startade en stiftelse
När tjejerna återvände till Sverige blev de inbjudna att hålla föreläsningar i skolor. Allt fler runt omkring engagerade sig och ville bli månadsgivare. Insamlingen växte och nu ville också företag skänka pengar. Elina och Mikaela startade stiftelsen Make a Difference, och nu pågår insamlingen året om. Tjejerna har hunnit fylla 26 år, och Mikaela har just fött sitt första barn.
Två gånger om året är de på plats i Ghana. Genom stiftelsen har de under åren betalat löner till personalen på barnhemmet, sjukvård och allt som krävs för att få verksamheten att rulla. Nu är barnhemmet i goda händer, det har byggts upp till en bättre standard, alla har fått en säng att sova i, rent vatten att dricka och mat i magen. Idag ligger fokus på att finansiera utbildning och ge stöd till familjer för att undvika att barn överges och hamnar på barnhem.
Ni var bara 18 år när ni drog i gång det här – hur var det?
– Vi var så naiva, och vi såg inte så mycket problem. Nu hade man tänkt så mycket mer på vad som hade kunnat gå fel. Men då åkte vi ner och tänkte det här löser sig, säger Elina.
Varifrån får ni drivkraften?
– Barnen är helt fantastiska, de ger en jättemycket energi. De barnen som var små när vi kom dit första gången går i högstadiet nu, och idag börjar de att skriva sina slutprov för nian. De hör av sig varje vecka och är tacksamma – de har själva insett att det här har betytt jättemycket för dem, säger Mikaela.
Varifrån kommer ert mod?
– I grund och botten är vi lugna och trygga och har varandra. Jag litar SÅ mycket på Mikaela – du blir aldrig uppstressad, Om jag blir lite ledsen och bryter ihop så vet jag att Mickan klarar det här, jag kan lita på att hon är stark, säger Elina.
Bygger nu ett familjecenter
Många fattiga familjer i Ghana har inte råd att ta hand om sina barn och ser ingen annan utväg än att lämna dem till barnhem. Det vill Elina och Mikaela ändra på. Så 2014 drog de i gång ett nytt projekt – de köpte en hektar mark i byn Bobikuma. Här har de nu borrat in vatten och börjat odla, och här ska de bygga upp ett familjecenter. Det är en stor utmaning som de nu samlar in pengar till. De delar även ut paket med höns, getter och skolmaterial till familjer som har det tufft.
– Vi har insett med åren att det är bättre att hjälpa barnen i sina egna familjer, det är mer hållbart, säger Mikaela.
Att gå i grundskolan i Ghana är gratis, men barnen måste skaffa egna böcker och en egen uniform – annars är de inte välkomna.
– Det är så fint när vi pratar med barnen och hör om deras drömmar och att de vill gå i skolan. Då är det klart att vi fokuserar på det, säger Elina.
Båda har det lärt sig väldigt mycket av alla resor till Afrika.
– Jag älskar Ghana, när man är där så känns det som hemma. Det vi har varit med om i Ghana har hjälpt oss att leva ett härligt liv här hemma också. Det är inte så mycket grejer här som är ett bekymmer – man är så tacksam och glad över hur vi har det, säger Mikaela.
Elina & Mikaela: ”Små summor kan rädda liv”
Hur hanterar ni allt ni ser?
– Det har varit mycket sjukdomar, vi har sett många barn som mått väldigt dåligt och dödsfall. Men ofta har det varit grejer som vi har kunnat bota, som malaria. Och det kanske kostar 20 kronor att ta barnen till sjukhuset och ge dem behandling, säger Mikaela.
– Små medel kan göra sjukt stor skillnad där nere. Små summor kan rädda liv, säger Elina.
Har ni någon gång varit rädda?
– Jo, det har vi. Vi har blivit hotade och folk som tror att de kan få pengar av oss. Men den största faran i Ghana är egentligen trafiken. Och så har vi blivit sjuka på plats i omgångar. Ibland när vi har ringt hem har vi förskönat några stories och sagt ”Det är bra”, och sedan har det brustit när vi har lagt på luren, säger Elina.
Vad är största utmaningen?
– Ibland tar de inte oss på allvar när det kommer två unga tjejer. Men jag tycker att vi har varit bra på att visa att vi menar allvar, och att man inte kan köra över oss.