80-åriga Elise fick hela tältet att jubla
Uppdaterad 2018-01-25 | Publicerad 2016-07-06
Kämpar för prostituerade – hyllas i Almedalen
Kaffe, bullar och äkta, varma kramar. Det är Elise Lindqvists kärleksvapen i kampen för en bättre värld. Varje fredagkväll står hon på gatan för att visa prostituerade kvinnor vägen mot ett bättre liv.
– Kan du tänka dig: Tjugo år på Malmskillnadsgatan! Jag är så stolt, jag är så glad över det här, säger Elise Lindqvist.
Kriminella gäng, prostituerade och missbrukare. Ingen av dem skrämmer 80-åriga Elise. Under tjugo års tid har hon funnits där för lyssna på dem och hjälpa dem till en bättre framtid.
I går var hon på plats i Svenska Hjältars tält i Almedalen för att dela med sig av sin historia, och hon hade en glad nyhet:
En av tjejerna som Elise kämpat för fick nyligen ett fast jobb. Tillsammans med Elise gick hon och köpte nya kläder till första arbetsdagen, och i går fick Elise ett sms.
– Hon skrev att hon trodde att hon var den finaste av alla anställda med sina nya kläder, och hon var SÅ stolt!
– Och jag kände bara ”Yeah, där fick vi in stöten rejält”, säger Elise och får hela publiken i Aftonbladets tält att jubla.
Fick äntligen bekräftelse
Elise Lindqvist växte själv upp i ett trasigt hem där sexuella övergrepp var en del av vardagen. Som liten flicka fick hon höra att hon var ful och efterbliven, att det enda hon dög till var sex.
Minnena, dofterna och bilderna från då sitter fortfarande djupt inne i hennes minne.
– Jag var så invaggad i att sex – det gör man med barn. Jag förstod inte att det var fel, säger Elise.
I tonåren mötte hon en kvinna som gav henne den bekräftelse hon längtat så innerligt efter och som öppnade sitt hem för Elise.
– Hon var otroligt snäll mot mig, sa att jag var söt, köpte fina kläder till mig och sminkade mig. Hon lärde mig hur jag skulle stå, gå och föra händerna över min kropp, säger Elise och gestikulerar.
– Här fick jag för första gången en otrolig uppmuntran.
”Jag ska sälja dig till män”
Men kvinnan som Elise flyttat in hos var inte en god fe – hon var bordellmamma. Och nu tyckte hon att det var dags för Elise att börja jobba.
– Jag ropade ”Åh vad bra, jag gör allt för dig! Jag älskar dig, säg precis vad jag ska göra!”
Då kom orden ur kvinnans mun.
”Jag ska sälja dig till män.”
– Jag visste inte riktigt då vad hon menade. Jag var så van då vid att farbröder använde mig till sex. Men jag fick ju aldrig betalt då.
16-åriga Elise fixades i ordning och lades i en säng, sedan fick männen göra vad de ville med henne. Pengarna, de gick till bordellmamman.
– Jag gav min låtsasmamma pengarna, för hon var ju så snäll emot mig. Hon slog mig aldrig, förgrep sig aldrig på mig.
Såg sig själv i tjejerna
Efter många, långa år kom Elise i kontakt med kyrkan – och det blev hennes räddning.
Maj månad 1994.
Första dagen i hennes nya liv.
– Då skulle jag snart fylla 60 år. Det är otroligt att det skulle ta så himla lång tid. Men jag förstår att jag skulle lära mig alltihop för att sedan kunna gå ut och jobba med människor som har det svårt.
En dag fick hon följa med kyrkans präst till Malmskillnadsgatan i Stockholm.
– När jag kom upp där kände jag så starkt inom mig själv att här vill jag vara. Det var precis som att jag ser mig själv som går fram till bilen, lutar mig fram och gör upp affären. Jag upplevde det som att det var jag som stod där.
Från den dagen var hon övertygad: Jag ska kämpa för att få bort tjejerna från gatan.
Prisades av Svenska Hjältar
2015 fick Elise Lindqvist Svenska Hjältars pris för årets livsgärning.
Varken spöregn eller tjugo minusgrader stoppar Elise. Fredag efter fredag står hon på gatan.
– Det är så mycket kärlek. Här får tjejerna en riktig kram, inte en byxkram som jag brukar säga. Här känner flickorna att vi älskar dem.
Klockan fem på morgonen är Elises dag slut. Då går hon och lägger sig, och då är hon mycket mycket lycklig.
Minns första lönekuvertet
Elise identifierar sig mycket med tjejerna, och minns så väl dagen då hon fick sin egen första lön, för sitt första riktiga jobb som sömmerska.
– Jag var så oerhört stolt. Jag var på fabriken och sydde och fick min första månadslön i ett kuvert. Jag förstod nästan inte var det var, säger Elise och rösten spricker medan hon visar med händerna hur hon öppnade kuvertet.
– Jag hade arbetat med mina händer, och inte med min kropp. Jag ångrar att jag inte sparade kuvertet så att jag kunde rama in det – då hade det blivit guld runtomkring!
Nu har hon tagit emot många priser för sitt arbete, och får ofta en klapp på axeln av människor hon aldrig tidigare träffat.
– Jag är så glad över att jag får vara den Elise som jag egentligen är och att de uppmuntrar det jobbet jag gör. Då känner jag att jag är inte dum i huvudet, jag är en person som kan försöka hjälpa någon bort från helvetet på gatan.