Nu bor flyktingarna hemma hos Mathias

Mohammad, 52, och Nermin, 12, förlorade hela sin familj och flydde – nu bor de hemma hos familjen Eriksson i Nykvarn

NYKVARN. I 22 dagar kämpade Mohammad, 52, och Nermin, 12, för att ta sig till Norden från ett Syrien i lågor.
Nu bor de i Nykvarn där Mathias Eriksson, 41, öppnat sitt hem.
– Ska vi ta in flyktingar i landet så kanske det behövs mer än skattepengar. Vi kanske måste engagera oss lite mer, säger Mathias.

Han har egentligen aldrig engagerat sig i flyktingfrågan. Men när situationen för två månader sedan exploderade, och Mathias på Centralen i Stockholm såg mängden nyanlända tänkte han på villan hemma i Nykvarn.
– Jag har tjejerna hos mig varannan vecka och huset står tomt nästan jämt när de inte är här. På Facebook hittade jag en grupp som volontärar på Centralen så jag skrev att jag har ett rum om någon skulle behöva det akut, säger Mathias.

Döttrarna trivs

Tiden gick men så plötsligt hörde en gammal bekant av sig. Hon jobbade ideellt på ett temporärt flyktingboende i Stockholm, och undrade om inte Mathias kunde låta Mohammad och dennes dotter Nermin från Syrien, flytta in. De var dagar ifrån att slussas vidare till ett boende i norr men Mathias vän tyckte att de skulle ha bättre förutsättningar om de bodde hemma hos en vanlig familj.
– Det blev lite chockartat, men jag kände att jag ville göra det. Det är ett bra sätt att hjälpa, annorlunda från att ge pengar, säger Mathias.
– Tjejernas mamma var väl inte jättepositiv eftersom hon var orolig över hur de skulle ta det. Men vi bestämde att de skulle få bo lite mer hos henne i början om de tyckte att det var konstigt.

En del av vardagen

Vi sitter hemma i familjen Erikssons kök och dricker traditionellt syriskt te. En av de första sakerna Mohammad köpte när han kom till Nykvarn för fem veckor sedan, var en särskild tekokare. Som utbildad kock har han sedan dess lagat middag till familjen varje kväll, både som ett tack och för att sysselsätta sig. Ibland går han förbi Mathias pappa som bor i närheten med mat han lagat, och han har också kommit nära resten av släkten Eriksson.
Och den osäkerhet Mathias döttrar Felizia, 11, och Tova, 7, till en början kände, är nu som bortblåst. Mohammad och Nermins närvaro har blivit en del av vardagen.

– Det kändes lite konstigt först men väldigt bra. Jag visste att det var krig och att de inte kunde bo kvar, säger Felizia.

”Vi har trevligt tillsammans”

Det var till havs, med buss och med tåg som Mohammad och Nermin tog sig fram genom Europa. Två dagar färdades de till fots. Vid ett tillfälle erbjöds Nermin plats på en buss för barn och kvinnor, men vägrade. Pappa Mohammad är ju allt hon har kvar efter att en bomb dödade mamma och tre syskon för två år sen.
De första dagarna i Nykvarn handlade mest om att fixa och dona. Madrasser ordnade Mathias mamma. Redan andra dagen fick de ett smakprov på svensk vardag när Mathias som skulle springa Tjurruset tog med sig sina nya inneboende.
– Vi har en väldigt bra balans. Varken de eller jag tar upp för mycket plats och vi har väldigt trevligt när vi är tillsammans, pratar och skrattar mycket, säger Mathias.
– Jag köpte en Ipad till Mohammad så att han kan kolla på Al Jazeera och jag sitter framför teven och kollar på de svenska nyheterna. Allt är väldigt lätt, men vi är båda lättsamma personer.

Båda läser svenska

Eftersom Nermin kan en del engelska kan hon översätta till sin pappa. Mohammad har dessutom börjat en svenskakurs.
Och Nermin, som drömmer om att bli läkare, stormtrivs. Tack vare Mathias ihärdighet fick hon redan för två veckor sedan börja skolan – och har snabbt lärt sig en hel del svenska. Men hon var väl förberedd. Tova såg till att hon lärde sig alfabetet och viktiga ord i god tid innan första skoldagen. Och för några dagar sen lärde Nermin sig cykla med Felizias hjälp.
– Skolan här är annorlunda. I Syrien skrev vi prov på papper och tog med oss egen lunch och vatten. Här äter man i restaurangen och gör prov på en Ipad – och så får man ta en paus och leka, säger Nermin.
Trots den långa resan hon gjorde var hon sällan rädd.

– Men resan var svår. Vi flög, simmade och promenerade. Före kriget var det väldigt bra, då skulle vi aldrig ha flytt men jag saknar inte Syrien – det blev farligt där. Här är man fri och säker.

”Går bra väldigt fort”

Mathias är liksom Mohammad kock. Eftersom det råder personalbrist känner sig Mathias säker på att Mohammad snabbt kommer ta sig in på den svenska arbetsmarknaden. Han har till exempel redan ordnat med arbetspraktik till sin nya vän. Nu väntar man på att familjen ska få asyl, något som kan ta upp till ett år.
– Jag får inget ekonomiskt bidrag för att ha dem här och visst kostar det lite extra. Jag har det inte fett på något sätt men jag har ju råd att åka på charter ibland jag med, säger Mathias.
På Facebook uppdaterar Mathias sina vänner om familjens vardag. Tack vare det har han fått mängder med donationer av kläder och andra nödvändigheter att ge pappa och dotter. Att ge flyktingar en identitet tror han är avgörande för att de ska mottas med kärlek.
– Hamnar de på flyktingboende blir de en skock med folk som lätt blir missuppfattade. För mig och tjejerna har det varit en otrolig berikning att se både likheter och skillnader men att vi alla är människor, säger Mathias.
– Kan man integrera dem i samhället så här snabbt så är det ett väldigt bra exempel på hur lite engagemang gör att det går ganska bra väldigt fort.

”Det räcker nu”

Och för Mohammad fanns inget val. Det enda han kunde göra för att skydda sin dotter var att fly. Nu känner han en enorm tacksamhet mot Mathias – och Sverige.
– I Syrien följde Mohammad med Nermin till skolan varje dag och satt utanför och vaktade, för att hon inte skulle kidnappas. Han kände att det inte finns någon framtid för henne där, säger Mathias.
Mohammad fortsätter:
– Jag saknar det Syrien vi hade för fem år sen, men de senaste åren har bara handlat om krig. Ingen vill prata och umgås och ingen har det bra, oavsett ursprung. Det räcker nu.
Och Mathias ångrar inte beslutet han fattade.
– Ska vi ta in flyktingar i landet så kanske det behövs mer än skattepengar. Vi kanske måste engagera oss lite mer, säger Mathias.
– Dessutom är det här bra för mina tjejer, de ser att man ska hjälpa människor i nöd. Det känns viktigt.