Det svåraste med att vara tjej? Att leva
Tänk en värld som är emot allt som är du.
Din kropp. Din röst. Ditt kön.
Din frihet.
Det är där vi är nu.
Och för världens alla kvinnor och icke-män är det påväg att bli fortsatt värre.
Hon skriver det på två rader och ibland är det inte mer än det som behövs. Som behövs för att beskriva det svåraste med att vara tjej eller icke-man i en värld som den som är vår. Hon är 15, kanske 16, och hon skriver: ”Det svåraste är att få leva sitt liv ifred. Det känns som att alla tror att de har rätt att bestämma över våra liv.”
Tänk dig, att världen är emot allt som är du. Att alla funktioner som utgör den du är blir emot dig automatiskt.
Att du kan bli med barn. Att du har mens. Att du har en kropp. Att du kan attrahera och prata och tycka och tänka.
Tänk dig, att allt du är kan omvandlas till något annat.
Ett övergrepp. Ett förtryck. Ett påtvingat äktenskap.
Ett ”kan inte”, ”får inte”, ”borde inte”.
Tänk dig, att ständigt vara slav under vad andra har bestämt att du ska vara och hur du ska leva. Att behöva se på när presidenter och politiska partier världen över vill fortsätta strypa dina rättigheter. Rättigheter som, till exempel, om du ska eller inte ska föda ett barn.
För det är exakt såhär det är. Såhär det är att vara kvinna och icke-man i världen i dag.
Vi är ungefär 7,5 miljarder människor och delar vi det på hälften, i ”man eller icke-man”, innebär det att 3,75 miljarder människor riskerar att leva sina liv utan att själva kunna välja dem.
Som kommer att bli tonåringen som blir näthatad i skolkorridorerna och våldtagen i publikhaven.
Som kommer att bli 12-åringen som blir bortgift och gravid innan hon hunnit fylla 14.
Som kommer att bli 10-åringen som könsstympas och riskerar att förblöda på en smutsig madrass.
Som kommer att bli den vuxna kvinnan utan rättigheter och möjligheter enbart på grund av sitt kön.
Som kommer att bli tonåringen i ett välfärdsland som tar till Twitter för att svara på frågan vad som är det jobbigaste med att vara född som tjej.
Svaret? ”Att leva”.
Om det här får fortsätta kommer 3,75 miljarder människor att tvingas stå och titta på när presidenter och regimer tar beslut om deras egna rättigheter, framtider och kroppar i en värld som borde bli öppnare och friare och inte tvärtom.
Och så kan vi inte ha det.
FN säger i en rapport att de vill se en jämställd värld 2030 men med en värld som går bakåt när tiden går framåt har vi inte tid att vänta.
Vi måste inse det nu.
Bakslaget är här och vad som kommer hända nu är upp till oss.
Det är upp till oss alla att se till att vår värld är en plats för alla kvinnor, flickor, döttrar och icke-män att leva sina liv med de möjligheter och rättigheter som tillhör oss alla.
Det är där vi är nu.
Och det är dags att ta ansvar för det.