Axel, 12, till brandmannen: ”Tack för att du räddade mitt liv”

Uppdaterad 2017-08-27 | Publicerad 2016-05-26

Axel Alanentalo tillsammans med sin mamma Johanna. Det var här vid bron över Torneälven som Axel föll i det iskalla vattnet.

Brandmannen Jonas Åkerholm, 25, tvekade inte en sekund trots att han riskerade sitt eget liv. Han kastade sig på räddningsbrädan och paddlade ut i den starka strömmen i Torneälven för att rädda 12-årige Axel som fallit i vattnet och kämpade för sitt liv på ett litet isflak. Nu berättar de båda om vad som hände.

Det var en kväll i början av maj som det fruktansvärda hände. Fyra kompisar skulle klättra under bron mellan Övertorneå och Finland, men leken blev snabbt till allvar. Plötsligt föll 12-årige Axel Alanentalo i Torneälvens iskalla vatten. 

– Vi har under bron och höll på att klättra och så råkade jag trampa lite fel så jag ramlade i, berättar Axel Alanentalo själv för Svenska Hjältar.

Under tiden som hans vänner ringde 112 lyckades Axel ta sig upp på ett litet isflak. Men strömmarna i vattnet var starka och flaket drev nedströms.

Hörde ambulansen

Deltidsbrandmannen Jonas Åkerholm och hans kollegor kommer aldrig att glömma det där larmsamtalet.

– När vi fick larmet var pojken strax under bron, men när vi kom dit var han 600 meter nedströms. Vännerna och några några föräldrar hade riktig panik och sprang fram och tillbaka och skrek, berättar Jonas Åkerholm.

Jonas förstod att det var bråttom och hoppade snabbt upp på en räddningsbräda i vattnet och började paddla i den riktning som ambulanspersonalen pekade.

Under tiden klamrade sig Axel fast på isflaket som drev vidare genom Torneälven. Han var ordentligt nedkyld.

Vilka tankar gick igenom ditt huvud när du satt där på isflaket?

– Jag trodde bara att jag skulle dö, säger Axel Alanentalo.

Efter en stund hörde han sirenerna från ambulansen och förstod att hjälp var på väg.

"Small till i kroppen"

Jonas kämpade mot strömmarna, och efter fem minuter fick han äntligen syn på Axel.

– När jag såg honom var det som om det bara small till i kroppen – då kändes det som att jag hade kunnat ro till Haparanda. Då var man inte alls trött mer. Jag ropade och frågade vad han hette och han svarade med förnamn. Jag sa att han skulle sitta still tills jag kom fram till honom, säger Jonas Åkerholm.

Hur mådde Axel då?

– Han var så jädra lugn, det var det som var det häftiga. Jag tänkte att han skulle vara helt panikslagen när jag kom nära och trodde att han skulle hoppa i vattnet, men han satt helt lugnt där och pratade med mig.

Började nästan gråta

Tillsammans kämpade de för att hålla Axel kvar uppe på isflaket utan att trilla ner i det strömma vattnet. Jonas använde sina sista krafter för att paddla mot närmaste holme, med ett stadigt tag om Axel.

– Jag tänkte att jag ska inte ropa hej förrän vi har kommit i land. Jag var lite nervös när vi for över den värsta strömfåran, där var det SÅ strömt. Vid varje roddtag kändes det som om vi stod still.

Vad hände när ni kom i land?

– Då var jag så slut, så jag bad honom att vinka så att Räddningstjänsten som kom med båten skulle se vart vi var. Då höll jag på att börja gråta faktiskt, jag var så jävla glad att det gick och att han fick komma levande upp. Det var jävla fränt.

Var du rädd?

– Jag hade respekt för det där, det kan jag säga. Jag vet inte, jag tänkte väl inte. Jag var så fokuserad på ifall jag skulle lyckas komma fram till honom och hur jag skulle göra då. Det var väl bara det jag hade i huvudet.

Tack vare den snabba insatsen fick historien ett lyckligt slut. Finländska räddningstjänsten plockade upp Axel med båt och körde honom till fastlandet där en ambulans väntade. Då var Axels kroppstemperatur 35 grader. Han skjutsades till ett sjukhus i Sverige där han undersöktes av läkare, och dagen efter fick Axel åka hem.

Vad har dina kompisar sagt efteråt?

– Att jag hade tur, säger Axel Alanentalo.

Vad skulle du vilja säga till Jonas som räddade dig?

– Jag vill bara tacka honom.

Har fått ris och ros

Brandmannen Jonas Åkerlund har blivit uppvaktad efter händelsen.

– Jo, det har varit mycket sånt. Jag har inte hunnit träffa Axel ännu, men familjen har tackat och skickat blommor. Men jag har fått höra dåliga saker också, folk som har klagat över att det var ett dumt initiativ att hoppa i vattnet. Men då har jag bara ställt frågan "hur fan hade du själv velat om du satt på isflaket, hade du bara velat att vi satt på land och tittade på"?

Vad har du fått för respons från kollegorna?

– När jag kom upp på land sa brandchefen att ”Du kan sova som en prins i natt”. Han skrev ett sms på natten att han inte kunde sluta tänka på det, och att det här larmet kommer att gå till historien på den här brandstationen.

Känner du dig som en hjälte?

– Nej det vet jag inte… Man måste ju göra sådant där!

Mamman: "Jag trodde inte att han fanns vid liv"

Axels mamma Johanna Alanentalo var hemma när hon fick ett telefonsamtal från en gammal klasskompis som berättade att Axel var på ett isflak på älven.

– Jag trodde ju att han inte fanns vid liv då. När man är undersköterska själv så vet man hur fort det blir kallt, säger Johanna Alanentalo.

När hon anlände till platsen vid Torneälven var hela bron var full av människor – men Axel hade flutit iväg utom synhåll.

– Först var jag skärrad och när det släppte blev jag arg och tänkte ”vad gjorde ni här”. Men jag hann inte vara det så länge, för sedan fick de upp honom.

I ambulansen återförenades hon äntligen med sin son.

– Det var så skönt att få prata med honom och känna på honom, säger hon.

Hur mår Axel i dag?

– Han är precis som vanligt, han var det redan dagen efter.

Har ni reflekterat mycket över det som hände efteråt?

– Nej, inte han – men det har alla vi andra.

Hur tror du att han lyckades hålla sig så lugn?

– Han är sådan som person. Jag sa att det var bra gjort att han kunde tänka och sitta still.

Vad skulle du vilja säga till Jonas som räddade Axel?

– Viken tur att det var tur att du som jobbade. Det är inte säkert att andra hade gjort den bedömningen som han gjorde – han riskerade ju sitt eget liv, säger Johanna Alanentalo.