Massakern i Ådalen har tonats ner

helskärm

Ursinnet mot strejkbrytarna hade växt till raseri.

Upp mot 5 000 begav sig i väg mot Lunde för att visa vad de tyckte.

Där väntade militären. Med skjutklara vapen.

Dagen slutade i en vidrig tragedi­. Folket rasade och i valet året därpå gjorde Socialdemokraterna ett rekordval. De satt vid makten i 44 år.

Och kunde skapa folkhemmet.

I dag har det gått 80 år sedan massakern i Ådalen.

Den 14 maj 1931, svenska arbetarrörelsens blodigaste dag.

Fast i god svensk samförståndsanda har den inte fått gå till historien som det blodbad det var.

Som sig bör i detta konflikträdda land har massakern fått andra, mindre laddade namn som ”Skotten i Ådalen”, ”Ådalshändelserna” , ”Ådalskravallerna” eller helt enkelt ”Ådalen 31”.

Läget var hårt i landet. Massarbetslöshet och depression. Industrierna gick i bästa fall på halvfart. Den export­beroende träbranschen var mycket utsatt. Ackorden sänktes.

Vid sulfatfabriken i Marma i Hälsingland gick arbetarna i strejk. Boss där var ­Gerard Versteegh som också ledde fabrikerna i Sandviken och Utansjö i Ådalen.

I januari började jobbarna i Ådalen att sympatistrejka (en numera bortglömd solidaritetshandling) för kamraterna i?Marma.

Versteeghs lösning: strejkbrytare.

”Svartfötterna” värvades av kontor som stöddes av Arbetsgivarföreningen. Där fanns vanliga arbetslösa, halvkriminella och slödder från Svenska nationella skyddskommittén.

Den 12 maj kom den ”Versteeghska strejkbrytarligan” till i Lunde.

Första uppdraget blev att lasta ångaren Milos med pappersmassa vid Sandvikens sulfatfabrik.

Det gick inget vidare.

Ursinniga jobbare kastade sig över dem.

Flera misshandlades rejält. På en bild vinschas en brytare i land. Han har linnestrumpor och lackskor på sig och formligen dryper av dödsångest.

Han hade tur. Repet var draget runt bröstkorgen och inte runt halsen.

Svenska Dagbladet skrev om ett ”veritabelt pöbelvälde uppblåst av kommunisternas uppviglingsarbete … polisen har med korslagda armar sett hur de upp­retade folkmassorna på det grymmaste misshandlat en del arbetsvilliga (den andra sidans benämnig på strejkbrytarna)”. Polischefen kallade in militär.

40 infanterister från I21 och 20 beridna soldater från T3 i Sollefteå satte av mot Lunde. Samtliga var stamanställda. Man vågade inte ställa ­arbetare mot arbetare.

De anfördes av den avskydde kaptenen Nils Mesterton. Han påminde mannarna om hungerkravallerna i Seskarö 14 år ­tidigare. Då hade militären avväpnats:

–?Inget nytt Seskarö! ryade han.

Han kallades för ”Tio i två” på grund av sin manligt militära fotställning, ett smeknamn han var stolt över.

Insatsen var som att kasta bensin på brasan.

Den 14 maj hade sossetidningen Nya Norrland följande annons:

”STORT PROTESTMÖTE avhålles torsdagen den 14 maj kl 12 i Frånö, Folkets hus, i anledning av förhållanden som kommit till synes i Utansjö och Sandviken.

Alla organiserade arbetare i Ådalen måste mangrant infinna sig. OBS. Alla fackföreningars styrelse uppmanas att fulltaligt närvara. Fackföreningsbok uppvisas”.

Det kom enormt mycket folk. Och samtidigt som facket satt inne i Folkets hus och diskuterade satte folket av mot ­Lunde en halvmil bort.

Bakom baneret och de två fanorna från Utansjö slingrade sig en oändligt lång rad av finklädda arbetare.

Knut Näsström, en av fanbärarna – som själv gjort lumpen under Mesterton – ­berättade 69 år senare i det sista numret av Nya Norrland:

– Vi rekryter var som strykrädda ­katter inför honom.

– Vi skulle till slaktbänken, så kändes det.

– Ingen annan hade kunnat vara så mordisk.

Vid Lunde mötte demonstranterna ­militären. Stämningen blev genast hotfull.

Ingen visste att landshövdingen redan bestämt att strejkbrytarna skulle dras tillbaka. Landsfogden schabblade med telegrammet som inte kom fram förrän allt var för sent.

Mesterton ropar, tre gånger: ”Halt, i ?­lagens namn, annars skjutes här skarpt!”

Ingen bryr sig.

Stenar och glåpord haglar över soldaterna.

Sergeant Gunnar Lindgren sa senare:

– Jag var övertygad om att vi inte skulle komma i från med livet i behåll.

Fanbäraren John Westling sveper förbi­ hästburne soldaten Rask med sin fana. Hästen stegrar sig, Rask faller av och Mesterton kommenderar ”ELD!”

Soldaterna skjuter med pistoler, gevär och kulsprutor. Ordern var att skjuta i marken. Men kulor studsar. Andra sköt i luften, några siktade rakt in i folkmassan.

Det tog några sekunder. I det vidriga kaoset träffades fabriksarbeterskan Eira Söderberg av en dödlig rikoschett.

– Nu har farbrorn svimmat, ropade ­Else Edins syster när 35-årige Wiktor Eriksson från Väja dog några meter bort.

Fem sårade demonstranter föll i hop.

Sture Larson, 19, Evert Nygren, 22, och ­Erik Bergström, 31, hann också skjutas ihjäl innan förre militärtrumpetaren ­Tore Alespong från Dynäs iskallt blåste eld upphör.

Många människors liv kan ha räddats av den signalen.

Men den oansenliga vägkorsningen var redan förvandlad till en slaktbänk.

Efterspelet: Strejkbrytarna drogs tillbaka. Mesterton och två befäl fick några dagars vaktarrest men frikändes senare. En soldat som fyrat av några skott i ­luften när han flyttade en kulspruta prickades. Flera som misshandlat strejkbrytarna i Sandviken dömdes till fängelsestraff, det längsta var på 2,5 år. Ingen anhörig fick något skadestånd eftersom offren var ”upprorsmän.” Mesterton, ”Mördaren från Lunde”, knäcktes av massakern, blev inåtvänd och tystlåten. Han slutade som överstelöjtnant och dog 1962.

25 000 kom till begravningen av offren i Kramfors Folkets park. Fyra av dem ­ligger i en gemensam grav på Gudmundrå kyrkogård i Kramfors.

Erik Blombergs gravskrift är klassisk:

”Här vilar

en svensk arbetare

stupad i fredstid

vapenlös värnlös

arkebuserad

av okända kulor

Brottet var hunger

Glöm honom aldrig”.

Svante Lidén

Vad?

Massakern i Lunde krävde fem dödsoffer. Samtliga var obeväpnade och fullständigt chanslösa när militären öppnade eld. Efter tragedin lagstiftades det om att militär inte får sättas in mot demonstranter.

Hur?

?Dels ville man ha bort strejkbrytarna, dels visa sin solidaritet med de strejkande kamraterna i Hälsingland. Dagen innan, när brytarna attackerades, var parollen ”För Marmaarbetarnas seger”.

Varför?

Militären kallades in med hänvisning till upprorslagen. Året därpå besköts arbetare i Sandarne och Klemensnäs, dock utan samma katastrofala följder. Vid Göteborgskravallerna år 2001 sköts en demonstrant av en polis.