Medan vänstern pratrunkar går världen åt helvete

Foto: TT
Jan Myrdal.
KOLUMNISTER

Man brukade säga att den som inte är kommunist när han är ung har inget hjärta och den som inte är blå när han blir gammal har ingen hjärna.

I så fall saknar dagens ungdom hjärta.

Det finns ju ingen vänster längre. Den gamle kommunisten och vänsteroraklet Jan Myrdal lät sig firas med ett seminarium över en 75-årig författargärning när hans senaste bok publicerades härom veckan.

Titeln är "Ett andra anstånd". Myrdal har än en gång fått anstånd med att dö. Han fyller 92 i sommar.

Jag ska inte säga att seminariet liknade ett söndagsmöte i PRO.

PRO är rena ungdomsgården.

Av bilder från seminariet att döma liknade det en senioravdelning inom PRO.

Samma sak är det med tidskriften FiB/Kulturfront som Myrdal var med och grundade på 1970-talet. I den tidningen avslöjade den unge och fräsige reportern Jan Guillou Socialdemokraternas hemliga spionorganisation IB.

Unga och fräsiga skribenter får man numera leta förgäves efter i FiB. Finns det någon medarbetare som inte är ålderspensionär? Tror inte det.

 

Så vart har ungdomen tagit vägen? Unga och begåvade människor söker sig numera till högern och liberalerna, mest högern verkar det som. Sara Skyttedal, hon kallar sig råhöger, är Kristdemokraternas toppnamn i EU-valet. Ebba Busch Thor, uppväxt i Livets ord, är borgerlighetens nya succéledare. Centerpartiets Annie Lööf ångar på med obrutet självförtroende och den nyliberala fanan höjd.

Arba Kokalari, 32 , är ett av Moderaternas toppnamn till EU-parlamentet.

26-årige Benjamin Dousa, ungmoderaternas ordförande, är den ende ledaren för ett ungdomsförbund som på allvar sätter avtryck i debatten.

Visst finns begåvningar på andra sidan. SSU:s Philip Botström, 28, är imponerande och har redan den erfarne politikernas svada, även om jag inte är säker på att det är berömvärt. Men inte märks han som sin konkurrent Dousa.

Högern sätter tonen och agendan. Beror det på att vi har nått ett sådant välstånd att vänstern, traditionellt företrädare för de förtryckta och de som eftersträvar jämlikhet, inte längre har någon roll?

Självklart inte. Även 1950 hade svenskarna nått ett aldrig tidigare skådat välstånd. Och 1970 var vi i ett globalt perspektiv exempellöst rika. Då levde vänstern fortfarande.

 

Vad vi ser är hur en stor del av det politiska spektrat har krökt sig inåt. Det är i vänstern vi ser de snipiga gubbarna och kärringarna som viftar med pekfingret och förmanar: så får man inte säga! fy, så du bär dig åt! skäms på dig!

Socialdemokraterna tycks mest vilsna.

Och övriga vänstern? En rörelse, jag talar om vänstern i vid mening, som omfamnade nutiden och strävade mot framtiden, ägnar sig nu åt moraliserande förmaningar och för gemene man obegripliga teorier.

Be en arbetare på Volvo förklara identitetspolitik. Be en städerska på valfritt kontor förklara vad rasifiering är. Be en busschaufför med delad skiftgång bena ut kulturell appropriering. Be mig förklara likheten mellan svenska män och talibaner.

Just det.

Samtidigt ökar klyftorna och vi går mot en klimatkatastrof.

I denna dramatiska tid borde de gröna partierna leda oss mot en bättre framtid. I alla fall borde de vara de tyngsta och viktigaste debattörerna i miljö- och klimatfrågorna.

Inte ens där lyckas vänstern. Den unge och sympatiske men ack så lillgamle Gustaf Fridolin blev statsråd och virvlade bort i sina egna misslyckanden.

Så PRO-seminariet om den 92-årige Jan Myrdals livsgärning var ingen kuriositet. Det var en milstolpe på grusvägen mot vänsterns frivilliga ättestupa.

Vänstern pratrunkar medan världen går åt helvete. Inte konstigt att unga begåvningar går någon annanstans.

avPeter Kadhammar

ARTIKELN HANDLAR OM