Sveriges demokratiska samtal hotas av Twitter
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2015-04-30
Marcus Birro: Det är farligt när medier fjäskar för twitterrösterna
Åsiktskorridoren är ingen korridor ens. Den är ett smalt strå av vass i ena mungipan, där vi som vill bredda och lyfta debattklimatet i det inbillat progressiva, politiskt korrekta Sverige hysteriskt försöker andas medan allting sjunker ner i konsensus-dyn.
När jag var ung hade mina progressiva vänner och jag en tyst överenskommelse om att aldrig prata med moderater. De utgjorde fienden. Till vad och mot vem var något oklart men som sextonåring är det svårt att skilja på sak och person. Nu tycks den hopplöst förlegade egenskapen blivit allmän lag i Sverige.
Att den politiska ultrahögern alltid varit duktig på att hata anonymt är ingen hemlighet men fortfarande svinaktigt och vedervärdigt. Det möjligen något nyare är att vänstern och hela den förljuget uppblåst korrekta medelklassen börjat avsky meningsmotståndare (läs SD) med en iver som stinker den också.
Vi är många som blivit utsatta för det medialt godkända hatet, det så kallade goda hatet. Det är en avsky som riktas mot människor som går på tvärs med den rådande politiska ordningen.
För oss startas inga kampanjer. För oss gråter inga mediala superstjärnor ut i kvällstidningarna. Vi får skylla oss själva. Vi är som flickan i den korta kjolen som ifrågasätts när hon blivit ofredad. ”Var du tvungen att ha så kort på kjol dig?”
”Var du tvungen att äta lunch med den och den?” ”Var du tvungen att skriva så där om den militanta delen av islam?” ”Var du tvungen att skriva så där om Gud och kristen tro?”
Twitter har de senaste fem åren blivit en maktfaktor i medierna. Alla, också så kallad seriös media, som SR/P1 och Agenda i SVT använder sig av Twitter. Det är onekligen en demokratisk framgång att vem som helst har tillgång till samma demokratiska plattform som makthavare, journalister och andra.
Men är Twitter det saliggörande snitt ur befolkningen som aningslösa reportrar i radio och tv tycks tro? Eller har det rensats på allt som stör, blivit ett lydigt redskap i den fruktansvärda likriktning som kännetecknar det här landet just nu?
Fjäskandet för de upprörda rösterna på Twitter är motbjudande. Det räcker att några blir arga, upprörda eller indignerade så drar sig etablerade tidningar, tv-kanaler och andra sig ur sammanhang. Twitter är ofta ett rätt ynkligt litet drev men det har stor makt. Alldeles för stor makt.
När jag efter ett tjugotal mordhot och drivor med hat till sist avslutade mitt Twitter-konto trodde jag att jag huggit av ett av hatets många fula huvuden. Det visade sig att alla hot, allt hat bara upphörde. Allt fanns centrerat till just Twitter. Det var bara där kloaken flödade. Inte på Instagram, inte på Facebook, inte på stan, inte bland människor jag mötte, inte i mitt riktiga yrke som skribent och författare. Alltså inte i verkligheten.
Alla som otvunget använder sig av Twitter i sin dagliga eller mediala rapportering runt sakerna stillstånd bör vara medveten om att det som sägs, skriks och skrivs där inte alls är ett axplock ur verkligheten utan snarare en unken och exkluderande krigsförklaring mot ett demokratiskt debattklimat. Hotar, hatar och mobbar man bort röster man inte sympatiserar med dör det demokratiska samtalet.
Jag tror inte att en författares uppgift är att sitta lugn i båten och försöka ta hänsyn till den rådande opinionen. Jag tror en författares uppgift är att vara sann och obekväm. Det finns ärligt talat rätt få sådana nu. De flesta sjunger i andras körer. Därför har jag precis öppnat ett nytt konto på Twitter och min ambition och förhoppning är att det ska gå att vara en röst som sjunger andra sånger än de tiotusenhövdade körer som sjunger så enstämmigt att det blivit entonigt.
Marcus Birro