Transvården räddar liv – försök att förstå det
Leo Ringqvist, transperson: I minst 30 år vaknade jag och ville helst dö
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2024-02-08
DEBATT. Även i dag vaknade jag och vill leva. Så har det inte alltid varit. I minst 30 år vaknade jag och ville helst dö.
Jag känner tacksamhet till transvården, hur den hjälpt mig att finna glädje att kunna se mig i spegeln och röra mig i en kropp som är mer frihet för mig. Den könsbekräftande vården har hjälpt mig bli av med känslan av att vilja dö. Den är verkligen inte perfekt, från oss transpersoners perspektiv, men den räddar liv. Vi är många som lever tack vare den.
Några dagars respit sen dundrar det in igen. Någon ny uttalar sig negativt om transvården eller något de ser som hot med oss transpersoner.
Hur ska vi orka? Jag orkar inte. Då är jag ändå gammal och klar med min transition. Hur ska man i början av sitt liv, när allt är kaos och känns fel, orka?
Det är svårt att mötas när vi verkar röra oss i två helt olika begreppsgalaxer. Vad en människa kan vara.
En del säger ”det finns ingen evidens”. Jag säger, vi finns överallt. Alla vi som lever tack vare transvården.
Den vård som ges är inte speciellt framtagen för just transpersoner. Sjukvården såg hur den genom redan beprövad vård även kunde hjälpa personer med könsdysfori.
Jag hör ingen protestera mot att hormonblockare är farliga och oprövade när de används i övrig vård. För till exempel barn som kommer in i puberteten för tidigt.
Men när de används för att hjälpa ett barn som upplever könsdysfori, då plötsligt är det väldigt farligt.
Att stoppa transvård för unga, att flytta fram åldersgränsen för hormonblockare, är att svika dem som behöver denna vård. Det är att spela med deras liv som insats, att tvinga in deras kroppar i en irreversibel pubertet, som de sen måste genomgå onödig kirurgi för att korrigera.
Om inte omsorg för dem som faktiskt behöver denna vård finns med i frågorna gällande transvården för unga, då är inte frågorna ställda av omsorg. Då försöker man kidnappa frågan och eliminera dem vården faktiskt är till för.
Jag tror att en så kallade ”ångrare” behöver hjälp av personer som har stor kunskap om könsdysfori. Som förstår hur många olika uttryck den kan ta. Hjälp att sortera tankar och behov.
För oss som upplever könsdysfori kan behoven se väldigt olika ut.
En del behöver hormonbehandling, en del även kirurgiska ingrepp. Andra behöver inget av det, en del behöver klä sig eller sminka sig på ett sätt som inte alltid samhället accepterar på grund av människors förutfattade mening om det könsuttryck de tycker personen har.
Ni som gärna lyfter frågan om ångrare, har ni koll på statistiken bakom, varför de inte fortsatte med vården, eller ångrade den vård de fått?
Att ångrare finns i vården kan intye resultera i att man stoppar vården för dem som behöver den, där den hjälper. Hur många ångrar sig inom annan vård? Stoppar vi den vården på grund av det?
Jag (och troligen de flesta transpersoner) föddes i den irreversibla kroppen, jag har aldrig haft en ciskropp (cis innebär att känna sig som det kön man blev tilldelad vid födseln).
Min kropp föddes med all ånger inbyggd. En som behövde hjälp att innehålla mindre ånger, för att jag skulle orka leva. Min upplevelse är att många utan transerfarenhet inte kan förstå den skillnaden.
Jag förstör inte en ciskropp, jag gör en transkropp mer trivsam och fungerande.
Jag undrar ofta var omsorgen, hos dem som för denna märkliga transdebatt, är för till exempel transpersoner som inte orkar leva på grund av brist på vård och tolerans i samhället?
Utan transvård tvingas våra kroppar och liv kvar i det irreversibla. Det är inhumant och farligt, då risken för psykisk ohälsa och självmord ökar rejält.
Leo Ringqvist, transperson, arbetar som administratör
Häng med i debatten och kommentera artikeln – gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.