Åkessons SD är inte ”främlingsfientliga”
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2013-11-28 | Publicerad 2013-11-20
Debattören: Offentliga samtalet får inte styras av att ord känns olustiga
Poeten Lars Forssell skrev en gång en dikt med titeln ”Jag måste använda ord när jag talar till er” (här något förkortad):
Tänk er kaptenen
på en galeas, en hukarejakt.
med molnet av segelduk över sig.
När det blåser till storm
kan han väl inte bara peka
med handen
och ropa: Ta ner dom där!
Det skulle se ut.
Den som skall styra en stat
kan väl inte bara gasta i stormen:
Dom där sitter fel! Reva dom där!
Jag måste använda ord
när jag talar till er
Ni måste lära er ord.
Nu blåser det till storm i Norden kring orden: Fascism, populism, rasism, främlingsfientlighet, invandringskritik. Politiken förändras snabbt, mörkret vädrar inte längre bara morgonluft – den tiden har för länge sedan passerats. Numera sitter extrema partier säkert i maktens korridorer och arbetar hårt för att inte längre vara extrema, att normaliseras. Då blir språket det avgörande slagfältet.
I SVT:s Agenda söndagen den 17 november diskuterades hur partier och politik bör benämnas, utifrån frågan om objektivitet och saklighet. Problemet är att dessa bägge krav står i konflikt med varandra. Ett sakligt användande av begrepp kan tolkas som icke-objektivt.
Till exempel är både Sverigedemokraterna (SD) och norska Fremskrittspartiet (FrP) rasistiska partier, rent sakligt. Men att använda denna beskrivning känns för många som vulgär brännmärkning, det vill säga icke-objektivt. Då plockas andra ord fram, vilka framstår som mer sansade: främlingsfientligt respektive invandringskritiskt. Problemet är att dessa begrepp är felaktiga, det vill säga icke-sakliga.
Rasism innebär en politiserad tro på att individer i en given grupp är fasta människotyper, oförmögna till förändring. Standardverket ”The SAGE Handbook of Prejudice, Stereotyping and Discrimination” beskriver rasism utifrån att ”när sociala kategorier rasifieras – typiskt baserat på utseende, etnicitet eller religion [jag hade velat lägga till ”kultur”] – så tolkas observerad karaktäristik hos gruppen som genetiskt ärftliga kvaliteter”. Viktigt är att rasism är politik – närmare bestämt ett politiskt projekt, där en aktör utnämner en specifik grupp till måltavla för tankar om undermålighet, och/eller parasitism och att den utpekade minoriteten är ett hot mot majoriteten (”nationen”, ”vår svenska kultur”, ”den germanska rasen”, etc.).
Främlingsfientlighet är den misstänksamhet som människor kan känna inför främlingar, det vill säga ett närmast psykologiskt fenomen, till skillnad från den politiskt konstruerade rasismen. Rasism är inte fientlig mot ”främlingar” i allmänhet, utan mot mycket specifika grupper (judar, muslimer, romer, svarta, etc.). Den rasistiskt drivna politiske aktivisten är vidare inte fientlig mot ”främlingar”, utan ofta mot medborgare i det egna landet. När en röst i offentligheten kallar exempelvis ett politiskt parti med rasistisk agenda för ”främlingsfientligt” spelar vederbörande rasismen i händerna, då även aktören indirekt kallar den utsatta gruppen för ”främlingar”. Vilket de oftast inte är alls. Rasistiska partier som SD är inte ”främlingsfientliga” mot ”vita” invandrare från Norge, USA eller Tyskland och därmed är de heller inte ”invandringskritiska”.
Fascism är en ideologi byggd på folklig ultranationalism, syftande till nationens pånyttfödelse. En fascist är övertygad om att nationen – som hen håller heligast av allt – står inför ett extremt allvarligt hot. Nationen degenererar, typiskt drabbad av rasistiskt utpekade grupper vilka tolkas som parasiter, ohyra eller sjukdomssvulster. Fascismen ska resolut åtgärda detta problem och nationen skall därmed pånyttfödas och gå in i en ny gyllene tidsålder.
Ett studium av SD:s politiska texter hittar fascismen relativt enkelt, vilket inte är så konstigt. Det var inte många år sedan partiet framstod som mer eller mindre öppet nazistiskt, inklusive judehatet. Betydligt svårare är exempelvis norska Fremskrittspartiet, som har sitt ursprung som högerpopulistiskt missnöjesparti. Men partiet rör sig delvis mot det fascistiska spektrat, i likhet med stora andra delar av den euroepiska högerpopulismen. FrP:s tankar om att Norge ”smygislamiseras” via en muslimsk konspiration, och att norska socialdemokrater agerar landsförrädiskt i denna process, påminner om fascistiska tankar om nationens degenerering (jämför med nazismens fixering kring en ”judisk världskonspiration”).
Viktigare är att graden av fascism inte återspeglar partiernas farlighet. Där är den gemensamma nämnaren – rasismen – en avgörande värdemätare och norska FrP framstår som betydligt grövre rasistiskt än svenska SD. Exempelvis skulle det vara politiskt omöjligt för SD att kräva tvångsdeportationer av romer, som FrP har gjort.
Framför allt har FrP lyckats betydligt bättre än SD i att vrida det nationella samtalet i rasistisk riktning. Exemplet ovan med deportation av romer gjordes gemensamt med det traditionella högerpartiet Høyre (som dock uttryckte sig mindre grovt om saken). Norsk forskning har visat hur även vänstern sedan 1990-talet försökt möta FrP genom att – delvis och understundom – ta efter partiets politik. ”Den innvandringspolitiske retorikken er nå adoptert både av Arbeiderpartiet og andre – uten at Frp får noe kreditt for at de debatterte problemene først”, kommenterade den politiske kommentatorn Harald Stanghelle i Aftenposten, bara någon månad innan Breiviks massmord 2011.
Är det då av intresse att studera begrepps betydelse? Personligen tycker jag faktiskt det. Det offentliga samtalet får inte styras av att vissa benämningar ”känns” olustiga att bruka. Rasismen är fruktansvärd, dess politik har orsakat miljoner dödsoffer i systematiska mordkampanjer. Och då blir det viktigt använda ord när vi talar till varandra. Vi måste lära oss ord.
Henrik Arnstad
Författare, ”Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia”