Trump kan göra en brexit – och vinna
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-09-28 | Publicerad 2016-09-26
Debattören: Parallellerna med Storbritannien tydliga – riskerar att bli Hillary Clintons fall
DEBATT. I kväll möts Donald Trump och Hillary Clinton i den första av tre presidentvalsdebatter. Den direktsända debatten väntas locka rekordpublik och blir upptakten till de sista sex veckornas intensiva kampanj.
Donald Trump, en man som de flesta trodde var fullständigt omöjlig som presidentkandidat, som länge ansågs chanslös att vinna den republikanska nomineringen, har i dag fullt realistiska möjligheter att bli USA:s nästa president. Hur är detta möjligt?
För att förstå fenomenet Donald Trump kan det vara värt att blicka mot Storbritannien och titta närmare på de rörelser som fick britterna att rösta för att lämna EU, en historisk och dramatisk valutgång som även den under lång tid inför valet framstod som helt osannolik.
När jag läser eftervalsanalyser av britternas folkomröstning slås jag av parallellerna till vad som verkar ske i USA. Folkomröstningsresultatet visade på djupa klyftor i den brittiska väljarkåren, klyftor som löper längs klass, utbildningsnivå, ålder och en uppdelning mellan landsbygd och mångkulturella storstadsområden.
Lämna-sidan vann stort i områden av Storbritannien som har hög andel äldre befolkning, hög andel med lägre utbildning, områden som sett traditionell industri slå igen och lämna efter sig arbetslöshet och svagare framtidstro.
Analyserna pekar mot att Lämna-sidan lyckades samla och mobilisera de britter som förenas i en känsla av utsatthet, bristande framtidstro och marginalisering, som upplever sig vara bortglömda av eliterna i London och Bryssel. Dessa väljare känner inte igen sig i politikernas tal om globaliseringens och frihandelns fördelar och tycker att de snabba samhällsförändringarna gör världen mer otrygg.
Och intressant nog, för att koppla tillbaka till presidentvalet, så visar analyserna att valdeltagandet i dessa områden av Storbritannien som till övervägande del röstade för Brexit ofta var högre än genomsnittet, och deltagandet var högre än förväntat. Folkomröstningen om EU blev en chans för missnöjda och marginaliserade väljare att protestera mot etablissemanget. Och man tog chansen, folk gick och röstade.
Så varför är detta relevant inför amerikanska presidentvalet?
Parallellerna är flera, inte minst därför att valdeltagandet kommer att bli avgörande för utgången. Och då menar jag framförallt i vilka olika väljargrupper som valdeltagandet blir högt eller lågt.
Brexit-väljarna överraskade genom att rösta i högre utsträckning är väntat. Kan Donald Trumps väljarbas, som på mer än ett sätt påminner om Brexit-väljarna, bjuda på samma överraskning?
De klyftor i väljarkåren som blir tydliga i analysen av Brexit-omröstningen är ännu djupare i USA. Grupptillhörighet i termer av klass, utbildning och etnicitet har stor betydelse för hur man röstar. Man pratar i USA om The Big Sort – att amerikaner i allt högre utsträckning lever i miljöer med andra amerikaner som liknar en själv vilket förstärker trenden att olika grupper formar homogena uppfattningar om världen och isoleras från konkurrerande verklighetsbilder och avvikande åsikter.
Den amerikanska väljarkåren har under lång tid blivit mer polariserad och det republikanska och demokratiska partiet har glidit längre ifrån varandra. Det finns ingen ”mitten” i politiken. Resultatet är hård och hatfylld retorik, låsningar, en handlingsförlamad kongress och ett rekordlågt förtroende bland väljarna för politikerna i Washington.
Sedan 90-talet har demokraterna stärkt sin ställning bland högutbildade och mindre religiösa väljare. Partiet har fått ökat stöd bland svarta, latinos och andra invandrargrupper. Republikanernas väljare har under samma tid blivit äldre och vitare. Vita män och vita amerikaner med lägre utbildning har över tid lämnat Demokraterna för Republikanerna i stora skaror.
Den kraftiga polariseringen gör att frågan om mobilisering och valdeltagande i olika väljargrupper blir avgörande för valutgången.
Barack Obama vann mycket tack vare höga röstandelar bland svarta, latinos samt bland unga väljare överlag, och inte minst tack vare ett ovanligt högt valdeltagande i dessa grupper. Obama, den första svarta presidentkandidaten och senare presidenten, lyckades skapa entusiasm och engagemang. Många röstade för första gången.
Hillary Clintons kampanjstrategi bygger på att vinna ungefär samma väljargrupper som röstade på Barack Obama 2012 och 2008. Med en politisk plattform som är mer progressiv än vad någon demokratisk kandidat presenterat på kanske 30 år hoppas Clinton få ett överväldigande stöd bland svarta, latinos, yngre väljare, högutbildade och bland kvinnor. Strategin har fördelen att flera av dessa väljargrupper växer som andel av USAs befolkning, främst latinos och college-utbildade. Men kommer tillräckligt många att ställa upp på valdagen?
Både Donald Trump och Hillary Clinton är impopulära och polariserande kandidater. En ny analys från Pew Research Center visar att den vanligaste anledningen att rösta på Clinton eller Trump är att man ogillar motkandidaten. Många röstar alltså på Clinton för att slippa Trump och vice versa.
Samma undersökning visar att en majoritet av väljarna känner frustration och avsmak inför kampanjen, resultat som normalt inte skulle tyda på ett högt valdeltagande.
Barack Obama verkar ha insett risken att ett lägre valdeltagande kan sänka Hillary Clinton. Häromveckan höll han ett passionerat tal till Congressional Black Caucus där han med stort allvar betonade att hela hans gärning står på spel. ”My legacy is on the ballot” sa Obama och vädjade till åhörarna att göra allt för att få så många som möjligt att rösta den 8 november.
Att i förväg göra en korrekt prognos av valdeltagandet är notoriskt svårt. Det visar inte minst erfarenheterna från sommarens folkomröstning i Storbritannien. Svårigheten att uppskatta valdeltagandet gör opinionsundersökningarna om stödet för kandidaterna mer svårbedömda. Det enda vi vet säkert är att mobiliseringen och valdeltagandet i respektive kandidats starka väljargrupper kommer att ha stor betydelse för valutgången.
Varje dag kommer nya opinionsundersökningar, både nationella och sådana som genomförts i swing states. Mätningarna spretar en del och läget är svårbedömt. Vem leder egentligen?
Tittar man på ett genomsnitt av de nationella mätningarna så har Clinton ett knappt övertag på ett par procentenheter. Samtidigt har det under de senaste veckorna kommit flera mätningar i swing states som visar ett jämnt läge eller att Clinton ligger under.
Mätningar av förtroendet för kandidaterna i sakfrågor pekar inte heller ut någon tydlig ledare. I den senaste från Washington Post/ABC News är det fler som litar på Donald Trump när det handlar om att sköta ekonomin medan det väger jämnt när det gäller terrorism och ”ethics in government” vad nu det betyder.
Kvällens debatt mellan presidentkandidaterna väntas locka enorm publik och är förstås viktig för båda kandidaterna, men kanske extra viktig för Hillary Clinton som tappat mark i mätningarna.
Förväntningarna på Clinton inför debatten är höga. Hon är extremt rutinerad, debattskicklig, och många räknar med att hon ska sopa banan med Donald Trump. Förväntningarna på Trump är tvärt om låga. Och han gör sitt bästa för att sänka förväntningarna ytterligare genom att påstå att han inte tänker förbereda sig alls inför debatten. Kanske kan man säga att Clinton, som fortfarande leder i mätningarna, har mest att förlora och att Trump har mest att vinna.
Ungefär en vecka efter debatten vet vi om debatten har påverkat opinionen, och i så fall hur mycket.
David Ahlin, opinionschef Ipsos
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.