”The american dream” är ett farligt ideal

I en debattartikel i Aftonbladet anklagar Linda Skugge ungdomar för att vara lata och bekväma. Hon säger att ungdomsarbetslösheten är en bluff. Det finns jobb ifall man sliter och är beredd att ta skitjobben, dra ner brallorna och hora lite.

Linda Skugge är inte ensam om att se saker på det här sättet.

Isabella Löwengrip, Blondinbella, skrev i slutet på april även hon en debattartikel i Aftonbladet.

Med en frikyrklig ton, som bara den som sett Ljuset har, förklarar hon där att problemet med ungdomarna är att de inte får några krav på sig. De är för bekväma och vana att staten tar hand om allt åt dem. Man kan om man vill, är debattörernas andemening.

Varken Linda Skugge eller Blondinbella har några som helst underlag för sina påstående, mer än sina empiriska erfarenheter.

Såväl Skugge som Blondinbella berättar i sina artiklar hur hårt de jobbat och slitit för att komma dit där de är nu. De ser sig själva som förebilder, något de lata ungdomarna borde sträva och ta efter.

Jag unnar både Linda Skugge och Blondinbella deras framgångar. De har säkert jobbat hårt.

Men kan enskilda framgångssagor användas som ett recept för alla?

Det är grundtanken bakom ”the american dream”. Att vem som helst kan nå ända fram.

Bara man är driven och kämpar hårt. Och det finns ett korn av sanning i det.

Men vad som inte sägs är att bakom varje framgångssaga finns det en mängd misslyckanden.

”Utvecklingen är en seglats med fler skeppsbrutna än resenärer”, skrev författaren Eduardo Galeano. Vem som helst kan lyckas. Men de flesta kommer att bli hajmat.

Men så länge man får människor att tro att de har sig själva att skylla ifall de inte får jobb, så kommer de att efterfråga självhjälpsböcker istället för sociala reformer.

För några år sen blev jag inbjuden till en kongress i Chicago. Det handlade om ledarskap i ideella föreningar. De flesta inbjudna var mexikanska sociala ledare. En del var analfabeter, många var illegala, nästan alla var fattiga. Situationen för de mexikanska invandrarna i USA är vidrig. Så visst var temat angeläget. Hur kan man stärka de sociala organisationerna? Hur kan de bedriva påtryckningar för lagändringar och reformer? Så tänkte jag. Men det här var i USA.

De tänker annorlunda. Lösningarna är aldrig kollektiva, alltid individuella.

Så första talaren var en mexikansk företagare. Han kom i en nercabbad BMW, med en Armani-kostym och bakåtslickat hår.

Han ställde sig framför sina fattiga landsmän och berättade sin livshistoria. Hur han kommit till USA, precis som dem, med händerna tomma. Hon började jobba i en tvättfirma. Usel lön. Men han var så målmedveten och driven, jobbade sig uppåt och lyckades köpa upp tvätten han jobbade på. Inte bara det. Några år senare hade han köpt upp hela kedjan och var nu mångmiljonär och väldigt nöjd med landet som tillåtit honom att göra klassresan.

– Ni kan om ni bara vill, var hans avslutande mening och fick rungande applåder från landsmännen. Den som inte lyckas har bara sig själv att skylla, var andemeningen.

Samma som Blondinbella och Skugges budskap.

Tyvärr resonerar de borgerliga politikerna på samma sätt. Ta Nyamko Sabuni till exempel.

Hennes historia får Skugge och Blondinbellas ”framgångar” att blekna totalt.

Hon om någon har kommit underifrån och fått jobba hårt. Nyamko Sabuni kom till Sverige som flykting från Burundi som tolvåring.

Kvinna, svart och muslim - om det hade lottats ut biljetter till utanförskapet, hade Sabuni tre säkra vinstlotter i handen. Men Sabuni var smart, driven och gjorde något som borde vara omöjligt för henne i Sverige: Karriär. Hon pluggade juridik, var egenföretagare, PR-konsult, riksdagsledamot och nu jämställdhets- och integrationsminister.

Hade hon dessutom varit flata och suttit i rullstol hade hon förmodligen ändå lyckats.

För att hon är ett maskrosbarn! En vinnare. Vissa lyckas ju, så är det.

Men problemet är ju när man tror att alla ska lyckas, bara för att man själv gjorde det. Precis som Skugge eller Blondinbella – två vinnare som tar sig själva som exempel för att visa att det går om man bara vill.

Det gömmer inte bara en tilltro till individen,utan också ett undermedvetet förakt och skuldbeläggande av dem som inte når fram. The american dream.

Följ ämnen i artikeln