”Rätt att ge skattepengar till feministisk porr”
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-05
Marit Östberg: Den är inte finare än annan porr men har ett värde i att den visar andra kroppar, ställningar och könsidentiteter
Det kan låta motsägelsefullt att vi i ett samhälle som mer än någonsin objektifierar kvinnokroppen i reklam och medier behöver fler skildringar av sex. Men då glömmer man att en av de väsentliga sakerna med porr är att man kan välja när man vill titta och inte titta. Porr är för vuxna människor med ett bestämt och självvalt mål och till skillnad från reklam och andra mediala bilder är den frivillig att utsätta sig för.
Så varför ska skattepengar gå till feministisk porr? Feministisk porr behöver inte nödvändigtvis vara bättre eller sämre än annan porr. Mainstreamporr är inte dålig i sig, men den har några stora problem. Det allvarligaste, som också gör att porrindustrin skiljer sig från annan filmindustri, är produktionsförhållandena. Det är inte ovanligt att porrfilmsskådespelare behandlas som skit och att framförallt kvinnor befinner sig i en ytterst utsatt position där de inte har makt över sina arbetsförhållanden. Sådan porr går, i mänskliga rättigheters namn, bort.
Ett annat problem är att mainstreamporr, precis som annan film och det mesta i världen, styrs av kommersiella krafter som är i symbios med patriarkala värderingar. Eller rättare sagt det man (för det mesta män) föreställer sig att folk (för det mesta män) vill ha är det som man (för det mesta män) producerar. Det leder till att samma bilder av sex och kroppar reproduceras om och om igen. Då får man intrycket av att människor attraheras av samma saker, samma sorts könsidentiteter, samma sorts bröst, trimmade kroppar och positioner. Feministisk porr behöver inte vara finare än annan porr, men den har en annan drivkraft. Det gör den intressant och ger den möjlighet att vara visionär.
Om man vill att det ska finnas rörliga bilder att titta på för att bli upphetsad är det nödvändigt att den patriarkala blicken sprängs även i porrbranschen. Feministisk porr är nytt i Sverige. Det finns ingen som kan säga vad det är och förhoppningsvis kommer den aldrig att kunna definieras. Ett av målen är att låta berättelsen om människors sexualitet och könsidentitet vara i rörelse, att aldrig fastna i förutsägbarhet.
Den feministiska porrens uppgift är att försöka hitta nya bilder och presentera nya verkligheter. Den vill skapa nya rum, både för den som tittar och den som medverkar. Den vill ifrågasätta gränserna mellan kamera, regissör och skådespelare, mellan den som betraktar och den som blir betraktad.
Den vill att människor ska äga sin sexualitet på sina egna villkor, att lusten ska komma inifrån, att man ska kunna tillåta sig själv att vara ett sexuellt objekt inför andras blickar och samtidigt kunna känna sig som ett njutande subjekt som har makt över vad man vill och inte vill göra.
När Dirty Diaries har uppmärksammats i media och kommenterats på bloggar är en av de spektakulära sakerna att Svenska filminstitutet har sponsrat feministisk porr. Kanske är man mer oroad över att det är feministiskt än att det är porr. När vi kvinnor och queerpersoner själva skildrar sex och inte först och främst tänker på den heterosexuella mannen som porrkonsument, gungar en av patriarkatets viktigaste grunder.
Porren har varit hårt kritiserad av feminister, men aldrig hotats inifrån. Porr är i Sverige ett av de sista områdena där feministiska idéer ännu inte gjort anspråk på att ge sig in i produktionen. Det är intressant att en del som är kritiska till feministisk porr går i gång på det faktum att lesbiskt sex gestaltas. Hittills har jag aldrig hör någon klaga över att heterosexuell mainstreamporr innehåller sex mellan kvinnor. Nej, det handlar om att kvinnor och lesbiska utgår från sina egna våta fantasier, som ligger utanför den manliga blickens kontroll. Rädslan för lesbisk porr och porr gjord av kvinnor för kvinnor är inte konstig. Den dag vi tar makten över vår egen sexualitet är patriarkatet förlorat.
Marit Östberg