Hyckleri när ni sågar anmälningsplikten
SD: fackföreningar och civilsamhälle agerar som politiska partier
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2023-10-06
DEBATT. Reaktionerna på utredningen om informationsplikt har blottat en tydlig trend, fackföreningar och civilsamhälle har i praktiken slutat agera som remissinstanser och intresserade parter, och i stället både i retorik och handling börjat agera som politiska partier.
En sådan förskjutning sker omöjligen utan att deras trovärdighet påverkas.
För det första, lagstiftningsprocessen i Sverige har en mycket väletablerad ordning. Regeringen remitterar förslag till intresserade parter som lämnar synpunkter, regeringen bemöter sedan synpunkterna i en eventuell proposition.
Efter beslutet om att utreda informationsplikt för offentliganställda som påträffar illegala migranter har dock ett stort antal fackföreningar (eller kanske snarare dess ledarskikt) och civilsamhällesorganisationer riktat skarp kritik förslaget, som ännu inte existerar.
För det andra är upprördhetens väldigt selektiva uttryckssätt mycket talande. Informationsplikt har funnits i hela Sveriges moderna historia och finns idag under rubriken ”Underrättelseskyldighet” i Utlänningsförordningens sjunde kapitel.
Reglerna gäller Arbetsförmedlingen och Skatteverket, vars personal alltså ska informera Migrationsverket om illegala migranter. Inget riksdagsparti motsätter sig den ordningen och ingen civilsamhällesorganisation har kampanjat mot regeln.
Varför informationsplikt hos en viss myndighet strider mot ”grundläggande värderingar” eller ”yrkesetiska regler” som Socialdemokraterna och Saco hävdar, medan det är helt oproblematiskt hos andra myndigheter, lyckas de inte riktigt förklara.
Inte heller varför Socialdemokraternas eget förslag från 2016 om att tvinga fackföreningar att informera om illegala migranter, inte strider mot samma grundläggande värderingar.
Fram till 2015 gällde regeln om underrättelseskyldighet även skola och socialtjänst.
Att Vänsterpartiet, som i dag hävdar att informationsplikt i skolan vore ett hot mot demokratin, inte nämner att de själva avstod från att arbeta mot underrättelseskyldighet i skolan för mindre än 10 år sedan, är kanske en naturlig del av hur politiska partier fungerar.
Att Civil Rights Defenders och fackföreningsrörelsen gör exakt samma sak är dock ett tecken på att något har hänt.
Det öppna hyckleriet beror sannolikt på att missnöjet egentligen är riktat mot regeringsbildningen som sådan, inte politikens materiella innehåll. Men hyckleriet har ett pris.
Genom att agera som politiska partier försvagar civilsamhället sin ställning som remissinstans, framtida yttranden kommer att kunna avfärdas med konstaterandet att organisationen var lika kritisk innan förslaget ens fanns och att organisationen inte hade något emot förslaget när det drevs av vänstersidan.
Vad gäller fackföreningarna är detta dessutom en del av bredare trend; de offrar sina medlemmars intressen (att påverka lagförslag som kan beröra dem) för att i stället gynna sina respektive ledningars intressen (att vara den politiska vänstern till lags).
När det kommer till det bredare civilsamhället är det en trovärdighetsfråga, när högljudda fördömanden med kirurgisk precision följer den socialdemokratiska partilinjens rörelser. Då följer frågan om varför de är relevanta som remissinstans över huvud taget.
Vad gäller Civil Rights Defenders är det uppenbart att det här påpekandet träffar en öm punkt. I en tweet förklarar de att den kritiken jag framför här, är något de ”känner väl igen från auktoritära länder”.
Hur vanligt det är att oppositionspolitiker i auktoritära länder står i tv och deklarerar att de struntar i landets lagar, helt ostraffat och dessutom ivrigt påhejat av skattefinansierade medier och civilsamhällesorganisationer, verkar de inte funderat djupare på.
Men som sagt, huvuduppdraget för Civil Rights Defenders är inte längre att tala klarspråk om auktoritära regimer.
Om sådana regimer behöver relativiseras (vilket är det absolut sämsta människorättsorganisationer kan göra) för att tjäna inrikespolitiska syften så är det värt priset i trovärdighet, tydligen.
Ludvig Asplin, migrationspolitisk talesperson (SD)
Häng med i debatten och kommentera artikeln – gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.