Gillar ni inte mina bröst – håll tyst!
Debattören: Att våra kroppar ständigt blir ”bedömda” är ett samhällsproblem
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2017-05-30 | Publicerad 2017-05-28
DEBATT. Detta är jag. Osminkad och iklädd en bikini. Jag vill berätta om en händelse som gjorde att jag vågade och ville skriva detta inlägg.
Min första tanke var att bara låta det passera eftersom alla har rätt att tycka och tänka precis som de behagar. Ju mer jag grubblade på detta, desto mer ledsen och förbannad blev jag över hur elaka människor kan vara mot varandra.
Jag är så obeskrivligt trött på hur svårt det är att känna sig nöjd och bekväm i sig själv som person, både till det inre och yttre, när kraven från omvärlden samt verkligheten ser ut som den gör.
Det finns en oerhörd press i dag på att du måste se ut på visst sätt för att bli accepterad.
Utseendefixeringen växer explosionsartat och en av förklaringarna tror jag kan vara alla dessa retuscherade bilder på ”perfekta” individer som vi dagligen matas med via såväl Instagram som mode- och veckotidningarnas omslagsbilder.
Du ska vara vältränad samtidigt som du ska vara smal, men ändå ha former. Du ska ha vältränad men samtidigt välformad och ”lagom” hård rumpa, stora bröst, perfekt hy, långa ögonfransar, inte vara för kort eller för lång, ha en kropp utan ärr och skavanker samt vara cellulitfri.
Listan kan göras hur lång som helst.
Jag, i likhet med många andra, har kämpat och kämpar ofattbart mycket än i dag med att älska mig själv PRECIS som jag är och att våga vara den jag är fullt ut.
Denna hets med ideal, både för killar och tjejer, påverkar oavsett om vi vill det eller inte. Den gör att vi samtliga, men i synnerhet unga vuxna, mår dåligt och därigenom inte når vår fulla potential, utan i stället försöker anpassa oss till en bild av perfektion som inte existerar i verkligheten.
För att komma till saken då. Jag och mitt sällskap satt och hade det trevligt på en restaurang i Halland i fredags. Dagen till ära hade jag köpt ett nytt rött linne som var ganska urringat. Jag gick fram till baren och ville beställa då de var mycket folk och de inte hann servera oss vid bordet.
Vid sidan av baren satt två killar som högt (utan att själva förstå) kände för att kommentera just mitt utseende på detta vis:
”Kolla hon den plattbröstade, hon kommer inte att få beställa på länge”.
Nu gick jag från att vara den leende, lyckliga och bekymmersfria tjejen till att i nästa minut stå där vid baren, väldigt illa till mods, och försöka gömma mina ”platta bröst” för att inte känna mig ännu mer dum.
När jag kom tillbaka till sällskapet valde jag att inte berätta om denna händelse. Jag behövde först få lite distans och låta det jag fått höra sjunka in. Hade jag hört detta för tio år sedan är jag övertygad om att jag hade börjat gråta, tagit varenda litet ord personligt och på riktigt funderat på att göra en bröstförstoring i strävan mot perfektion.
Det är just detta som är så sorgligt.
Som ung tjej i dag är du extra utsatt, eftersom du i dag mer än någonsin matas med bilder på ett ”perfekt” utseende. Samtidigt upplevs det som att pressen på unga tjejer har ökat ytterligare då det i dagens samhälle är mer eller mindre accepterat att ”bedöma” kvinnokroppen i diverse olika sammanhang.
Jag tycker att det förtjänar att upprepas att ”perfekt” bara är en utopi och strävan efter den kommer enbart ge oss tjejer osunda värderingar och ideal samt öka risken för att drabbas av hemska sjukdomar såsom anorexi, ortorexi och bulimi.
Det är inte en sådan här orealistisk syn och omvärld vi vill skapa för våra barn. Vi alla duger som vi är. Våra olikheter är det som gör oss unika och är något vi ska värna om.
Som vuxen kvinna på 30 år förstår jag att det inte är mig det är fel på. I stället baseras dessa ord på en enorm osäkerhet hos den som väljer att säga så elaka saker om en annan person.
Nästa gång hoppas jag därför att ni som känner igen er i detta tänker en gång extra innan ni säger något liknande. Ni vet aldrig hur personen reagerar och vad denna har varit med om tidigare. Ord kan såra en medmänniskas själ och skapa oerhörda sår i ens minne. Det är inte värt det.
Ordspråket ”behandla andra såsom du själv vill bli behandlad” är således något som verkligen förtjänar uppmärksamhet i sammanhanget.
Då jag beslöt mig för att skriva ett inlägg på Facebook om detta hade jag inte i mina vildaste fantasier kunnat förutspå den uppmärksamhet mina ord skulle få.
Jag är så oändligt tacksam för all fantastisk respons, peppande kommentarer och det stöd som jag såväl som andra, som har varit med om kränkande beteenden, har fått.
Det är så oerhört viktigt att vi lyfter fram denna fråga och vågar stå för det faktum att varje individ ska och bör förvänta sig att bli respektfullt behandlande av sina medmänniskor.
För det är faktiskt precis som en av alla mina lysande skribenter uppmärksammade på Facebook, att utseende och attraktion är något som är oerhört mångfacetterat och säreget, medan respekt mot mina medmänniskor är ett väldigt simpelt koncept. Precis därför ska vi alltid vara måna om att bemöta varandra med respekt.
Ju fortare vi kommer till denna insikt, desto enklare är det för oss samtliga att älska oss själva, känna självtillit och våga stå för det som är rätt och riktigt.
När jag läste på regeringens webbplats om yttrandefriheten tyckte jag att det jag var med om i fredags sammanfattades på ett ypperligt sätt.
Åsiktsfriheten är obegränsad, medan rätten att fritt uttrycka sin uppfattning måste tillämpas under särskilt ansvar med hänsynstagande till andra medmänniskors fri- och rättigheter. Det fria ordet kan nämligen ge upphov till skada, på grund av att det exempelvis uppfattas som kränkande, vilket i sin tur kan medföra negativa följder inte bara för den enskilda individen utan för samhället som helhet.
Med andra ord är jag varken intresserad av att höra om jag har platta bröst, om jag är för smal eller för tjock, om jag är för kort eller lång, om jag har en finne i pannan eller om jag har celluliter.
För oavsett hur klichéartat det kan låta, är det insidan som räknas.
Det är med hjälp av den vi kan fostra våra barn till att uppskatta varandras olikheter och bli självsäkra och ödmjuka medmänniskor. Vi bör följaktligen förändra denna negativa attityd mot varandra och i stället föregå med gott exempel, vara nöjda för de vi är och vara förebilder istället för att finna ”fel” på varandra.
Det är först då vi på riktigt kan skapa en värld präglad av omtanke och genuin medkänsla där olikheter, uppmuntras tillvaratas och uppskattas.
Mia Moilanen