Regeringen, sluta hatta om reduktionsplikten

Kemiindustrin: Vi behöver långsiktiga spelregler

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2022-10-28

Produktionen av biobränsle innebär investeringar i miljardklass och affären blir lönsam först efter 20–30 år. Vem är beredd att göra dessa investeringar om regeringen byter politik fram och tillbaka? skriver Jonas Hagelqvist och Nils Hannerz.

DEBATT. Återigen kommer nya besked om reduktionsplikten. Svensk kemiindustri vill bidra till en fossilfri framtid, men för att lyckas behöver företagen ges bättre förutsättningar att planera sina investeringar.

Produktionen av biobränsle innebär investeringar i miljardklass och affären blir lönsam först efter 20–30 år.

Den nya regeringen har förklarat att reduktionsplikten sänks ”till EU:s lägstanivå den 1 januari 2024, och gäller under mandatperioden”, så att människor ska ha råd att tanka bilen.

Syftet med reduktionsplikten är att minska trafikens klimatpåverkan genom att alla som säljer bränsle har en plikt att blanda in en minsta nivå – en kvot – av bränslen som gjorts av förnybara råvaror.

Höjningar och sänkningar av reduktionsplikten innebär förändringar av hur mycket förnybara alternativ som ska blandas in i bränslet. Högre kvoter blir till mer inblandning.

Eftersom förnybara råvaror är dyrare att samla in och processa än att pumpa upp olja så innebär en högre inblandning ett högre pris. Men det högre priset beror inte bara på att råvarorna till förnybara råvaror är dyrare. Det styrs också av marknadsmekanismen. En hög efterfrågan driver upp priset.

Det stora problemet med politikens styrning, oavsett om det är Ulf Kristerssons regering som sänker kvotplikten, eller Magdalena Anderssons regering som genomförde snabba höjningar, är att ingen hänsyn tas till industrins förutsättningar att producera biobränslen.

Nya besked och förändringar av kvotplikten under mandatperioderna är för snabba i förhållanden till den industriella verkligheten.

Produktion av förnybart bränsle kräver stora investeringar i anläggningar som behöver vara i gång och jobba i 20–30 år för att investeringen ska vara lönsam.

Vem är beredd att göra investeringar i miljardklassen i sådana anläggningar om regeringen byter politik fram och tillbaka?

Sverige är ett land med stor potential att använda skogsrester och annan förnybar råvara. Men bristen på långsiktiga spelregler för den som vill satsa håller tillbaka investeringarna. Och de uteblivna investeringarna leder till att ett fortsatt lågt utbud, fortsatt höga priser på biobränslen och fortsatta fossila utsläpp.

Industrin står inför stora utmaningar när det gäller klimatomställningen. Svensk kemiindustri ligger i framkant och står beredda att göra stora investeringar i tillverkningsprocesser som bidrar till en fossilfri framtid.

Det handlar om allt från återvinning av plats, till infångning av koldioxid och satsningar på produktion av biobränslen.

Men för att investeringarna ska bli av krävs långsiktiga spelregler med minst 20-åriga perspektiv.

När det gäller reduktionsplikten har högern och vänstern olika syn. Men båda sidor vill nå klimatmålen.

Det rimliga då är att förhålla sig till industrins verklighet och satsa på långsiktiga villkor, helt enkelt förhandla sig fram till en blocköverskridande överenskommelse som industrin och marknaden kan lita på håller över tid.

Det måste bli ett sluta på hattandet om reduktionsplikten. Annars kommer Sverige aldrig lyckas nå klimatmålen.


Jonas Hagelqvist, vd, Ikem – Innovations och kemiindustrin i Sverige
Nils Hannerz, näringspolitisk chef, Ikem


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Följ ämnen i artikeln