ADHD-diagnos har blivit en affärsidé
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2018-03-21 | Publicerad 2011-08-22
Barnmorskan: Stämpla inte barn med bokstäver i onödan
De senaste dagarna har vi kunnat ta del av nyheter om det som allmänt kallas bokstavsbarn. Det har bland annat handlat om att man planerar att avskaffa vissa diagnoser för att i stället skapa en ny: autismspektrumtillstånd. Det är bra att forskning och utveckling går framåt, men det får inte ske på bekostnad av barnen. Den diagnoshysteri vi är på väg att skapa måste nyanseras!
Antalet barn med diagnosen ADHD har ökat lavinartat de senaste åren. Mellan 2005 och 2009 skedde en ökning bland 12–16-åringar med över 100 procent. Ett hundra procent!
Föga förvånande är det ingen som tror att det skett en faktisk ökning av barn med ADHD utan att det beror på en ökad kunskap om diagnosen som lett till detta.
Naturligtvis är det så och lika självklart är det att denna kunskap har lett till att barn har fått hjälp med sina utmaningar i skolan och i andra sammanhang.
Plötsligt finns det en förklaring till varför de är som de är och plötsligt kan de få lika bra betyg som sina klasskamrater. Det är ett stort framsteg och någonting oerhört positivt.
Men likafullt anser jag att vi har utvecklat en diagnoshysteri i Sverige. Att genom ett antal besök hos en specialist ställa diagnosen ADHD på ett barn med ”rätt symtom” har blivit en affärsidé så god som någon, men vi måste också tänka långsiktigt på de här barnens framtid. Som systemet ser ut i dag så har skolan extremt svårt att sätta in extra resurser till ett barn om det inte finns särskilda skäl, som en diagnos. För att snabbt komma till rätta med ett ”problembarn” som har extra behov av stöd så är en ADHD-diagnos en lösning som används alltför lättvindigt i dag.
Förra veckan kunde vi i Svenska Dagbladet läsa om fallet med Elizabet som dagligen mobbades av sina kamrater. Skolan påstod att Elizabet hade autism och att det var orsaken till att hon mobbats.
I stället för att ta tag i de verkliga problemen och orsakerna till mobbning tar skolan återigen den enkla vägen och sätter diagnoser på barn som förklaring till varför de trakasseras. Att lättvindigt diagnostisera barn är en farlig väg som sänder ut helt fel signaler.
Jag menar att barn måste får vara barn, egna individer som går igenom faser och som måste få må olika bra ibland utan att vi vuxna skall sätta en stämpel i pannan på dem.
Vi har också kunnat läsa att pojkar är överrepresenterade bland ADHD-barnen. Då undrar jag vad vi skall ställa för diagnos på de tystlåtna flickorna som sitter och lägger pärlplattor och som kanske behöver extra stöd för att göra sin röst hörd och ta mer plats i klassrummet?
Eller de något äldre flickorna som börjar skada sig själva genom att skära eller svälta sig?
Alla är vi olika. Vissa barn har ADHD och behöver hjälp utifrån sin diagnos.
Andra barn är sig själva i den livssituation och utvecklingsfas de befinner sig och förtjänar inte en stämpel i pannan för att passa in i kommunens budgetkriterier eller bli levebröd åt diagnosproffs som tjänar cirka 18 000–25 000 kronor per barn de diagnostiserar. En ADHD-diagnos kommer att följa dem genom livet.
Oavsett vad vi kallar bokstavsbarnen och vilket namn vi sätter på diagnosen måste vi låta barnen vara individer och ge dem stöd utifrån den situation de befinner sig i och de behov de har just nu!
Christina Wahlström