Du som tycker jag är curlingförälder – läs!
Debattören: Min femåring har adhd och era ”råd” får mig att känna mig som världens sämsta mamma
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2017-02-16 | Publicerad 2017-01-22
DEBATT. Tänk dig att du är så trött så att kroppen värker. Du längtar till sängen efter ännu en dag där du handskas med samtal till läkare, logoped, lärare och skolsyster.
Du smyger upp för trappen för att inte råka väcka Någon.
När du lägger huvudet på kudden flimrar dagens händelser förbi dina ögon. Hur Någon tagit en kniv i sin hand och skrikit ”jag vill inte leva mer”. Du försöker få bort filmen som pågår i din skalle.
Samtalen du ringt i dag ringer i öronen och du tänker ”missuppfattade jag? Kan de inte hjälpa Någon mer?” ”Var jag trevlig? Tänk om Någons fröken tror att jag är arg på just Hen?”.
När bilderna och ljudet suddas ut slumrar du snart. Inte ens din ångest kan hålla dig vaken i natt.
Så hör du snart ett täcke som prasslar. Trots att det är en tjock vägg i mellan och en hall hör du att Någons andetag ändrat djup och läge. Du hoppas Någon somnar om, det händer ju ibland.
Förhoppningen grusas när du hör den där svaga gråten som indikerar på att Någon stoppat ansiktet i kudden för att inte höras.
Din kropp gör ont när du kryper upp ur sängen och försiktigt tassar in i Någons sovrum.
”Stick”, ropar Någon. Gå lämna mig ifred.
Du får inte ens stryka Någon över håret.
Du försäkrat om att du finns strax utanför och sen stänger du dörren och sätter dig utanför.
Bakom väggen hör du Någon snyfta och fråga sig själv ”Varför kan jag inte sova. Varför kan alla andra och inte jag?”. Och du minns alla sömnlösa nätter utan den där vuxna utanför dörren, den vuxna som nu är du!
Du sitter där och halvsover mot väggen. Klockan hinner slå 04:45 innan det blir tyst. Då har det gått nästan fem timmar.
Handlöst slänger du dig i sängen. Du är så trött men nu kan du inte sova. Snart ringer klockan och du ska upp för att prestera. Du ska vara den där glada kollegan som tar initiativ, som ger lite mer av allt.
Lika bra att vara vaken nu tänker du men somnar strax innan klockan slår: Upp och hoppa, fånga dagen!
Du kryper nästan in i duschen medan pappa väcker Någon. Du hör gråten. Någon är så trött, så trött. Men idag MÅSTE Någon gå. Alla har ärenden och viktiga saker som skall ordnas just idag. Igår gick det bra att vara hemma men idag. Nej det går inte.
Någon tvingas till förskolan/skolan. Någon gråter.
Någon kommer ha en jobbig dag.
Själv går du till jobbet och är kollegan som skrattar, som ordnar och fixar! Men du är också idag kollegan som glömmer bort koder. Som glömmer fylla i papper. Som glömmer bort saker du alltid kan.
Du vill hem. Där dina tankar är.
Du hämtar Någon. Någon har bråkat idag. Någon har slagits. Någon har förstört. Någon har skrikit. Någon orkar inte mer nu.
Någon äter inte, pratar inte. Någon bara gråter och gråter. Någon vill ha tröst, Någon vill vara ifred. Någon hatar dig. Någon älskar dig. Någon ska slå dig. Någon vill hålla din hand. Någon ska sova. Någon vill inte. Någon kan inte. Någon gråter. Någon hatar att ligga helt vaken i sängen. Någon ber dig ta bort hjärnan!
Du är så trött så trött. När det väl blir tyst ska du plocka i diskmaskinen. Städa undan. Du orkar inte. Kaos. Du stupar i säng. Lägger täcket över huvudet. Huvudet som spelar upp filmen från dagen. Och allt du måste hinna med som du inte hann idag. Du hör samtalet med chefen om allt som du har missat.
Du slumrar snart. Två timmar fick du sova. Sen hör du täcket som prasslar…
I morgon kommer du återigen få höra att du måste sätta gränser, att du ska sluta curla. Att Någon borde fatta, förstå, skärpa sig. Du kommer få kommentarer som att ”vissa ska inte ha barn”. Du kommer bli ifrågasatt, ditsatt. Du kommer få försvara och påtala. Igen och igen.
Du kommer känna dig som världens sämsta förälder för att du försöker sopa banan åt Någon som har det riktigt tufft och jobbigt. Du kommer aldrig få förståelse för hur det är att leva under sömnlös tortyr. Trots att du förklarar, förklarar och berättar. Nä. Sätt gränser, ge konsekvenser, säg till. Någon måste lära sig, du kan inte ursäkta med adhd trots att du vill förklara, förklara att adhd är så mycket mer.
Adhd är sömnproblematik också – och sömnbrist är tortyr.
Men när täcket prasslar och du hör de dova tårarna då du sitter utanför. När du hör en femårings ångest då försöker du intala dig själv att du gör vad du kan.
Någon och du mot världen trots att du önskar att världen kunde vara med er.
Anna Carlsson, författare och mamma
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.