Om detta är populism så är jag gärna populist
Klart det är intressant vad Camilla Läckberg skriver
På Aftonbladets scen på bokmässan diskuterade jag kritikens framtid med DN:s Malin Ullgren och Expressens Anna Hellgren. Hur gör ni det svåra urvalet, frågade jag, genuint nyfiken med tanke på de över 6 000 skönlitterära titlar som ges ut årligen. Ullgren ryckte på axlarna: vi recenserar det som är värt att recensera. I DN finns plats för alla intressanta böcker.
Jag häpnade. Det var kanske det mest proppmätta svar jag någonsin hört. Hellgren erkände att jo, visst, det är svettigt. Men att det skulle göras på ett annat sätt än det traditionella, nu när utrymmet för kritiken krymper i landet. Nej, vet du vad!
En vecka efter bokmässan fick jag ett mejl från en litteraturredaktör vid en av landets stora tidningskoncerner. Han undrade om jag ville gästrecensera en roman. Betalningen var 1 400 kr och texten skulle publiceras i elva tidningar. Det blir 127 kr per publicering.
Så ser det ut för kritiken i dag. När redaktörer saknar idéer och skribenter får allt lägre arvoden blir resultatet en palliativ vård i kritikens slutskede. Så vill inte vi på Aftonbladet ha det.
Sedan vi publicerade vårt kritikmanifest har vi fått mängder av reaktioner. Från läsarna har de mestadels varit positiva. Många av våra kritiker har varit nyfikna, en har hoppat av, några är oroliga. Men i andra tidningar har det genomgående varit negativt. Som redaktör har jag kallats för populist, jämförts med Sophia Jarl och Annie Lööf, anklagats för att vilja skicka kritiker på omskolningsläger för ljudboksrecenserande. Med tanke på att en stor del av min text handlade om att strömningstjänsterna och bristen på litteraturpolitik gjort att bokmarknaden utsatts för en nyliberal chockdoktrin, är det … oväntade jämförelser.
Samtidigt: från de andra litteraturredaktörerna har tystnaden varit kompakt. Inte ett ord om hur man tänker hantera den kluvna bokmarknaden. Inte ett ord om kritikens kris. Därför skickar jag ut frågan: på vilket sätt vill ni förnya kritiken? Vilka är era visioner?
Låt mig klargöra våra på Aftonbladet. Den mest grundläggande frågan vi ställer när vi lägger ut en bok är: ”är detta en titel värd en kritiktext?”. Efter det frågar vi oss: ”kommer den att recenseras någon annanstans?”. Om svaret är ja funderar vi på om någon annan bok är värd utrymmet. Det kan till exempel handla om att låta Sinziana Ravini skriva en text om en feministisk porroman (Ariel Helds ”Blötdjur”) eller låta kunnige Petter Larsson recensera en socialists skildring av att åka som frivillig och kriga mot IS (Anton Nilssons ”Ljuset från Rojava”). Och visst: detta gör kanske att vi lägger bort en roman av Nobelpristagaren Peter Handke. Alla kultursidesläsare som blir provocerade av detta kan räcka upp en hand.
En annan viktig fråga är: kommer detta att bli en bra text? Som redaktör är nämligen den viktigaste lojaliteten varken mot förlagen, författarna eller andra kritiker – utan mot läsarna. Min dröm är att Aftonbladet, tydligare än tidigare, ska ha en grundton. Det ska svänga om texterna, de ska vara skarpa i sina omdömen, de ska vara folkbildande – och man ska känna igen dem som Aftonbladets litteraturkritik.
En populärroman kan paketeras som glassig chicklit och samtidigt ha ett subversivt feministiskt budskap.
Under debatten har det också riktats kritik mot vår satsning på att bevaka populärlitteraturen. Vissa har undrat om det inte redan görs. Mitt svar är: på pappret kanske, men inte i praktiken. Att bevaka populärlitteraturen kritiskt är inte samma sak som att recensera Stephen King var sjunde månad eller som DN upprätta ett litet nöjesreservat på lördagar åt den underutnyttjade Lotta Olsson. Att skriva kritiskt är nämligen något annat än att ytterligare lösa upp gränsen mellan nöjes- och kulturbevakningen.
Ett slående exempel på en vit fläck för kritiken fick vi i för några veckor sedan, i en understreckare av Karl Berglund i Svenska Dagbladet. Han förvånades apropå debatten om Camilla Läckberg och Kvartals reportage om hennes ”spökskrivare”, över att ingen tycktes det minsta intresserad av vad Läckberg faktiskt skriver. Enligt Berglund har det skett en vändning i författarskapet: från beskedlig mammabloggsfeminism till explicita hämndberättelser. ”Gjorde Läckberg en marknadsanalys efter Stieg Larssons succé och insåg att kvinnors hämnd mot äckliga män är vad läsande kvinnor suktar efter? Drivs hon av ett starkt feministiskt patos? […] Ingen på kultursidorna verkar bry sig”. Själv är jag inte något fan av Läckbergs prosa, men böcker skrivna av Sveriges mest lästa deckarförfattare blir per definition intressanta.
En viktig insikt som Berglunds exempel ger är att det pågår många – och komplexa – processer även i simpel litteratur. En populärroman kan paketeras som glassig chicklit och samtidigt ha ett subversivt feministiskt budskap. Den kan till och med tala med kluven tunga: på ytan förmedla en yogaaktig managementfilosofi, men i undertexten visa att samhället är åt helvete och att vi måste ändra vårt sätt att leva. Ibland utan att författaren själv förstår det. En duktig kritiker kan lirka upp alla dessa trådar. Faktum är att det ofta är det som är charmen med att skriva om populärkultur.
Jenny Högström tror – i sitt svar i GP – inte att det finns något intresse för texter av denna typ. Själv vet jag – eftersom jag skrivit om populärlitteratur i 15 år – att det finns det, och att man kan nå en typ av läsare som inte går direkt till kultursidan annars. Om det är populism – då är jag gärna populist.
För jag kommer aldrig att tycka som Mikaela Blomqvist, i sitt svar i GP, där hon presenterar sin nattståndna syn på litteraturen. Litteraturen består, enligt Blomqvist, av en elitserie (kvalitetslitteraturen) och en korpserie (populärlitteraturen). Börjar vi ägna oss åt korpserien kommer vi få sämre texter, skriver hon.
Givetvis kommer inte alla kritiker på Aftonbladet skriva om populärlitteratur.
Herregud, var ska man börja? För det första är kvalitetslitteratur – vilket alla tycks ha glömt – ett smaksociologiskt begrepp. Det handlar inte om en inre kvalitets-essens i litteraturen, utan om omslag, säljtexter och ett visst anslag.
För det andra värjer jag mig mot denna konkurrensinriktade (kapitalistiska) syn på litteraturen. Blomqvists ”litteraturen som tävling” leder till ett förutsägbart klimat där mästarna – det vill säga Frostenson och Norén – hejas fram till mållinjen. Text som är mera intresserad av att deklarera att den förstår komplexitet än att faktiskt vara komplex.
Givetvis kommer inte alla kritiker på Aftonbladet skriva om populärlitteratur. Vissa är mer intresserade av stora litterära upplevelser, andra av smala lyriska författarskap. De kommer att få fortsätta utforska det. Men vi har en mängd kritiker som entusiastiskt anmält sitt intresse för att skriva om nya saker. Det är roligt och överväldigande och om ett år på bokmässan kommer vi att utvärdera resultatet. Frågan är vad litteraturredaktörerna på de andra tidningarna gör under tiden?
