Krig, melankoli och beväpnade undulater
I Miyazakis ”Pojken och hägern” är berättandet all over the place
I den klassiska essän ”Till skuggornas lov” från 30-talet frågar sig den japanske författaren Junichirō Tanizaki om hemmen, tekniken och berättelserna skulle se annorlunda ut om fysiken och kemin uppfunnits i öst snarare än i väst. Går det att föreställa sig en värld formulerad av andra än Newton, Einstein och Nobel?
Tanizaki bar då fortfarande på ett minne av en tid som inte längre fanns. Jag vet inte ens om frågorna är begripliga i dag, nästan hundra år senare. Det är liksom science fiction och historisk fantasy samtidigt. Frågor om något vi tar för givet, om det skulle ha uppkommit i en annan tid, i en annan kultur, och om det påverkat oss än i dag. En svunnen fiktiv verklighet, som när Chihiro vandrar in i badhuset i ”Spirited away” eller när Mahito kliver in i tornruinen mellan världar i Hayao Miyazakis senaste film ”Pojken och hägern”.
I sin essä (på svenska via Ellerströms, 1998) besjunger Tanizaki skuggornas plats i den japanska estetiken lika mycket som han begråter vad som förloras i elektriskt ljus. Hur vi ser och inte ser det dunkla påverkar oss från vaggan till graven till fantasin.
Skuggor ger djup och mening, det upplysta kan bara platta ut och förfula. Väst har utvecklat kemin och fysiken för sina vanor och sin sensibilitet men när det adopteras av ”orienten” (Tanizakis begrepp) förtvinar och förvrängs kulturen. Mörkrets och ljusets spel med varandra är en plats för särskild skönhet, som när ett levande ljus reflekteras i guldinläggningarna i en lackad soppskål.
Men tiden kan inte vridas tillbaka. Tanizakis hopp står till konsten och litteraturen. Där kan sådant som framträder för tydligt ”pressas tillbaka in i skuggorna och onödiga dekorationer skalas bort” [mina översättningar från engelska].
Junichirō Tanizaki dog tre år innan Hayao Miyazaki debuterade som animatör 1968. Jag undrar om Tanizaki skulle tycka att Miyazaki levt upp till hans hopp om skuggorna.
Hans animerade filmer kan lemmas in i klimataktivismen liksom i krigskritiken och lika gärna förstås ur folkloristiska, shinto-religiösa och buddhistiska perspektiv. Helst alltihop samtidigt.
Kanske inte i Miyazakis tidigaste verk, från ”Slottet i Cagliostro” till ”Laputa – Slottet i himlen”, men väl i hans regi från 90-talet och framåt: ”Prinsessan Mononoke”, ”Min granne Totoro”, Oscarsbelönade ”Spirited away” och nu alltså ”Pojken och hägern”.
Miyazaki utnyttjar mellanrummen, symboltätheten, det outsagda och skuggorna, om man så vill. Det gör att hans livsverk kan läsas genom tusen linser. Hans animerade filmer kan lemmas in i klimataktivismen liksom i krigskritiken och lika gärna förstås ur folkloristiska, shinto-religiösa och buddhistiska perspektiv. Helst alltihop samtidigt.
”Pojken och hägern” bryter inte mot den etablerade Miyazaki-traditionen. Det vill säga: man lämnar biosalongen med fler frågor än man fått svar på.
Mahito flyr andra världskrigets bomber med sin far ut på landsbygden. I en av Studio Ghiblis starkaste öppningsscener dör Mahitos mor i en flygräd mot sjukhuset där hon arbetar. Nu har hans far gift om sig med moderns syster. Skulden ligger tung över deras nya hem, en herrgård som befolkas av en hord pensionärer.
Hägern blir Mahitos vägvisare till en annan men minst lika trasig värld. Först är hägern magisk, sedan skräckinjagande, men till slut mest … dråplig? Ett sätt Miyazaki mer än gärna behandlar sina antagonister på.
Hur, vad, varför, när? Och vad är grejen med alla undulater med vapen? Jag har inga svar. Men jag älskar det, och tänker på Tanizakis ljus- och skuggspel, där mellanrum får fyllas i av oss som ser på. Där det blir mörkt tar fantasin vid. En rak motsats till plattare narrativ eller enkel moral.
Guillermo del Toro, den mexikanske regissören känd för sina moderna sagor som ”Pans labyrint” och ”The shape of water”, har kallat ”Pojken och hägern” för en film utan Aristoteles treaktsstruktur. Inte ett nytt grepp för Miyazaki, tvärtom. Och frågan är om det ens är ett grepp.
Liksom Tanizaki kan fråga sig vad som hade hänt om fysiken och kemin uppfunnits i öst kan Miyazaki populärt och tillgängligt ge svar på vad ett berättande fritt från Aristoteles kan vara. Poetiken lär ju för den västerländska kulturen vara lika fundamental som elektriciteten och det teknikoptimistiska framåtsträvandet.
Början, mitt och avslutning är sekundärt i Miyazakis verk. Berättelsen är något som bara pågår, ibland nästan utan narrativ. Det kan vara all over the place, som ”Pojken och hägern”, eller knappt alls, som i Totoro. Lite som livet. Och här finns en särskild skönhet.
Vill man ändå hitta en tråd som löper rakt från Miyazakis första storverk till det som kan bli hans sista är det motståndet mot en antropocentrisk världsbild. Vi har inte makt över världen, vi lever bara i den. Varje gång vi försöker framstår människan som en högst otillräcklig gud, endast kapabel till att skapa trasiga helheter.
I den tonen går ”Pojken och hägerns” slutscener. En melankoliskt vacker skugga över mänskligheten.
