Helldivers 2 skapar ett nytt slags kollektivt vi
Norrlänningarnas succéspel lever och andas
Vi var många som inte riktigt trodde på försäljningssiffrorna. Men det svenskutvecklade spelet Helldivers 2 var under några veckor mer nedladdat än Fortnite och Call of duty. Och spelet, med rötterna i Övre Norrlands kustlandskap, bara fortsätter växa – på alla sätt.
I spelet tillhör du elitstyrkan Helldivers. Du kämpar för att vinna ett intergalaktiskt krig mot utomjordiska jätteinsekter och robotar. Dina vapen är lika fantasifulla som kraftfulla, och blir allt bättre ju fler uppdrag du klarar. Så långt alltså mellanmjölk, men Helldivers 2 är mer än så.
Spelstudion Arrowheads har lånat ramen från Robert Heinleins sci-fi roman ”Starship troopers”. Denna koppling har det ooats och aats om till och med i finkulturens spalter. Litterära resonemang om spelet har förts, som om det vore en ”sååå klok” kvasifuturistisk debutroman om ”samtiden”, ”demokrati” och (wait for it!) – ”AI”. Men Helldivers kulturella relevans och popularitet låter sig inte förklaras med hjälp av traditionella kultur- och medieformers ramverk.
Datorspel är en teknisk kulturyttring; koden är verkens kärna. Den bestämmer interaktiviteten och modaliteten, samspelet mellan objekt och subjekt. Den drar i tiden och leker med rummet som inget annat medie kan.
Utvecklarna bakom Helldivers 2 utnyttjar detta till perfektion. På ytan: ”run and gun” – bekämpa stora insekter på en front, besegra mordiska Terminator-robotar på en annan. Små ironiska repliker och Wilbert Rogets nästan överdrivet pampiga musik underbygger det lite ironiska narrativet om den motsägelsefulla, ”kontrollerade demokrati” som du försvarar. De traditionella byggstenarna – bild, ljud, story – är av toppklass.
Men det är något helt annat som tar Helldivers 2 förbi genrens repetitiva konkurrenter: Arrowheads har några teknik-estetiska principer, ett slags manifest de följt sedan utvecklingen av sitt lite underskattade första spel – Magicka. Den kanske tydligaste dogmen, är samarbetets sociala dimension. För att vinna måste vi samarbeta och kommunicera. Men spelet fortsätter även utanför sin egen ram; våra marschorder kommuniceras och vår planering görs i sociala medier. Det ger spelet en verklig, linjär tidslinje som alla kan följa, och ett kollektivt ”vi” skapas. ”Vi” måste enas mot vår gemensamme fiende – inte kriga mot varandra. I samma anda: ”Friendly fire” går inte att slå av; egna kulor kan döda de enda som kan hjälpa dig. En mänsklig, moralisk logik i alla krig på alla fronter.
Den här PvE-logiken (Player vs. Enemy) väljs alltmer framför individuella, inte sällan toxiska, PvP (Player vs. Player)-titlar och spellägen. Det är lockande att koppla detta till världsläget – Ukraina, Israel/Palestina, med mera. Att vi skulle vara trötta på kriget mot varandra och oss själva. Kanske. Men Helldivers magnetism kommer inte från vad storyn är; magin finns i hur den berättas.
Helldivers 2 har en verklig ”game master”, Arrowheads motsvarighet till spelledaren i ”Drakar och demoner”. Han heter ”Joel”, och finns på riktigt. Han följer spelet, balanserar det och ser till att överraska och utmana. Beroende på hur bra/dåligt vår gemensamma kamp mot Automatons och Terminids går, utfärdar Joel order. Han styr robotarméerna mot våra strategiska tillgångar. Han sänder förstärkningar och omgrupperar. Berättelsen vi är med och påverkar är en sorts dialog med Joel. Och efter en tids spelande, känns verkligen kombinationen av det sociala och närvaron av en mänsklig, om än gudomlig, hand. Man känner att spelet … lever.
I intervjuer under åren har vd:n Johan Pilestedt återkommit till ett credo: ”Ett spel för alla är ett spel för ingen”. Verket, inte mammon, står i centrum. Förhoppningsvis kanaliserar Pilestedt och de andra sin inre konstnärssjäl; distributören Sony kommer att vilja skörda magins frukter. Lukrativa mikrotransaktioner och insmugna ”pay-to-win”–patchar skulle betala de allt dyrare serverkostnaderna. Man får hoppas att humorn och den kreativa egensinnigheten inte kvävs av storpotäten Sonys ”kontrollerade demokrati”.
Café Bambino: Högerextrema influencers begår terrorbrott som PR-strategi
