Det krävs mod att se smärtan hos den andra
Jag vill tro att det finns plats för en ny generation av judisk fredsrörelse i Sverige
Sedan kriget bröt i oktober ut har det växt fram ett myller av judisk organisering: upprop, chattar, demonstrationsblock, egna högtidsfiranden. Det har varit en tid där gemenskaper brutits, omformats och nybildats. Det är tungt, men också hoppfullt då en av de enande egenskaperna hos den framväxande nya generationen av judisk fredsrörelse i Sverige utöver de uttalade – judiskheten och fredsviljan – är viljan att se smärtan, sorgen och rädslan hos både de som utsätts för Hamas terrordåd och för Israels bomber.
Det finns ett halvt stycke av Johannes Anyurus text om Gaza jag återkommit till flera gånger. ”Låtsas du – du som kan titta på ett foto av en tioåring som kastar sin sten mot en pansarvagn – den sten som poeten Saul Williams kallar för ’varje poets sista dikt’ – och hellre än att se en strimma av din egen mänsklighet i den pojken, söker efter dina anletsdrag i krigsmaskinens flacka, ärrade shamanmask av stålnickelkomposit och kamouflagenät.”
Ingen ser ut exakt som en själv men ingen saknar heller helt och hållet likheter. Därför blir det, som Anyuru antyder, ett val att se sig själv i den andra. När den judiska författaren Masha Gessen i en essä valde att se likheter mellan andra världskrigets judiska ghetton under nazisterna och Gaza under israelisk bombning var det ett beslut. Det handlade inte om att situationerna är identiska eller ens jämbördiga. Det vore omöjligt för en expert på området, som Gessen, att påstå det. Det är ingen bra analogi. Den skaver märkbart i brist på passform. Den är så uppenbart felaktig.
Det är för sent att rädda Gessens släktingar, men Gazas invånare kan fortfarande räddas från både död och fördrivning
Ändå valde hen, som släkt med förintelseöverlevare, att se något av sig själv i Gazas tioåringar. Delvis för att, poängterade hen, peka ut en viktig skillnad. Nämligen att många under Gazas bomber fortfarande lever. Det är för sent att rädda Gessens släktingar, men Gazas invånare kan fortfarande räddas från både död och fördrivning.
Att befinna sig i både rörelsen för fred mellan Israel och Palestina och i det judiska föreningslivet är just nu att ständigt bli ombedd att se den egna gruppens ohyggliga smärta. Den grymma terrorn under den 7 oktober, och samtidigt barnen, sjukhusen och biblioteken som bombas i Gaza. Och ovanpå det gör sig hela liv av antimuslimsk rasism och antisemitism i Sverige påmind, likväl som släkthistorier och minnen från Förintelsen.
Vad mycket som vore vunnet om vi kunde ta oss modet att se den smärtan i vår nästa. Som Somar Al Naher skrev: ”Precis som det finns ett behov på den judiska sidan att få den egna smärtan erkänd och artikulerad offentligt av den andra, finns samma behov på den muslimska och palestinska sidan”. Att söka efter våra anletsdrag i andras ansikten kräver tillit, och när vi intalas att smärtan vi bär med oss beror på den nästa vi vill se är det fruktansvärt mycket svårare.
Jag återvänder ofta till en text för eldupphör som mina vänner och jag skrev i Expressen efter att både 7 oktober och kriget var fakta. I den efterföljande debatten blev den här meningen enormt missförstådd: ”Men just nu skräms vi också av vad denna förtvivlan gör med förmågan hos judar i och utanför Israel att känna empati med och fortsätta kämpa för frihet och rättvisa för det palestinska folket”. Många judar läste det som att vi såg en känslokyla hos dem. Men vad vi ville var tvärtom att uttrycka vilken prövning terrordådet kan vara för ens möjlighet att hålla fast vad sin empati. Vi såg utmaningen de ställdes inför, för vi ställdes inför den själva.
Vägen framåt är gemensam, och gemensamt kan vi bara gå med tillit och empati
Om vi kan se strimman av oss själva i varandras ansikten kan vi också se en väg bortom de enkla ideologiska positionerna, en väg mot det vi gemensamt kan stå bakom. Som att ingen åsikt eller dröm om nutiden eller framtiden för landet mellan havet och floden kan rättfärdiga terrorism eller folkrättsbrott. Om vi kan se smärtan i varandra – även när den är så ojämnt fördelad – kan vi också se hur inga barn förtjänar att offras för en politisk idé.
Det här ger mig hopp över vår plats i rörelsen. I de stora demonstrationerna är vi judar få, likt vi är i samhället i stort. Men jag tror ändå att vi har något att ge. Vägen framåt är gemensam, och gemensamt kan vi bara gå med tillit och empati. Det är förjävla svårt, men för att parafrasera en forntida yid: om du vågar det, är det inte en dröm.
