Den förenklade bilden av invandraren är farlig
SVT:s ”Taelgia” är ett litet steg mot att vidga perspektivet
I veckan såg jag ”Taelgia” och undrade om det inte är dags för kulturen att sätta sig framför spegeln och ta ansvar för det den varit med och bidragit till. För vad skulle hända med självbilden av invandraren och andra generationens invandrare om de plötsligt fick tillgång till flera berättelser där föräldrarnas arv, ungas innersta tankar och erfarenheter fick ta större plats?
För visst är det så att kultur kan rädda liv?
Men ännu en gång satsar SVT på gängberättelser, vilket visar vilka fönster och vilka språk som är öppna för barn med stämpeln invandrare eller andra generationens invandrare. För det är de berättelserna som verkar ha ett värde. Sorgfyllda mammor vars enda mål i livet är att se till att barnen har det bra. Döttrar som offras i hopp om att rädda männen och i det familjens heder. Tröstlösa pappor och söner som saknar samhällsansvar. Detta är invandraren och hens avkomma.
Berättelserna om gängvåldet, kriminaliteten och frånvarande pappor läggs lager på lager så att de till slut skapar en enda sanning. Jag minns att man en gång i tiden satte etiketten turkar på alla med mörkt hår. Ett samlingsnamn för alla som helt enkelt inte var etniska svenskar.
Men att vara turk innebar att man hade något att komma med. Det vill säga ett kulturarv och en faktisk plats, vilket måste ha inneburit att begreppet turk inte kunde användas för att beskriva en homogen grupp. Invandrare och andra generationens invandrare håller desto bättre i svensk kulturliv.
För orken, tiden eller kostnaderna för att hitta fram till onåbara platser verkar vara försvinnande liten. Mystiken är intressantare. Det är billigare och kanske även roligare att fylla med samhällstillverkat innehåll i begreppen invandrare och andra generationens invandrare. Det liksom kokas ner till några få enkla förklaringsmodeller till av vad människor är och vad orten de kommer ifrån har skapat.
Oavsett ursprung har termerna skapat en homogen grupp och kulturen har aldrig varit bra på att se mångfalden i den homogena grupp den skapat. De flesta blickar och berättelser verkar komma ur bilden av barn och ungas mystik, av deras erfarenheter av att vara invandrare eller andra generationens invandrare som lever ett parallellsamhälle. Ett parallellsamhälle som bland annat skapats av kulturen då den oftast gått i samma linje med den politiska bilden av vilka invandrarna och andra generationens invandrarna är.
”Vad drömde du om och säg inte rappare för det ville alla bli, så vad drömde du om?”, säger en karaktär till en annan i kortfilmen ”Vi var barn då”, i regi av Alexander Abdallah och Mustafa Al- Mashhdani.
”Sanningen, jag älskade att baka när jag var liten. Jag drömde om att ha värsta bageriet”. De manliga karaktärerna skrattar, hejar uppmuntrande. ”Bror,” säger en av karaktärerna som spelas av Alexander Abdallah. ”Jag ska göra en dokumentär om dig. Den ska heta blatten som gör världens godaste cupcakes.”
Det finns djup bara man vet var man ska leta för att hitta känslor utöver våld och raseri.
Det var som att Abdallah och Al-Mashdani sakta började knacka ut ett nytt fönster. Ett annat sätt att förhålla sig till den bild som gång på gång reproducerar.
Ett annat litet steg mot att bryta sig ur begreppen invandrare och andra generationens invandrare syns rätt tydligt även i SVT:s nya serie ”Taelgia”. Där sipprar syrianska kulturella referenser in. Nästan alla huvudkaraktärer har en familj, de får ett ursprung och ett arv.
En av de kulturella referenserna är bröllopsscenerna. Ett annat är när Sibel, som spelas av Sara Shirpey, ställer sin far till svar när hon skriker att han borde gå i krig för henne. Pappan som hållit sig lugn fram till då reser sig upp och gastar ”vet du ens vad krig är?” I scenen ges betraktaren tillfälle att höra olika nivåer av smärta och vad som gömmer sig bakom ordet krig. Likaså scenerna med Baloo. Det finns djup bara man vet var man ska leta för att hitta känslor utöver våld och raseri.
Jenny Telemans recension ”Alla män bär på raseri i Taelgia” kom däremot som en tillbakakaka i form av invandrarbilden. ”Alla männen vi ser är helt känslomässigt sönder. De är förfrusna, infantila och livsfarligt impulsiva som stressade barn. Det finns två känslor, vrede och en sorts hysterisk lojalitet.”
Och visst fanns alla dessa adjektiv med, men inte bara. Jag menar att den bilden är lätt att ta till när man ständigt har blivit begränsad av en repetitiv bild av verkligheten, eller tja filmatiseringen. Har man andra glasögon på sig finner man att det finns platser hos dessa män som bland annat Teleman inte verkar ha tillgång till.
”Det är så den enda berättelsen skapas, visa ett folk från bara en sida, från bara en sida, om och om igen, och det är vad de blir,” föreläste Chimamanda Ngozi Adichie på TED talk och tog bland annat upp hur hon känt sig skamsen över den mediala bilden hon svalt på den mexikanska befolkningen i USA.
Har svenskt kulturliv och analyser om det skapat kriminella? Nej, men det har varit och är väldigt begränsat. Kulturen verkar ha glömt att barn och unga har ett arv. De har berättelser där delar av deras individuella identitet existerar i symbios med samhället de lever i. Att identiteten de får styr självbilden av vem de är.
Berättelser har en avgörande roll i hur vi ser på oss själva och hur vi ser på någon annan.
”Vad händer om det kultiverade språket består av giftiga ämnen eller har gjorts av bärare av gifter? Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå”, skrev filologen Victor Klemperer i sitt sammanställda arbete, ”LTI, Lingua Tertii imperii tredje rikets språk”. I boken visar han hur språket spelar en avgörande roll i hur vi tänker och avgör det samhälle vi lever i. Men jag skulle även vilja lägga till berättelser. Berättelser har en avgörande roll i hur vi ser på oss själva och hur vi ser på någon annan.
Det offentliga rummets vägran att låta flera perspektiv synas tvingar unga att söka andra vägar för att höras. Eller så anpassas de efter rollen som invandrare eller andra generationens invandrare så att de kan få utöva sin konst. Lite så som kvinnor en gång i tiden gjorde när allt de ville var att skapa sig en plats i samhället.
