Vi kan bara vänta och se hur vi har skadat barnen
Varje föräldrageneration gör fel – jag tror det handlar om skärmar för oss
Jag tänker mig föräldraskapet som döda vinkeln? Inte alltihopa såklart. Men det finns en blindhet, som är förkrossande.
Man försöker göra rätt. Man försöker verkligen göra rätt. Man gör alla rätt, men enligt en lag kommer något vara fel, oupplyst, dumt, ibland förödande. Det om något har förenat föräldragenerationer. Det är först efteråt vi får reda på vad det var. Det är ett av livets disgusting villkor.
I efterhand känns det perverst hur man kunde skada barnen så. Söndagsfarsor? Dela på syskon vid skilsmässa? Adoption? Bolma i ansiktet på bebisar? Barn ska vara tysta? Hela paketet med sexuella övergrepp? Hur man inte definierade det som våld?
Vad fan tänkte de med på 70-talet när det fanns ett surr om att barn har sexualitet och kunde ”samtycka” vid pedofili? Penisar och vulvor i varenda bilderbok? Why? Det är aggressivt och oempatiskt. Narcissiskt i betydelsen att den vuxna är centrum och barnen är till för att bekräfta centrum.
Vad mer. Behöver inte rada upp alla fel som funnits. Men det jag far efter är det man tror är bra, som inte var bra, men som man först trodde var bra, förstår man först efteråt var dåligt. Och det går inte att komma runt? Det är som en ögonbindel av järn över själva livet? En tvingande regel som bara måste ha den kronologin. Dessutom är det otroligt höga krav att ställa på människan: att se sig själv och sin makt. Jag minns en dokumentär om Berlusconi, hur den nu döda neo-fascisten beskrev för filmaren Eric Gandini att han var en underdog. Om presidenten är en underdog, hur kan man då begära att en förälder ser sina egna mekanismer?
Vi måste vänta på nästa samtid för att förstå vad som egentligen hände
Det är ironiskt, på ett liksom äckligt sätt, som att livets evolution hånar en, för jag tror att alla föräldragenerationer velat väl. Men ingen kommer lyckas. Vi måste vänta på nästa samtid för att förstå vad som egentligen hände. Vi låta de då vuxna barnen skuldbelägga oss som vi skuldbelägger morsor i vår generation som lämnade bort sin bebis i tre månader och åkte båt till Australien, utan att tänka på anknytning, eller om det var våra föräldrars föräldrar. Det värsta är, att det är det som gör päronen mänskliga, på ett sätt likeable, för de är som vi? Det enda som förenar över generationerna. Man kommer fela.
Jag har en känsla att min föräldragenerations döda vinkel kommer att ha nåt att göra med skärm. Men eftersom jag är som alla andra kommer jag inte förstå vad vi gjorde fel förrän i efterhand. Barnen, när de vuxit upp och med nöd och näppe kan skriva krönikor själva, kommer att skriva: hur kunde de ta ifrån oss språket, läsningen, men framförallt tillgången till våra era tankar?
Nej. Jag vet inte. Jag tror inte det faktiskt. Jag tror vi inte vet vad läsning är längre, när vi pratar om läsning. Den nya läsningen håller på att hända. Det är fett. Vi fattar det inte bara. Konturerna för den nya läsningen är inte formade än. Jag tror det finns ett svar, ett ja, i samtiden, i framtiden. Språket började röra på sig med internet och har inte stannat än. Hela sanningen det har alltid rört sig. Det är det som är språk. Vi har inte sett slutet på det här. Det kommer finnas tankar, läsning, skrivande, men vi är bara människor som inte kan föreställa oss härligheten än. Eller så har vi förstört våra barn. Rakt av. Vi får se.
