All Barbie-plast är äkta och den är vår att bära
Fantasilöst att inte kunna se kvinnan som representant även för män
Frågan om ”Barbie” är felaktigt ställd. Det borde inte handla om ifall det är en manlig eller kvinnlig film, utan om det är en tragedi eller komedi. Kanske verkar fånigt att hänga upp sig på, men jag tror det skulle göra mycket för det slentrianmässiga, nästan parodiska avfärdandet.
Inte bara från högerkillar som Ben Shapiro, till exempel hörde jag Sigge Eklund i Alex och Sigges podcast, som konstaterade att Barbie är skit. Det stämmer inte. Filip och Fredrik gör i sin podd analysen att Barbiefilmen är bevis på suget att låta män vara män (”Oppenheimer”) och kvinnor vara kvinnor (”Barbie”).
Den tanken omöjliggör idén att kvinnan skulle kunna vara representant för även män, alltså i första hand människan, utan hennes kön tar emot för den allmängiltliga erfarenheten av att vara vid liv. Även Ann Heberlein tjatar sönder sig i SvD om att det inte finns några kvinnor i Oppenheimer. Och? Hon kan väl vara Oppenheimer? Hon om någon kan väl glädjas åt att alla är vita i alla fall. Lite girigt. Mycket fantasilöst.
I själva verket är Barbie och Oppie varianter på samma person: de har det lilla extra och mår skit. Christopher Nolan och Greta Gerwig har valt att koncentrera deras öde, för det säger nåt om något större. Det vill säga mänskligheten. För 2 lax år sedan sa Aristoteles att skillnaden på komedi och tragedi är att man lär man sig något av tragedier. ”Barbie” är en tragedi, (till skillnad från till exempel ”Succession”, som är en komedi).
Bara anspråket är sårbart: För att för kunna lära sig så måste man ställa en fråga.
I ”Barbie” är alla fast i sina roller. Inte bara kvinnorna. En uppvisning i berättelsen om att vara sitt eget fängelse. Barbie som får panikångest av att kombinera tankar om livets förgänglighet med tjejkvällar. Ken som vantrivs i den binära kulturen av alfa och beta-män.
Det finns en känslomässig transcendens som skådespelarna excellerar i. Som politisk teori är betyget 1. Men som berättelse om vår tid är den omkullkastande. Sorglig. All plast är äkta, och liksom vår att bära? Att Mattel, som skapat den vidriga dockan, är finansiärer får ses som ytterligare en gestaltning av exakt hur världen är. Post-postmodern och utom räddning men befolkad av romantiker som försöker tro på nåt? Till skillnad från satir om samtiden som, säg, Ruben Östlunds senaste, är Greta Gerwig sina karaktärer och därför tittaren. Optiken är inställd på närhet.
Filmen beskriver en värld, vår verklighet, där alla människor lider, då plikten att uppfylla sin roll gentemot samhället, blir viktigare än att vara sann.
Ken säger ”I lost interest in patriarchy when I realized it was not about horses”, ändå ska han leda ett samhälle? Han som älskar att jobba med beach? Barbies enda uppgift blir att vara Kens fru. Men ingen har frågat om hon är kär.
I den icke-existerade världen. Den rosa Barbie-världen. Kalla den Paradiset (döden) är det tvärtom. Ingen lider, men ingen är levande. Det är gammalt tema. Att leva är att lida. Barbie diskuterar frågan om det kan vara värt smärtan. Det är en rätt suicidal historia. Men fråga Sylvia Plath hur det är att vara kvinna.
Mammatropen är starkast. Imponerande skildrad av Gerwig. Det är där hon lagt storyn: Modern, som vid blotta förnimmelsen av en separation, med sin dotter i stundande pubertet, bygger voodoo-likt, en Barbie med ett medvetande. ”It feels like I am conscious, but about myself”, säger Margot Robbie när denna anlänt till vår äckliga verklighet.
Jag skulle aldrig i fucking livet köpa en Barbie till mina små döttrar, men däremot är rädslan för att separeras från dem också min. Att sluta leka är att sluta barndom, sluta vara flicka, tvingas vara kvinna, slutet för ett moderskap.
Vad Barbie lär sig? Jag vet inte. Typ att mörker finns. Och att det är svårt att vara människa, mamma, dotter, man och kvinna i vår tid.
