Historien sätts på spel
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2019-07-11 | Publicerad 2016-07-01
Henrik Arnstad om datorspelen som tar över filmernas roll som förmedlare av det förflutna
Populärkultur är den viktigaste kunskapskällan, angående historia. Det är främst via massmedier och nöjesindustri som förflutenheten kommuniceras. Jämfört med andra humanvetenskaper är historia överrepresenterat i medier (intressant nog samtidigt som historiker är underrepresenterade).
Vi lever i en pessimistisk tidsålder, besatt av det förgångna. I centrum för historiehysterin tronar sedan länge Adolf Hitler och andra världskriget. Men detta medielandskap är föränderligt.
Ett exempel på förändring är datorspelens relativt nya och centrala roll. Ett praktexempel är svenskt; spelserien Hearts of Iron, som handlar om andra världskriget och är producerat av Stockholmsbaserade Paradox. I sommar släpptes del IV och mottogs med applåder av den internationella spelkritikerkåren.
Hearts of Iron är strategi på avancerad nivå (”ultimate armchair-general game”, skriver spelwebben IGN). Spelaren tar kontroll över valfritt land och hanterar inte bara strider utan även ekonomi, politik, industri och diplomati – allt med mängder av parametrar.
Stor möda har lagts ner på detaljer, exempelvis är namnen på politiker och högre militärer korrekt återgivna, även för småstater som Sverige. Per Albin Hansson kan exempelvis peta in fascisten Per Engdahl i regeringen, vilket leder till auktoritär politisk utveckling. Gustav Möller stärker tvärtom demokratin (Ernst Wigforss får nöja sig med att öka produktiviteten, ”Civilian Factory construction Speed: +10.0%”).
Som historielektion är inte Hearts of Iron att förakta, det finns en hel del intressanta aspekter. Ofta blir så kallade kontrafaktiska resonemang fåniga, när verkliga historiska utvecklingar ska ersättas av fiktiva (”vad hade hänt om isen brustit under Karl X:s armé 1658 då svenskarna anföll Danmark?”). Men att som datorspelare låta Italien 1936 följa en politik, där landet inte närmar sig Tyskland utan i stället söker bygga upp en medelhavsfederation, berättar faktiskt en hel del om de alternativa vägar som ständigt erbjudits i historien.
Framför allt slipper Hearts of Iron överdrivet fokus på USA:s krigsdeltagande, som i verkligheten var begränsat men som i populärkulturen blivit fullständigt centralt. Detta sedan Kubakrisen 1962, då mastodontfilmen The longest day lanserades. Filmen var den första populärkulturella skildringen av D-dagen och syftade till att utesluta Sovjetunionen från den västliga berättelsen om kriget. Men bara några år senare började amerikanska krigsfilmer problematisera och ifrågasätta de heroiska berättelserna, utifrån samtida erfarenheter av Vietnamkriget.
Filmer som Kellys hjältar (1970) drev satiriskt med tidigare ideal, som upplevdes som förlegade. Tage Danielsson diktade 1976 ironiskt om ”hjältar som alltid kom från USA” och konstaterade att ”vad svårt det blir ju mer man lär sig”. Mot slutet av 1970-talet introducerades vidare Förintelsen, via populärkultur, in i den västerländska berättelsen om kriget. Det gjorde förflutenheten ännu mer komplex.
Kalla krigets slut 1989–1991 innebar det traditionella krigsnarrativets återkomst. Den minnespolitiska populärkulturella produktionen anpassade sig till det mediala modet. Spelfilmernas dominans minskade gradvis. Det kom i stället allt fler tv-serier och datorspel. Det är ingen slump att storfilmen Saving private Ryan (1998) efterföljdes av de enormt påkostade tv-serierna Band of brothers (2001) och The pacific (2010).
Övriga västvärlden följde efter USA som brukligt är. Svenska tittare kunde exempelvis nyss följa den imponerande norska tv-serien Kampen om tungvattnet. I dessa tv-serier är det återigen berättelsen från den äldre retoriken som gäller. Maskulinitetens hjältar slåss ”med mycket kortklippt hår”, för att återigen citera Tage Danielssons text från 1976.
Parallellt under 1990-talet blev datorspelen om krigen allt mer avancerade, snygga och utmanande. Att datorspel i dag spelar en mycket stor roll som historieförmedlare, är något som generellt har förbisetts av historiker. Mediet har dominerat ungdomsåren för de generationer som växt upp sedan 1970-talet. Många fortsätter spela i vuxen ålder.
I spelen om kriget är hjältefokuset än mer tydligt än i tv-serierna, samtidigt som problematiska företeelser som Förintelsen oftast är frånvarande (beroende på tysk lagstiftning, enligt vad som sagts mig av spelproducenter).
Spelen om kriget erbjuder konsumenten känslan av att ”jag var där”. På D-dagens stränder, på Iwo Jima eller vid slaget om Storbritannien (mycket mer sällan på östfronten). På slagfältet, i stridsvagnen eller uppe i jaktplanet. Som minnespolitiska instrument är datorspel därmed svårslagna.
Teoretiskt handlar det om metapolitik. Om hur maktutövning – via berättelser, språk och diskurser – förändrar de samhälleliga, politiska och sociala rum, inuti vilket vi existerar. Ett sorts virtual reality, parallellt med den som existerar om du sätter på dig 3D-glasögon som Oculus rift, och omsluts av datorspelens historiebruk. Samtidigt som kulorna viner omkring dig på Omaha beach 1944.
I denna snitslade bana utgör dock Hearts of Iron IV något av ett undantag, i sin – relativt – öppna arkitektur. Jag omvandlade det fascistiska Italien till en demokrati, stöttade framgångsrikt den spanska republiken i striden mot fascismen 1936 och anföll inte Jugoslavien eftersom mitt folk föredrog fred. Alltid en tröst, i en samtid präglad av ultranationalismens triumfer. Utifrån tidevarvens förändringar, för att citera slutet på Tage Danielssons text:
Och Ingrid Bergman log rart
och ömt mot Humphrey Bogart
i vit tropikkavaj.
I baren spela pianisten
As time goes by.
För konsumenten av tidens trendsättande populärkultur spelar det mindre roll om staden Casablancas förhållanden 1942 återges i en spelfilm, en tv-serie eller i ett datorspel. As time goes by.
Henrik Arnstad
