Jag handlar på nätet och går på nit efter nit
Skitluktande köpcentrum kom tillbaka, allt är förlåtet
Att bo i USA är att hela tiden vara vaksam på blåsningar, det är något jag pratar om med andra svenskar i San Francisco ibland. När min mor var på besök för några år sedan var vi i ett shoppingcentrum i Milpitas, en liten stad i Santa Clara county som omges av soptippar, vattenreningsverk och kemiska fabriker, och som luktar därefter.
Medan mamma provade skor stod jag och min man och drällde utanför butiken där en glänsande ny bil stod upphöjd på en plattform. Man kunde vinna den, och vi skrev ner våra namn och telefonnummer på en lapp och la i en urna.
Flera månader senare hamnade min make på sjukhus med njursvikt. Samma dag som han äntligen skulle få komma hem ringde en kvinna och förklarade att jag vunnit en kryssning på lotteri och även hade stor chans till ytterligare priser: resor, bilar, allt möjligt. Allt jag behövde göra var att åka till deras kontor och skriva på papper.
Efter en vidrig vecka kändes det fantastiskt med en så glad om än märklig överraskning. Jag ringde min man och berättade att vår lycka hade vänt. Han förklarade att jag så klart blivit blåst. Hon som ringde var från en sorts andelslägenhetsbluff och det här var ett sätt att lura dumskallar till försäljningsmöte. När livet krånglar och man behöver något att klamra sig fast vid, då är garden sänkt.
Köpcentrum, som det i Milpitas, för en tynande tillvaro i ett Kalifornien som allt oftare handlar på nätet. Men för bluffar och blåsningar råder glansdagar.
När min man gick bort för ett år sen försvann vår rutin att hyra bil och storhandla ett par gånger i månaden. Utan körkort och livslust (det finns alltid ursäkter) började jag handla mat genom Amazon Fresh. Till skillnad från den fysiska butiken har Amazon Fresh aldrig samma utbud två gånger i rad. Granolan du gillar finns inte nästa gång, köttet du tänkt tillaga finns bara inne ibland och du får köpa max två paket av havremjölken. Alternativet är att använda shopping-appar som Instacart, men de lägger i sin tur på avgifter på enskilda varor, utöver leveransavgift (och dricks).
Det finns andra mycket goda skäl att inte stödja mat-apparna. Konkurrenten Doordash har avslöjats flera gånger med att stjäla dricks från sina bud. Så jag försöker mig på mataffären Safeways portal. Enligt en vän jag litar på har de ett starkt fack och betalar sina anställda bättre. När maten kommer är det med ett bud från Doordash.
Att handla etiskt i USA är sällan lätt. Under pandemin slutade jag och min man att beställa mat med bud, då vi inte tyckte oss kunna stå för hur bud-apparna behandlade sina (icke-)anställda. Men även restaurangerna använde betalningslösningar som tillhörde samma företag.
Detta gäller ännu mer Amazon, det är snudd på omöjligt att inte använda sig av dem i det amerikanska nutida samhället. Utöver att de är billigast är det vanligt med Amazon-presentkort som premie när man ger blod eller svarar på en enkät. Aktivist- och välgörenhetsorganisationer har önskelistor på Amazon där man kan beställa skolmaterial till barn, eller böcker till folk som sitter inlåsta. Företaget är en självklar del av infrastrukturen. Under en tid försökte jag undvika Amazon helt men ofta kom det jag beställt från andra ställen ändå med bud och kartong från dem.
Löftet om nätets utbud försvinner i manipulerade sökresultat och tvingande algoritmer.
Washington Post (som precis som Amazon ägs av Jeff Bezos) visade i ett reportage från förra året att ”allt på Amazon håller på att bli en annons”. Det är nästan omöjligt att hitta det sökresultat som är mest relevant. Hur Amazon fungerar är föremål för rättegång, sedan 17 stater tillsammans med den amerikanska konkurrensmyndigheten FTC har stämt företaget för att de använder sin monopolställning till att driva upp priserna, försämra kvaliteten och begränsa konkurrensen.
Allt blir samma sak. Löftet om nätets utbud försvinner i manipulerade sökresultat och tvingande algoritmer. Jag träffar en ny kille och bestämmer mig för att köpa nya tungskrapor. Apoteken bommar igen i rasande takt så jag söker på nätet. Amazon är oftast billigast, och med prime-medlemskap får man ”gratis” hemleverans.
Till slut hittar jag en tungskrapa som jag tycker ser ut som den jag har. Jag slår till på ett åttapack eftersom de är billiga och jag antagligen bör byta skrapa oftare än det är solförmörkelse. Skraporna kommer och är gjorda av någon sorts mjuk plast som böjer sig i munnen. Morgonbeläggningen på tungan är intakt. Plastberget växer och jag går till en fysisk butik i stället.
En annan gång får jag på Facebook upp en annons för t-shirts med tryck från skräckfilmer, från ett företag vars hemsida jag varit inne på tidigare. Det står att de tillfälligt kan sälja t-shirts för runt 50-lappen. Jag fyller den virtuella varukorgen med tröjor till mig och nya killen och klickar mig igenom utcheckningen. Men sidan står och tuggar i stället för att checka ut. Plötsligt märker jag att adressen på hemsidan är fel. Jag har gått på en bluff igen. Någon har nu mina kontouppgifter. Återigen den där känslan av nederlag, av att vara en person som kommer springande som en hund när någon dinglar ett erbjudande framför näsan på mig. Varför skulle t-shirtar som i vanliga fall kostar 300-400 kronor plötsligt kosta nästan ingenting?
… när allt är skräp och bluff och i hemlighet ondskefullt och ägt av samma människor, är det lätt att bli kundnihilist.
Efter att jag klickat på t-shirt-bluffen får jag upp nästan identiska annonser i flödet flera dagar efteråt. Facebook själva modererar inte, utan ber oss att anmäla bluffarna medan bluffmakarna skapar hundratals kloner av samma annons. Facebook tjänar pengar, någon får tag på våra kontouppgifter. Efter att ha anmält ett gäng får jag ett snorkigt meddelande om att jag kanske missbrukar anmälningsfunktionen.
När jag trodde att jag vunnit en kryssning var det en rätt avancerad bluff. Det kändes givetvis lumpet efteråt: varför lät köpcentrumet den här bluffen fortgå? Nu framstår det som en oskyldigare tid. Ett köpcentrum har personal man kan prata med, Facebook har automatiserade anmälningssystem som inte funkar. Det ska mycket till för att man ska kunna nå en fysisk person på nätet. Sökmotorerna är så annonsstyrda att det ofta är en utmaning att hitta alternativ till det fåtal varor som annonsörerna och sökmotorerna tycker att vi ska köpa.
Självklart borde vi shoppa mindre generellt. Jag behöver inte fler t-shirts med tryck, inte heller en kryssning. Jag behöver dock till exempel en ny tungskrapa (enligt min tandläkare). Och när allt är skräp och bluff och i hemlighet ondskefullt och ägt av samma människor, är det lätt att bli kundnihilist. Varför inte handla fast fashion? Varför inte köpa billigast möjliga från kinesiska portaler?
Det finns så klart goda anledningar. Men när tungskrapor och t-shirts blir en gåta som ska lösas på ett allt grundare internet är det inte utan att jag kan instämma i klagan jag hör i San Francisco allt oftare: ”Jag saknar när jag kunde köpa det här i en affär”. Skitluktande köpcentrum kom tillbaka, allt är förlåtet.
