ÅSIKT

Skona oss från Löfvens nyliberala antirasism

Enna Gerin om hur antirasismen och klasspolitiken har frikopplats från varandra i Sverige

avEnna Gerin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Mickan Palmqvist
Enna Gerin är ny skribent på Aftonbladet Kultur

DEBATT. Att överenskommelsens 73-punkter kan säljas in som ett storartat antifascistiskt försvar av den liberala demokratin är ett tydligt exempel på hur antirasismen och klasspolitiken har frikopplats från varandra i Sverige. Regeringens försök att ursäkta sin ojämlikhetspolitik börjar redan bli tröttsam.

Jag förstår att många känner sig lättade över att ultranationalisterna och nyssnazisterna i SD:s ledning hålls borta från direkt inflytande över den svenska regeringsmakten. Åtminstone några år till. Jag är också lättad över det. 

Det som är mer svårbegripligt är hur de flesta med hull och hår köper den S-ledda regeringens saga om att den uselt förhandlade överenskommelsen med C och L skulle vara en antirasistisk nödvändighet och det enda sättet att stoppa SD.


De få socialdemokratiska röster som öppet luftat sin oro över de långsiktiga konsekvenserna av detta märkliga regeringsupplägg, blev snabbt anklagade för att vara beredda att offra minoriteters rättigheter på SD:s altare. Thomas Bodström, långt till höger i partiet, stod i SVT:s Agenda 13 jan och ömkade de stackars ”invandrare som diskrimineras” i sitt försvar av den nyliberala överenskommelsen.

Jag tackar för omtanken, men jag är också socialdemokrat och det sista jag behöver är att användas som ett slagträ i försvaret av en dålig överenskommelse som kan visa sig bli ett historiskt misstag för socialdemokratin.


I Ekots lördagsintervju (26 jan) var det svårt för arbetsmarknadsminister Ylva Johansson att försvara den centerpartistiska slakten av Arbetsförmedlingen, a-kassan och arbetsrätten. När det blev för svettigt började hon allvarligt tala om hur ”främlingsfientliga, rasistiska, nationalistiska krafter växer sig starka” i Europa. Att det är en historisk uppgift att isolera dessa. Det här kommer bli ett standardsvar när kritiken mot regeringens högerpolitik blåser än hårdare.

Hur en brutal privatisering av Arbetsförmedlingen, försämring av a-kassan, försvagning av arbetsrätten och höjning av hyrorna ska mota tillbaka nyfascismen är obegripligt. Denna motsägelse förstod många av efterkrigstidens liberaler. I dag går de hand i hand med socialdemokrater som blundar hårt för att inte se konsekvenserna av politiken de ska föra.


Att förlita sig på liberala anständighetsbarriärer och goda värderingar är ett misstag, det kommer självt aldrig stoppa nyfascismens framfart. Torbjörn Nilsson (Expressen 17 jan) har därför dessvärre rätt: Det liberala regeringsblocket verkar inte ha någon riktig plan på hur de ska sätta stopp för SD:s framfart.

I ett trovärdigt försvar av den ­liberala demokratin måste antirasismen flätas samman med en radikal jämlikhetspolitik. Så skona oss från Löfven II-regeringens nyliberala antirasism. Den kommer inte rädda någon.

ARTIKELN HANDLAR OM