Mormonstinn musikal

Anna Andersson ser sång, dans och profaniteter om religionens kraft

Hantering av aggressiva krigsherrar (Camilo Ge Bresky) ingick inte i mormon­missionärerna äldste Price (Linus Wahlgren) och äldste Cunninghams (Per ­Andersson) utbildning.

MUSIKAL Det var med stor förväntan jag gick och såg Book of Mormon på Chinateatern i Stockholm. Det är en musikal skriven av Trey Parker och Matt Stone samt kompositören ­Robert Lopez. Stone och Parker är männen bakom South Park – den saltaste satiren som visats i tv. Jag såg fram emot tre timmars sång, dans samt profanering, perversioner och vulgariteter.

Jag blev inte besviken – men jag blev heller inte det minsta chockad. Det ska fan vara helig ko-slaktare i Sverige.

Book of Mormon handlar om två unga mormonmissionärer som skickas till Uganda för att frälsa själar. Väl på plats konfronteras de med den brutala verkligheten: fattigdom, aids, kvinnlig omskärelse, laglöshet samt en galen krigsherre.

Den ena, äldste Price (Linus Wahlgren), som alltid betraktat sig själv som just en frälsare – kanske den främste frälsaren någonsin – vacklar i sin tro medan hans mer tappade kompanjon äldste Cunningham (Per Andersson) hittar, eh, alternativa ­berättelser för att nå byborna.

Udden i den här berättelsen är till ­synes riktad mot religiösa i allmänhet och mormoner i synnerhet. Mormonkyrkan, som i Sverige har knappt 10      000 medlemmar, har också sett till att annonsera i programbladet. På vår redaktion har det landat ett ambitiöst multimediematerial om hur det ”är på riktigt” att leva som mormon och när vi efter föreställningen gick ut i februarikylan möttes vi av leende mormoner i bara skjort­ärmarna, som delade ut Mormons bok. Många som sysslar med pr har att lära av mormonkyrkan.

Jag förstår att man som troende mormon kan ta illa upp när en krogfryntlig publik garvar läppen av sig åt den religiösa berättelse som ligger till grund för mormonernas speciella gren av kristendomen. Men de är faktiskt berättelsen trogen, och även en troende måste medge att de flesta religiösa myter ter sig knasiga när de tolkas bokstavligt – han vadå, klöv Röda havet? – men tro går ju bortom bokstaven.

Sensmoralen i musikalen är inte att det är fel att tro utan snarare att folk får väl tro på vad sjutton de vill. Det kan vara hur knasigt som helst – men det kan också vara tron som ger människor kraften att stå upp mot en tyrann. 

Det är kanske inte det vackraste jag sett sen jag konfirmerades men det är i alla fall lite vackert om trons kraft (som i och för sig också kan användas till att förtrycka egna ­homosexuella känslor, vilket fenomenale Anton Lundqvist sjunger fram i kvällen bästa nummer Bara släck).

De enda som kan provoceras av det budskapet är väl möjligen den där sortens ateister som blir arga över att folk överhuvudtaget har en tro. Men de är nog för humorlösa för att alls uppskatta en rolig ­musikal.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.