Patriarkatet göms undan
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2016-01-13 | Publicerad 2016-01-08
Göran Sommardal: Dokumentären om Katarina Taikon visar inte den romska kulturens baksidor
Vi lever i en ideologiserad tid. Historien plockas undan efter behag – eller görs redan från början obefintlig som förklaringsmodell – eftersom det den skulle berätta rubbar den samtida politikens cirklar.
Historien görs ”aktuell”, det vill säga ahistorisk.
Ta filmen om Katarina Taikon. Den berättar bland annat om den hederskultur som möjliggjorde att Katarina giftes bort när hon var 13, ett äktenskap hon sedan flydde ifrån. Men genom att filmen behandlar ämnet så otydligt, uppfattar till och med en annars så skarpsynt person som Malin Krutmeijer (Aftonbladet 15 aug) saken som att hon flydde från ett tonårsäktenskap.
13 år är visserligen tonår, men hon flydde ju i klara verba från ett tvångsäktenskap, till en socialitet (den ”svenska”) där det traditionella samhällets institutioner (de hederskulturella) var avskaffade, och hon och hennes syster Rosa kunde etablera ett annat, ”modernt”, liv.
Det är dynamiken mellan den romska socialiteten och den svenska (om vi ska kalla den så: den moderna) som ger Taikon handlingsutrymmet och visionen att ”återvända” och driva sin solidariska kamp för romernas rätt att tas emot och ingå i det svenska samhället där de har självklar hemortsrätt.
Det är också för att hon har lämnat det romska och kan se tillbaka på det med ”de svenska ögonen” som hon tycker så illa om Ivar Los romantiserande syn på ”zigenarlivet”.
Varför har inte Gellert Tamas och Lawen Mohtadi tydliggjort det utbytet mellan det romska och svenska, dynamiken mellan det traditionella och det moderna samhällets socialiteter?
Förutom en viss taktisk feghet (jag vågar kalla den det; bara att nämna hederskultur kan ju ses som en stigmatisering), också en oförmåga/ovilja att historisera.
Den polska filmen om den romska poeten Papusza (Bronisława Wajs) är därvidlag öppnare. Förutom att den sätter in den romska folkgruppen i ett större och längre tidsperspektiv, pekar den också ut den romska socialitetens ”efterblivna sidor”: den sant patriarkala strukturen, brudköpskulturen, klandiktaturen och den etniska barrikaderingen som är resultatet av den flerhundraåriga tillvaron i en fientlig eller avog social omgivning. Historien är ju inte människornas ”fel”, den hör inte ihop med deras inneboende ”natur”, men den måste berättas.
Men detta ideologiska hukande. Det måste ju gå att samtidigt säga att det moderna svenska samhället i många avseenden var ”historiskt bättre”, mer framskridet, med större frihet och möjlighet för individen än det traditionella romska, samtidigt som man berättar historien om det svenska samhällets orättvisa och diskriminerande behandling av romerna. Annars blir ju sammanhanget obegripligt.
Det gäller ju också frågan om de romska rumänerna.
Alltså, historisera!
Utan historisering fortsätter framhurrandet av den ideologiserade tiden, oavsett vilken sida man står på och bakom vilken barrikad. Det är en verklighetsbeskrivning som i grunden mytologiserar samhällets motsättningar. Gör dem till en fråga om rätt och fel, god och ond. Och därmed gör dem användbara för populismens politiker.
Göran Sommardal
Fotnot: Dokumentärfilmen Taikon visas i kväll på SVT1
