Trollkarlens hatt lär oss om dödsdriften
Allt du velat veta om Freud – men glömt att fråga Mumin
”Till Lena och Greta från Gisela, sommaren 1956.”
Så står det på försättsbladet i mitt exemplar av ”Trollkarlens hatt”, Tove Janssons kapitelbok som i år firar 75 bast. Om hur Mumintrollet, Snusmumriken och Sniff hittar en mystisk hatt på en bergstopp, en trollkarlshatt som på ett mycket freudianskt vis vänder allt i sin motsats.
Ett läskigt myrlejon med polisonger blir till exempel en mesig igelkott, och när Mumintrollet självt kryper in i hatten blir resultatet katastrofalt:
”Allt som var runt på honom hade blivit smalt och allt som var smått hade blivit stort. Och det mest konstiga var att han själv var den enda som inte kunde se hur det var fatt.”
Lena är för övrigt min mamma och Greta min moster, och nog kan jag tänka att det vilar något freudianskt också över min upplevelse av Janssons berättelse, eller åtminstone något oidipalt. Jag vet inte hur många gånger jag har läst ”Trollkarlens hatt”, men det är i alla fall så många gånger att den där dedikationen för alltid har kilat in sig mellan mig och verket.
I min hjärna utspelar sig berättelsen sommaren 1956 och ingen annan sommar, och även om min mamma förstås inte är med i den så är hon det ändå på sätt och vis. Kanske skulle man kunna säga att jag läser boken genom hennes ögon? Eller att det tvärtom är hon som genom boken läser mig?
som lök på mammalaxen pågår i ”Trollkarlens hatt” också ett smärre Oidpusdrama där fadern, alltså Muminpappan, genomgående är hänvisad till kulisserna.
Jag vet inte. Allt jag vet är att omläsningen har någon sorts återställande inverkan på mig, ungefär som när Mumintrollet efter förvandlingen återgår till sitt vanliga jag. Detta i en mardrömslik passage där Muminmamman först inte känner igen honom. Men så vänder det:
”Muminmamman tittade noga. Hon såg in i hans skrämda tallriksögon, mycket länge, och sen sa hon stillsamt:
Jo, du är Mumintrollet.”
Innesluten i sin moders ömma blick förvandlas han åter till hennes hemtrevligt runda avbild, i en urscen där han, för att tala freudianska, låter sig spolas tillbaka in i primärprocessens varma och lustfyllda strandskvalp. Primärprocessen, alltså den förspråkliga gåta som huserar i det helt lilla barnets hjärna, en liten sol av ren drift.
Att påstå att jag regredierar så pass under läsningen är väl att ta i, men nog tycks mig berättelsen bejaka en grumlig föreställning om ett tillstånd av absolut frid som jag tänker mig rådde i universum ungefär fram till eller närmare bestämt exakt fram till den dag då jag föddes, den 13 april 1965.
Nåväl, som lök på mammalaxen pågår i ”Trollkarlens hatt” också ett smärre Oidpusdrama där fadern, alltså Muminpappan, genomgående är hänvisad till kulisserna. De få repliker han sticker fram tycks dessutom anfäktade av en märklig sorts fetischism. Som till exempel när det visar sig att Muminmamman förlagt sin handväska:
”Jag känner mig alldeles främmande för Mumintrollets mamma om hon är utan väska. Jag har aldrig sett henne utan förr.”
För Mumintrollet vidkommande blir moderns väsklösa tillstånd bara ytterligare en trygg bekräftelse på att hon är anatomiskt identisk med honom själv. Inget tycks kunna hota deras solomstrålade symbios, förutom den märkliga hatten då, denna övertydliga symbol för Faderns ordning.
Nu kan det förstås hända att någon räcker upp handen för att påtala att det inte ens är säkert att Muminböckernas författare var bekant med Freuds teorier.
Så där kan man hålla på, och faktum är att ju mer man bläddrar i ”Trollkarlens hatt”, desto mer psykoanalytiskt bråte trillar det ur den. Ta bara den så kallade Kungsrubinen som krypen Tofslan och Vifslan för in i historien på sidan 112. Vem har väl någonsin stött på en mer ogrumlad symbol för det som Freud benämnde som Eros eller livsdriften? Hör bara hur det låter när dalens invånare låter sig förföras:
”De tyckte sig inne i dess flammor se allt det vackraste, djärvaste och finaste de nånsin tänkt och upplevat och de fick lust att tänka och uppleva det en gång till.”
Givetvis dröjer det inte många sidor innan också Thanatos eller dödsdriften gör entré, i form av Mårran som anser att stenen är hennes.
De båda drifterna är förvisso jobbiga på sitt respektive vis, men balanseras som tur är av överjaget, i boken representerat av den folktribunal som dalens invånare hastigt arrangerar för att döma i fallet Tofslan och Vifslan versus Mårran:
”Begripslar du allsla? frågade Tofslan.
Inte ett duggsla, sa Vifslan och blåste en körsbärskärna på domaren.”
Tofslan och Vifslan må vara felstavade i libidot, men äganderätten har de likväl på sin sida. De får behålla sin sten, medan Thanatos, eller Mårran, här skrider ut ur berättelsen på sitt eget amorfa vis:
”Hon satt kvar en stund, så gled hon bort i trädgårdens mörker. Men där hon suttit hade marken frusit.”
Nu kan det förstås hända att någon räcker upp handen för att påtala att det inte ens är säkert att Muminböckernas författare var bekant med Freuds teorier. Det är i sådana fall en attack som låter sig motas tillbaka på enklaste vis, genom att hänvisa till Janssons ”Psykofnattvisa”, en kuplett som bland annat innehåller orden ”libido”, ”narcissistisk”, ”infantil” och ”Oidipus”.
Så var det med den saken.
Rörande Gisela så tycks ingen längre minnas vem hon var, tyvärr. Eventuellt kan hon dock ha varit finska, för mitt exemplar av ”Trollkarlens hatt” är faktiskt förstaupplagan, tryckt 1948 av Holger Schildts förlag i Helsingfors. Först ett år senare gavs boken ut i Sverige, av Gebers.
Rena pensionsförsäkringen, om bara inte ryggen hade trillat av, och om inte mina små fadermördare till söner hade färglagt bilderna på det mest brutala vis, med tuschpennor.
