En svensk dramatiker lär aldrig få Nobelpriset
Det är en ond cirkel där pjäserna inte finns när föreställningen är slut
I Sverige är dramatiken utrotningshotad som litterär genre. Efter Lars Noréns död håller jag det därför osannolikt att någon svensk dramatiker ens kan vara med i förhandsspekulationerna inför världens finaste litteraturpris. Till detta finns flera skäl.
Till att börja med är oddsen extremt dåliga. Genom åren har dramatiker utgjort en minoritet på Nobels prislista och av de åtta svenskar som hittills prisats är det bara Pär Lagerkvist som kan betraktas som dramatiker.
Om någon dramatiker över huvud taget ska komma i fråga, ens i spekulationerna, måste det vara en utländsk.
På den senaste Scenkonstbiennalen tangerade flera seminarier den nyskrivna dramatikens utsatta tillvaro i Sverige. Många teatrar väljer hellre att överföra romaner, filmer, tv-program, poddar, reportage och gud vet vad till scenen. Eller så ber man dramatiker att skriva om välkända pjäsklassiker i stället för att beställa helt och hållet nyskrivna originalverk.
Sant är dock att den sceniska texten, om vi för enkelhetens skull kallar den så, har förändrats mycket sen Pär Lagerkvist fick Nobelpriset
Visst har teatern alltid förhållit sig till och reagerat på annan konst och andra kulturuttryck. Men att så flitigt som nu välja att bearbeta något för publiken redan välkänt ur andra genrer, av eller om kändisar utanför teatervärlden, handlar inte bara om postdramatikens framfart eller en vilja till intertextuell anknytning. Det är också ett tecken på ängslighet som är en konsekvens av ekonomisk press och kulturpolitiska idéer om självfinansierad kultur.
Kommersiellt lättsålda varumärken tränger ut det konstnärligt nyskapande och experimentella på teatern. Visst måste biljetter säljas, men utan risktagande på våra svenska scener kommer ingen där heller att kunna utveckla svensk dramatik så att den når Nobelprisklass.
Dessutom har den postdramatiska trenden drivit på något slags missuppfattad idé om att texten är så pass underordnad i all scenkonst idag att till och med en etablerad svensk teaterregissör som själv skriver pjäser kan utbrista i en diskussion om dramatik på Facebook att ”ett manus är i sig ingenting”.
På denna punkt är nu inte alla överens, och egentligen menade nog vederbörande att texten bara är ett av flera sceniska element som samverkar i ett scenkonstnärligt verk. Men det betyder ju inte att manus inte också kan ha litterära kvaliteter. Sant är dock att den sceniska texten, om vi för enkelhetens skull kallar den så, har förändrats mycket sen Pär Lagerkvist fick Nobelpriset. Likaså hur scenkonstnärer arbetar med, och skapar, text.
Men om inte ens teatermänniskor försvarar dramatiken som litterär genre, och inte tycker att manus är ”någonting” i egen rätt, är det inte konstigt om dramatikens litterära status sjunker.
Nya pjäser som skrivs på svenska stannar också inom teatervärldens lilla krets. Ganska få får längre liv efter sin första uppsättning. Ännu färre ges ut i tryckt form och kommer därmed inte allmänheten till del via bokhandlar och bibliotek.
Givetvis beror även detta på marknadskrafter. Dramatik på svenska säljer inte, så för att dramatiken ens ska bevaras som litteratur måste någon vilja bekosta utgivningen väldigt mycket.
När dramatik inte publiceras blir den inte heller bedömd som litterär genre av kritiker, och troligen inte heller av prisjurys. Den får svårare att bli översatt och spridd utanför det lilla teaterlandet Sveriges gränser.
Till slut blir detta en ond cirkel, där svensk originaldramatik inte syns, och inte ”finns” efter att uppsättningarna spelats slut. Därmed får den svårare att erkännas, som litteratur betraktad. Förmodligen kommer allt färre framtida författarskap i Nobelprisklass ens ha chansen att kunna gro inom den svenska dramatiken.
Och Jon Fosses starka varumärke som dramatiker är knappast någon nackdel för den norska dramatikens status
Hur det står till med läsningen av svensk dramatik hos Svenska Akademien i Nobelprisarbetet vet jag förstås inget om. Men jag gissar att tillgängligheten nog ändå måste vara en parameter i prisjuryarbetet, för att det över huvud taget ska vara möjligt att läsa in sig på ett dramatiskt författarskap.
Statusen för dramatiken är betydligt högre i flera andra länder, där det görs tydliga satsningar på dramatiken och dramatiker. Flera av de stora, samtida internationella dramatikernas pjäser går därmed att köpa med sig hem från teaterfestivaler och i nätbokhandlar, på flera språk. Det är inte oviktigt.
Den ständigt Nobeltippade norske dramatikern Jon Fosses pjäser går exempelvis att hitta på många svenska bibliotek och i Norge ordnas sedan ett par år en internationell teaterfestival till hans ära. Tiden får utvisa om detta kampanjande räcker för ett Nobelpris, men i Norge tycks man varje år stå beredda med champagnen. Och Jon Fosses starka varumärke som dramatiker är knappast någon nackdel för den norska dramatikens status, position och återväxt generellt.
Det vore så klart roligt med en svensk, dramatisk Nobelpristagare. Men jag tror alltså tyvärr inte att det kommer hända.
