Livets mening kan finnas i en husvagn
Cecilia Djurberg dansar och bastar för konstens skull
Publicerad 2023-08-23
Sist jag deltog i ett performanceverk signerat konstnärerna Tove Berglund och Ludvig Daae uppmuntrades jag att klä mig i silvertrikå och glittrande julgranspynt. Den här gången får jag klä av mig helt. Bokstavligen, eftersom det står en basturitual på kvällens agenda. Men också metaforiskt. Jag är på besök i duons iscensatta, interaktiva campingby i Ångsta, Östersund, för att utforska ”Meningen med livet” ihop med 50 andra, för mig okända, personer.
Allt börjar typiskt nog med att jag åker fel. Trots att jag har karta och gps råkar jag susa förbi avfarten till Nöjesbruket som är kvällens spelplats. Helt i linje med klichérollen ”stressad storstadsmänniska vilse på vischan” liksom. Så den första insikten kommer redan innan föreställningen börjar: Meningen med livet är inte det lättaste att hitta. Man måste vara uppmärksam, för det är kanske inte supertydligt skyltat från livets autostrada.
Väl framme bjuds jag på kokkaffe i kåsa i grönskan med vacker utsikt över Locknesjön. Här står fyra husvagnar och en bastuvagn uppställda i halvcirkel. I mitten en stor, öppen kåta där det är uppdukat kring en brasa inför kvällens avslutande middag. Jag lägger ut ett videoklipp från spelplatsen på sociala medier, vilket gör min bror bekymrad: ”Vad händer? Husvagnssemester? Har du blivit kidnappad?” skriver han i ett meddelande.
Bland oss ekorrar uttrycker ingen några starkare religiösa övertygelser.
Alla som känner mig vet att jag inte direkt är nån happy camper. Men jag utsätter mig gärna lite för konstens skull. Så jag går all in och får starta i den fina bastun som doftar av björkris och specialkomponerade essenser av bastumästaren Michael Dertnig. Noter av tallskott och citrus ramar in momentet, där den första sittningen är vikt för tyst reflektion och den andra åt att utbyta livstankar med det övriga bastusällskapet. Däremellan dopp i iskall badtunna som brutalt får upplevelsen att skifta tonart.
Lite senare, när augustimörkret börjat falla, får min själ ytterligare mjukgörande massage i dragspelaren Astrid Åslins husvagn. Hon bjuder på ett varmt, platsspecifikt soloframförande av ”Jämtländsk vaggvisa” signerad bygdens kändis Allan Edwall.
Alla deltagare besöker de respektive stationerna i olika ordning, och upplevelserna sker omväxlande enskilt eller i smågrupper – som fått dagisklingande namn ur flora och fauna.
Bland oss ekorrar uttrycker ingen några starkare religiösa övertygelser. I husvagnen dedikerad åt filosofi diskuterar vi kvällens stora fråga med hjälp av Madeleine Hayenhjelm som är universitetslektor i filosofi vid Umeå universitet. Hon sätter fart på samtalet genom att fråga om vi skulle vilja ha ett facit till vad meningen med livet är, om det fanns ett. Nej, det vill nog ingen. Dessutom tror vi att det finns långt många fler svar än bara ett.
Under denna fyra timmar långa föreställningskväll får jag erfara hur livets mening för många tycks likställas ungefär med att göra gott och vara lycklig. Likaså lär jag mig att denna lycka kan finnas i något för mig så otippat som en husvagn.
Konstnären Tove Berglund bjuder in mig i sin husvagns förtält som inretts med speglar och blinkande discobelysning till ett infinityroom. Där får jag ett par glittriga hörlurar och en lustgasballong och förstår äntligen varför jag vid förhandsregistreringen uppmanades att välja en låt att dansa till. På detta lilla enmansdansgolv utforskar jag konceptet lycka genom att skaka loss till min favoritmusik i en självreflekterande ensamfest.
Koreografen och dansaren Ludvig Daaes husvagn ser också helt vanlig ut, men är inredd som en vitmålad miniatyrscen. Här gestaltar han sin egen mening med livet för en publik på tre personer i taget.
Medan han framför sitt korta, otroligt känslosamma, passionerat intima danssolo, sittande på en stol, börjar han lätta försiktigt på den ljusa, campartypiska träningsoverall som han, liksom de övriga av kvällens konstnärliga guider, bär.
Därefter besöker jag Nöjesbrukets gamla bagarstuga där norska Mona Dyrøy, klädd i blå, stickad tröja med samiskt mönster sitter. Hon tituleras ”livserfaren”, vilket visar sig vara ett understatement. I stearinljusens varma sken berättar hon om hur hennes samiske man tog sitt liv och lämnade henne ensam med deras två barn, och det tredje på väg, samt en renhjord att ta hand om. Som om allt arbete hon ärvde inte var nog, tvingades hon dessutom hantera ett svenskt rättssystem å ena sidan, ett samiskt samhälle med sina normer å andra sidan. Ingetdera gjorde hennes tillvaro som icke-samisk, ogift, ensamstående kvinna särskilt enkel. Addera alla tabun kring att prata om självmord, skvaller och beröringsskräck, så förstår man att här finns material för en hel bok. ”Det är ikke bare å dö” är hennes budskap. De som blir kvar kan få ett helvete med efterarbetet. Någon tid att sörja fick hon aldrig.
Naturen är även representerad under middagen, där jag introduceras för det lokala konceptet ”geralauspinne” – alltså en pinne att tälja på när man är sysslolös.
Plötsligt knackar en guide på och meddelar att tiden är ute. Vi måste vidare och hinner inte mer. Just det … vår tid här är begränsad.
Tiden återkommer som en osynlig aktör under denna existentiella kväll. Innan det är dags att samlas för den gemensamma, avslutande middagen, hinner jag också gå på en koreograferad skogspromenad som leds av den colombianska dansaren Nayla Espinosa och som stimulerar deltagarna att anknyta till naturen, att se och känna den, och reflektera över sin relation med den.
Naturen är även representerad under middagen, där jag introduceras för det lokala konceptet ”geralauspinne” – alltså en pinne att tälja på när man är sysslolös. I den avslutande långdansritualen som knyter ihop kvällen uppmanas vi sen att kasta pinnarna på elden.
Någon protesterar lätt mot att elda upp sin skapelse, men jag tycker att det finns en alldeles genial symbolik i att det vi skapat tillsammans under kvällen inte var avsett som någon prestation eller för att uppnå ett fysiskt resultat. Allt syftade till att få oss att reflektera över livet, dess mening och sen ta farväl av det förgängliga samkonstverket och bevara det i våra minnen.
Om man liksom jag har deltagit i dessa konstnärers tidigare projekt kan man se inslag och teman som går igen. Hur filosofi, etnologi, psykologi och konstnärlig praktik samverkar i ett omslutande koncept för alla sinnen med mat, dans, scenografi, kostym och musik, och hur konstnärernas tidigare verk i backspegeln nu tycks peka fram emot denna övergripande ”Meningen med livet”.
Efter premiärhelgen i Ångsta åker ”Meningen med livet” och dess husvagnar på turné. Men ingen kommer att få samma upplevelse som jag fick, dels för att konceptet justeras med olika lokala musiker, filosofer och dansare på olika platser. Dels för att deltagarna varje kväll är lika mycket del av konstverket, med sina tankar, reflektioner och diskussioner. Det är ett kollektivt performanceverk där man, åtminstone för några timmar, får spela huvudrollen i sitt eget liv.
